Kaspian och Alvina har kommit!!

Underbara Alvina

Den 27 augusti kl 11.10 och kl 11.11 föddes våra barn Kaspian och Alvina i v 34+5. Kaspian vägde 2450 g och var 46 cm långt. Alvina vägde 1850 g och var 43,5 cm. De mår bra även om de är pyttepyttesmå!!! Jag har aldrig varit lyckligare. Livet är helt uppochner men de känns redan så självklara. Hjärtat smälter vaje gång jag tittar på dem och det bubblar i magen av kärlek och lycka.
Mer info och foton kommer senare. Jag har en liten tjej liggandes på magen så det är svårt att skriva.

Fantastiska Kaspian

Fånge i min egen kropp och i mitt hem..

God morgon!

I natt har jag återigen haft hemska förväkar. Jag har stått på alla fyra med stöd på underarmarna och rumpan i vädret och frustat och suckat. Försökte djupandas och tänka positiva tankar och på mina två små barn som snart kommer. Men fy, det är såå mycket skönare att bara sova på natten jämfört med att plågas av smärta och känna sig orolig över vad som komma skall. Jag hade två intervaller med skarp, tryckande smärta och så var det lugnare molvärk emellan. Jag tänkte ringa förlossningen om det kom en tredje intensiv värk men det kom ingen...så vid 5 kunde jag somna om igen. Och nu känner jag ingenting. Eftersom bebisarna ligger i säte blir det kejsarsnitt och därför ska jag ringa in till sjukhuset tidigt i förloppet eftersom det inte är bra om värkarna kommer igång såpass att tvilling 1 kommer för långt ner i förlossningskanalen. Men hur sjutton ska man veta när det är dags att ringa in då?? Jag kände mig ju lite löjlig i måndags då man åkte in och blir hemskickad med en klapp på huvudet och antibiotika mot urinvägsinfektion (som jag inte ens hade). Jag vill inte bli behandlad som en hyperhysterisk förstföderska men ack så svårt det är att veta hur det ska kännas och när man bör ringa.

Det är så galet trist att bara gå hemma och vänta och undra när det stora skall ske? I morgon? Eller om 4 veckor? Och eftersom mina förvärkar är såpass kraftiga och man inte vet när de kommer så vill jag helst inte gå utanför dörren, det känns inte tryggt. Men tänk om jag ska gå såhär i 4 veckor till! Då kommer jag bli helt pockolocko i huvudet som resultat av isoleringen.

Så här ser jag ut idag, inklusive butter min och svarta påsar under ögonen.

Magbilder

Haha..jag kollade de magbilder vi tagit under graviditeten. Mariell gav mig tipset att jag skulle ha på mig samma bikini genom hela graviditeten så att vi sakta men säkert skulle se den lilla bikinin försvinna in i det stora köttberget.

Här är jag i v 8. Jag kommer så väl ihåg den dagen för jag kände mig så himla "svullen" och tyckte verkligen att magen redan börjat se lite gravidrund ut. HAHAHA! Jag måste ju ha varit helt sjuk i huvudet. Jag är ju helt galet smal ju!!

Också i v 8

















                                                                     

Här börjar det likna något ju, jag är i v 16-17 tror jag. Jag bjuder också på en tjuvtitt på min heta vinterbleka hy!!

Här är jag i v 32! Fast bikinin syns än!

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Får ta en ny bikinibild snart, men alla tittar på egen risk! Jag betalar inte ut några skadestånd för eventuella traumatiska upplevelser, kriser eller chocktillstånd.

Bröstchock!

För kännedom!
Jag har ju alltid varit en person med ganska små, oansenliga men lätthanterliga bröst. Nu under graviditeten har de förvandlats till två jättlika meloner och jag glömmer aldrig den lycka jag kände då jag fick inhandla min fösta BH i storlek 75 D. Fattar ni, D-kupa är galet stort för att vara mig!!!!

Nu har jag dock vuxit ur även denna Dollyparton BH, det känns liksom inte bekvämt längre utan det trycker och spänner lite överallt. Och eftersom jag inte är direkt sugen på att åka in till stan och BH-shoppa just nu så har jag bestämt mig för att släppa dem fria här hemma. Jag känner mig som en riktig 70-tals hippie med mina enorma, BH-lösa meloner under tröjan.

Så nu vet ni det också..

Jag ser ut ungefär såhär! Fast med ytterligare ett tredje jättebröst under de två övre..

Barnmorskan idag

God morgon!!

Jag har ingen god morgon eftersom jag sovit som en skrutt. Känner mig som att jag har åkt in och ut ur en mangel hela natten. Men det gör inte så mycket eftersom mitt liv inte är så krävande på dagarna. Då ens mest utmanande aktiviteter om dagarna är att resa sig ur soffan och sedan förflytta sin imponerande kroppshydda mellan vardagsrum-kök alternativt vardagsrum-toalett behöver man inte så mycket sömn. De senaste dagarna är det nästan svårt att avgöra om jag varit riktigt vaken eller om jag är halvsovande/halvvaken dygnet runt.

Idag har jag ialla fall redan hunnit med ett besök hos min Barnmorska H. Hon är en riktig barnmorska, sådär man tänker att en barnmorska "ska" vara. Lite mysrund, alltid enormt förstående, omhändertagande, trygg, väldigt lugn men ändå väldigt äppelkinds-käck. Hon var väldigt imponerad av mitt järnvärde som legat på 127 i flera veckor. Även blodtryck och blodsockervärde ligger perfekt. Magkurvan ökar också fint även om SF måttet "bara" ökat med 1 cm från förra besöket, till 37. Magen växer ju också i sidled nu så det går inte mäta på den kurvan. Magkurvan har ialla fall legat lååångt över den normala under hela graviditeten, vilket naturligtvis är självklart då det är dubbel uppsättning bebis därinne.
Att lyssna på hjärtljuden är lika magiskt varje gång, de tycker dock inte om ljudet från dopplern utan blir ganska vilda båda två då hon försöker lyssna på dem. Båda två har ca 140 i hjärtljud vilket också är bra då bebisar i magen normalt har en puls på mellan 110-160.

Hon hade också fått svar från min urinodling vilket visade att jag inte alls har några bakterier i urinen. H trodde absolut att min magsmärta i måndags var förvärkar. Så nu har hon ordinerat mer vila för att undvika att provocera fram mer värkar eller riktiga förlossningsvärkar. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna vila ÄNNU mer äv vad jag gör nu. Då får jag skaffa någon sorts lift som kan köra omkring mig mellan våra 3 rum och kök... Jag tycker redan synd om Robert som det senaste har förvandlats från att vara min make till min butler. Såhär låter det: Robert kan du hämta saft? Robert kan du massera min rygg? Robert kan du koka ett ägg som inte är för hårt men ändå inte för löst, det ska vara lite krämigt i gulan, absolut inte så att det är löst i själva vitan för det är äckligt, Robert kan du ta upp skräpet jag tappade på golvet...osv. Men samtidigt behöver han ju inte bära på X antal extrakilon så han skall inte klaga trots att han har en ganska krävande fru just nu.

Jag undrar om Robert saknar att ha en fru som var lika pigg och snygg som jag var på bilden här. 2 månader senare var jag gravid och sedan dess har det bara gått utför..hihi.

Bilder!

Här kommer några bilder. Magbilden är en vecka gammal, v 34. Roberts tår med svart fotbollsstortånagel längst ner i bilden bjuder jag också på.. Jag undrar hur sjukt stor jag ska bli innan de kommer ut!

Sedan är det en bild på bebisarnas blivande barnrum där de har varsin säng. I början kommer de att dela säng och sova i samma rum som jag och Robert, vi har alltså 3 spälsängar hemma just nu =)

 Barnens eget rum

Spälsäng nr 3

Tvillinggraviditeten

Som ni nog förstått vid det här laget så har jag ju tvillingar i magen. Är idag i v 34 + 1, alltså 34 fullgångna veckor plus en dag. Man kan också säga att jag är gravid i vecka 35. Konstigt nog så tycker jag inte att det är så värst ansträngande att bära omkring på denna enorma kanonkula jag har på magen. Självklart kan man inte leva som vanligt och det är sedan några veckor lite knepigt att andas, sova och äta. Jag är i normala fall väldigt aktiv och det är ovant att man kan bli trött av att plocka ur diskmaskinen. Men de allra flesta dagarna tycker jag ändå att jag kan leva relativt normalt. Men vi får väl se hur slutspurten blir. Jag börjar allt mer lika en valross så jag antar att nu när twinsen lägger på sig underhudsfett kommer även jag att få det lite tyngre.

Vi bestämde oss tidigt för att kolla vilket kön bebisarna har. Det visade sig vara en liten flicka och en liten pojke. De ska heta Elsa Alvina och Olav Kaspian . Olav är efter min morfar och Elsa efter Roberts mormor. Alvina hette min farmors mamma. Och Kaspian är prinsen i Narnia =).

Då man väntar tvillingar går man på fler läkarkontroller och ultraljud jämfört med enlingsgraviditeter. Detta eftersom tvillinggraviditeter räknas som en riskgraviditet och man vill miska risken för att de föds för tidigt och man kontrollerar växer ungefär i samma takt. Vid vårt senaste tillväxtultraljud i v 33 (32+1) vägde Kaspian 1890 g och Alvina 1820 g. De följer tillväxtkurvan för enlingsgraviditeter perfekt och är med andra ord ganska stora för att vara tvillingar, känns skönt! Nästa tillväxtUL skall vi göra den 9 september, jag hoppas att de blivit två riktiga små fetton tills dess!

Tyvärr ligger både Kaspian och Alvina i säte, dvs med rumpan nedåt. Kaspian ligger längs ner och kommer således att bli "storebror" (kul tycker jag då jag alltid har drömt om hur kul det skulle va med en storebror). Tvillingar kan vända sig rätt fram till v 36 men i vårt fall är det större sannolikhet att de kommer att stanna i säte. Om de ligger kvar i säte kommer förlossningen ske med kejsarsnitt. Jag vill gärna uppleva en "vanlig" vaginell förlossning och känner mig lite besviken över att det troligtvis inte blir så. Men samtidigt är ju det enda viktiga att de kommer ut och att de mår bra. Men visst känns det lite snopet och som att man blir lite "utanför" då man som kvinna aldrig kommer att få uppleva en "riktig" förlossning då man själv krystar och verkligen får kämpa för att få ut barnen. Om vi inte ska ha fler barn förstås, vi får väl se om vi nöjer oss med två eller blir sugna på ett syskon i framtiden. Jag vill nog ha tre barn medan Robert tycker att två är perfekt.

Det känns galet att vi är inne på slutspurten nu. 50% av alla tvillingar föds i v 36, 25% innan v 36 och 25% efter v 36. Så om våra twins följer statistiken har de inte många dagar kvar. Jag gissar dock på att de kommer den 22 september, vet inte varför, det är bara en känsla. Vilket datum gissar ni på?

Detta är Kaspians ben, jag tycker det är väldigt likt pappans ben!

Det här är vår dotter Alvina

Här ser man båda barnen samtidigt

Jag = Drama queen??

Jag?

Igår skulle jag och R delta i föräldrautbildning på MVC (mödravårdcentralen). Jag har sett fram emot detta ganska länge. Alltid roligt att träffa nya människor och jag har bara ett fåtal vänner som är gravida eller har små barn just nu. Kul att lära känna andra i samma område i liknande livssituation som oss.
Vi klev upp som vanligt, jag duschade, sminkade mig och åt frukost. Efter det small det liksom bara till och jag fick vansinningt ont i nedre delen av magen och ner mot underlivet. Jag fick lägga mig ner och försöka andas djupt (som jag sett man ska göra då man får värkar på den förberedande profylaxDVDn). Det var en otäck, skarp, molande smärta som jag inte kännt tidigare. Samtidigt blev jag livrädd och kände mig inte alls redo eller förberedd att bli mamma just då. Jag vill gärna att de stannar i minst 2 veckor till så de hinner bli lite rundare om kinderna och låren innan de kommer ut. Sen avtod smärtan lite och vi satt oss i bilen för att åka till föräldrautbildningen. Väl i bilen får jag dock en smärtattack till, jag blev alldeled kallsvettig och illamående av smärtan och vi fick inse att det inte skulle bli någon föräldrautbildning idag. Jag ringde till Östra Sjukhuset och de ville att jag skulle komma in direkt. Så vi åkte dit (utan min väl förberedda och packade förlossningsväska till mitt stora förtret) och fick göra en rad undersökningar. Efter 3 h var vi klara och de hade konstaterat att mina sammamdragningar och smärtan berodde på en ilsken urinvägsinfektion. Jag kände mig lite dum och som en riktig Drama Queen som slog på stora trumman och trodde det var barn på G. Och så var det en sketen urinvägsinfektion som jag haft tusen gånger förr. Det konstiga är att jag inte har några känningar av den, det svider inte då jag kissar och jag har inte kissat oftare än vanligt. Jag kissar i och för sig galet ofta men mitt frekventa toaspringande har försigått i flera veckor eftersom urinblåsan ligger under min välfyllda livmoder. Så jag hade inte alls misstänkt att jag hade urinvägsinfektion. Jag fick iaf antibiotika och sen fick vi åka hem. Jag tyckte ändå synd om mig själv och tvingade R att köpa Ben & Jerry glass i min favvosmak och hyra tre skitfilmer som jag kan fördriva tiden med här hemma. Men det kändes självklart väldigt skönt att bebisarna vill stanna inne en stund till.

Välkomna till min blogg!!!

I väntan på twinsen!!
Eftersom jag sitter här hemma med en tvillingmage i v 35 (vilket innebär att det ser ut som jag svalt en gigantisk badboll och snart ska spricka) och har allmänt tråkigt tänkte jag att jag skall prova detta populära fenomen- att blogga! Jag är ingen skribent eller stjärna på att uttrycka mig med text men jag ska försöka att ge er en bild av vår vardag och lägga ut lite bilder. Förhoppningsvis kommer våra två guldklimpar att titta ut om några veckor och då min familj och många vänner bor låångt från Göteborg så är det främsta syftet med denna blogg att ge intresserade en inblick i vårt liv. Dessutom så behöver jag verkligen något att aktivera mig med då jag är vansinnigt less på att bara sitta  i soffan och bara vänta på twinsens ankomst. Det känns som då man var liten och väntade på tomten från mitten av november. Det var ju en hel evighet, trots att man hade adventskalendrar, pyssel och julbak att roa sig med. Då behövde man vänta en månad. Nu har jag väntat i snart 9 månader!! Utan kalender och utan julgodis. Mitt tålamod börjar tryta nu!

Dessutom har jag inte kunnat jobbat sedan många veckor så jag har haft god tid att förbereda mig. Vi har inredd barnrummet och inhandlat allt ifrån spälsängar, amningskudde, babygym, snorsug, plastad frotté och bröstpump. Plus tusen grejer till man inte vet man behöver innan man blir gravid. Allt inhandlat i dubbel upplaga så att inte lilla Kaspian och Alvina skall bli avundsjuka på varandra... Vår lilla, smidiga och stadsanpassade Toyota Aygo är utbytt till en väldigt vuxen, otymplig och gigantisk Saab kombi. Barn är verkligen en enorm industri och ibland känns det som att jag shoppar för att dämpa min oro att jag ska bli en bra förälder. Om jag köper den bästa örontermometern så måste det väl betyda att jag blir en toppenmamma, eller? Jag kommer i alla fall att älska dem helt vansinnigt, tokigt, obeskrivligt mycket (det gör jag redan) och jag tror och hoppas det räcker långt!