 |
| Såhär känns det ibland... |
Jag säger då det. Jag ska aldrig, aldrig bli hemmafru! Har precis träffat Mariell och ätit lunch på stan. Hon har fullt upp på jobbet och är så himla duktig och ambitiös. Jag kan bli så avundsjuk då andra pratar om jobb, konferenser, kurser. Jag älskar att vara hemma med mina små men jag gillar inte allt hemmajobb och markservice man får på köpet. Förutom att ta hand om mina små bebisar så ägnar jag så sjukt mycket tid åt tvätt, städ och plock. Och det tar ju ALDRIG slut! Det är som ett ekorrhjul som bara snurrar på. Jag kan ägna en hel dag åt plock men det kan gå 5 minuter så ser det ut som skit igen. Nerspydda bebiskläder, nappar, flaskor, bebisfiltar, mina kläder, julklappar, post. Dessa ting har en helt magisk förmåga att ligga överallt hemma hos oss. Jag blir galen. Trots att man lägger ner så sjukt med tid på detta så ger det ju liksom ingen lön för mödan. Om man ägnar x antal timmar på att sy sina egna gardiner eller om man lägger ner lite extra krut på jobbet så får man ju en belöning för det arbetet. Men vardags-hemmajobb är sjukt trist och väldigt otacksamt. Om jag vore hemmafru på heltid skulle jag snabbt bli pockolocko i skallen. Jag tror att jag kommer att börja jobba litegrann snabbare än planerat. Om man jobbar lite så kanske man uppskattar hemmajobbet lite mer. Gräset är väl alltid grönare på andra sidan..?
 |
| Ibland känns det som att allt hemmajobb gör att min hjärna håller på att förtvina och bli lika stor som en valnöt! |
Robert har ju precis som jag också blivit förälder. Men även om han är pappa så har han kvar skola, fotboll och jobb. Han är fortfarande Robert. Då man blir mamma på heltid så är man "bara" mamma. Inget fel på det och jobbet är inget räkmackejobb direkt. Det är stimulerande på många sätt och barnen ger en kärlek så att hjärtat svämmar över. Men om man tror att livet ska vara som vanligt förutom att man har en (erller två) bebis/bebisar i famnen har man ack så fel!