Kärlek

Det hippa o snygga brudparet!

I lördags hade jag o Robert äran att vara med på Mariell och Alex bröllopsfest. Det finns ju verkligen inget som är så fantastiskt kul som att gå på bröllop. Stämningen är alltid på topp och partyfeelingen är verkligen inte svår att hitta. Jag var emotionell hela dagen och hade nästan svårt att andas inför festen. Fast på ett bra sätt. Festen höll till i Slottskogen i centrala Göteborg. Och shit pommes så lyckat det var. M och A glittrade av lycka. Lokalen supermysig, maten delikat och jag fick dricka hur mkt bubbel som helst. Många gamla gymnasievänner var på plats och vi ömsom grät, ömsom gapskrattade hela kvällen lång. Efter middagen blev det disco med stort D. Och jag vet inte riktigt vad som hände. Om det var allt bubbel som inmundigats eller om det var kärleken i luften. Eller att nervositeten efter mitt tal släppte. Men jäklar vad jag släppte loss. Verkligen på ett helt otroligt sätt. Sedan jag blev mamma har jag haft svårt för det. Mitt redan påtagliga kontrollbehov ökade ett par hundra %. I normala fall då jag befinner mig på ett dansgolv (händer extremt sällan!!!) så brukar jag mest nojja över hur fasen jag ska bära mig åt för att inte se ut som att jag är helt sjuk i huvudet. Jag kommer liksom inte ihåg hur man gör på ett dansgolv och känner mig lost. Men inte i lördags. Musiken och känslan liksom bara pumpade ut i blodet och det var helt omöjligt att sitta still. Och det var inte bara jag som kände så då alla gäster samt brudparet var som vilda. Så vi dansade och drack obscena mängder bubbel och jag har inte haft så kul sedan nyår 2010. Tack Mariell o Alex för en magisk kväll! 

Social och stora barn

Hej! Hoppas ni mår bra. Det gör jag. I helgen har vi mestadels umgåtts med familj/vänner och det gillar jag. Jag är en sådan person som blir deppig om jag inte får mitt sociala behov tillgodosett. Att vara ensam, med bara sina tankar som sällskap, gör i allafall mig lite kocko och light-deprimerad. Märkligt det där. Som tur är så händer det extremt sällan. Vi umgås ofta med vänner, iallafall på helgerna då veckodagarna är fullspäckade. Men på veckorna har jag ju Robert och twinsen som fullvärdigt sällskap. Och twinsen, de kan man liksom "hänga" med nuförtiden. Jag upplever att det blir allt mindre omsorg/övervakning och att vi kan umgås på ett alltmer likvärdigt sätt. De blir äldre. Jag har alltid tyckt att den bästa tiden med twinsen är NU och det tycker jag nu också. 

Dessa två har mitt hjärta!

I fredags hade vi fam Risp här på middag o fredagsmys. Barnen röjde.

Å Robert grillade. Varför kliva ur sin comfort-zone liksom?

Jag är Sämst med stort S på att ta bilder. De flesta går knappt att tyda. Som denna toktjusiga morgon-selfie. Tagen kl 06.00 lördagmorgon. 

I lördags hade jag o twinsen några h för oss själva då R tränade

Så då åkte vi linbana. "Jag älskar det här mamma", tyckte Alvina

Fort gick det

På lördagem/kväll samt morgon hade vi fam Gimpel med deras rara kids på övernattningsbesök. Barnen utfodrades med pizza och vi vuxna åt då barnen sov. 

Och på söndagem hade vi äran att klappa på Lindas fina mage. Som vi längtar efter lille bebisen nu!!! 

Ensamstående mamma

Hej! Fyra dagar som singelmamma är nu över. Robert har varit på träningsläger i Verona, och förutom att träna, ätit pizza och gelato och haft en skön paus från vardagen. Att leva ensam-mammeliv ger en perspektiv och respekt för ensamstående mammor/pappor. För det måste vara extremt slitigt. Att lämna/hämta på skola, laga all mat, göra alla sysslor, ta alla konflikter, hålla koll på allt. Fyra dagar är dock inga problem. Eftersom man är mentalt inställd på att vara själv i några dagar så har man liksom buffat upp med extra tålamod och laddat sitt mentala batteri. Sedan har vi nästan haft sommarvärme hela helgen vilket verkligen förbättrar förutsättningarna ett par hundra %.. Jämför energinivån och konflikt-frekvens hos två kids som ska samsas på begränsad yta inomhus jämfört med två som får springa omkring, fritt som två kor på grönbete i "alla vi barn i Bullerbyn". Enorm skillnad! Jag måste berätta en dråplig kommentar som min dotter levererade igårkväll. Robert var lite senare hem än vi beräknad och Alvina frågade mig om han hade stannat kvar i Italien- om han kanske bodde där nu. Nä, sa jag. Han är på väg hem till oss. Hade du blivit ledsen om pappa stannade i Italien? Varpå Alvina rycker lite på axlarna, svarar ett kort "nä" och sedan undrar om hon kan få ett päron. Skrämmande och chockerande. Hon hade ju troligtvis varit lika obrydd om det var jag som hade varit iväg på en långweekend.. Trots att man älskar sina barn till månen och tillbaka, har offrat maaaassor, att man alltid gör sitt allra yttersta för att de ska ha det bra på alla sätt- trots det är man tydligen lika utbytbar och värdefull som ett sketet päron. Hjälp alltså. 

Vi har plockat vitsippor

Tjuvstartat påsken med ett otroligt tjusigt påskris. Barnen är extremt laddade inför påskharens leverans. 

Vi har också hejat på distans på moster Natali som tävlat i SM i armbrytning och vann silver på både vänster och höger arm och därav kvalade in till VM. Om jag vore hälften så cool som min lillasyster vore jag glad.

På lördagen hade vi en heldag då vi firade kusinen Saga som fyllde 4 år. 

Walter och farbror Robin firade också.

Nöjd, stor tjej

Koncentrerad på att inte missa någon tårta..

Klänning ute!! I mars!!

På söndagen hade vi ett fullspäckat schema. Handboll, simning, Coop, lekpark, osv..

Jag försökte mig på ett träningspass ute men blev snabbt av med mina träningsredskap.. 

Mer påsk-pepp

Men igårkväll kom han hem igen! Vi firade med måndag-tapas..

Romeo o Julias balkong. Gissa vad min romantiske make gjort? Jo, han har ristat in våra namn i ett hjärta på fasaden. OCH köpt presenter till mig. Om han sköter sig så snyggt är det helt ok att vara ensamstående i några dagar..

Högt o lågt och vanligt

Idag är det torsdag men jag har fredag i kroppen. Jag känner alltid så eftersom jag jobbar lång dag på onsdagar. Jag jobbar en lång dag varje vecka och slutar ganska tidigt övriga dagar. Och på fredagar jobbar jag ofta hemma vilket innebär att det känns som att jag inte jobbar alls. Passar mig och min familj fint. Har inget uppseendeväckande att blogga om egentligen. Livet består som vanligt av en spännande mix av dramatik, bra dagar och anusdagar. Dramatiken just idag består av att Kaspian i morse sölade yougurt på sina "manliga" (om man kan skriva så om en treåring) kroppsdelar och blev väldigt upprörd och bestört. Alvina har laddat och peppat hela veckan inför lördag då vi ska fira kusinen som fyller 4 år och lagt fram olika kalasklänningar varje dag. Robert åker till Italien fre-mån utan oss och jag har därav tröstat mig själv med en snordyr mascara och ett par piffiga, nya vårskor. 

Våffeldagen firades traditionsenligt såklart. Gott!

Barnen har dukat själva... 

Å en bild från lekparken. Vardagslivet utspelar sig i vanlig ordning inom en mkt begränsad zon. Jobb-hem-ica-lekpark. 

Sliten o jäklig..

Alltså det här med att slå klackarna i taket. Himla skojigt. Men hjälp vad min kropp inte är van vid kombinationen alkohol + lite sömn. Idag, tisdag, dvs 2 dagar efter möhippan börjar jag känna mig någorlunda normal igen. I söndags ville jag egentligen bara ligga i fosterställning och äta salta/smöriga popcorn hela dagen. Igår var min första tanke då jag vaknade- "åh herregud- jag måste sjukskriva mig, jag klarar inte att leva i min egen kropp!!". På något sätt har jag trots allt överlevt. På söndagen blev jag väckt 05.30 efter 2 h sömn av två barn som skrek "mammaaaa" och kramade mig från varsitt håll i sängen. Och trots bristen på sömn så kunde jag just då inget annat än att tycka att livet var härligt. Eller så var jag kanske fortfarande full. Resten av söndagen spenderades med fam Risp och cykeltur plus utflykt med alla barn. Den 1 km långa cykelturen kändes ansträngningsmässigt som ett ultramarathon ungefär. Tog mig igenom söndagen tack vare kaffe och kladdkaka med kokostosca på samt det oklanderliga sällskapet. Gårdagen överlevde jag endast tack vare att mitt jobb är otroligt roligt. Med vilja klarar man det mesta även om min kropp ville annat (ligga horisontellt framför Netflix). Men som sagt, idag ser jag ljuset i tunneln!! 

Vacker men iskall utflykt och picknick

Kusinerna. Jag är lycklig i själen då de leker och skrattar så fint tillsammans.

Äventyrsbana

Att räcka till

En stor grej med att bli förälder är att man helt plötsligt inte räcker till. Eller iallafall upplever att man inte räcker till. Inte till allt man skulle önska. Mariells möhippa har varit helt amazing. Verkligen så himla kul. Vi har skrattat, dansat, pratat, ätit, druckit, skrattat igen. Jag är så tacksam över dagen och mina vänner som funnits i mitt liv i många, många år. Genom party, grå vardag och svåra kriser. Genom livet. Men ändå så väljer jag att lämna mina vänner. Trots att vi står på dansgolvet och precis beställt in dagens hundraåtttiofjärde flaska bubbel. Jag är glad, pigg (rund om fötterna), bubbel i min hand, har dans i benen. Men ändå så väljer jag att krama dem hejdå och åka hem. Jag känner mig så himla ambivalent. Jag vill stanna. Men samtidigt så slits jag av motstridiga känslor som säger att jag också vill orka med mina barn i morgon. Mina älskade små twins som jag saknar så att hjärtat värker trots att jag bara varit ifrån dem en ynka dag. Jag måste sova några timmar eftersom jag vill vara en mamma imorgon och inte ett vrak. Veckorna bjuder inte på oceaner av kvalitetstid med barnen så helgerna är heliga för mig/oss. Varför ska det vara så svårt? Jag vill både ha kakan och äta den.

Umps umps.. 

Ny fas som är skön och sorglig på samma gång

Idag är det möhippa för hela slanten för min vän Mariell som snart gifter sig. Så himla kul. Men som alltid så känns konstigt med en heldag borta från familjen. Jag måste också berätta om att vi gått in i en ny fas. Fasen som innebär att barnen inte alltid automatiskt väljer att umgås med OSS. På vår gata bor två superfina tjejer, en 7 och en 10-åring och de älskar våra twins. Och våra twins älskar dem. Det händer allt mer ofta att Kaspian och Alvina går hem till dem och leker. Som igår. På fredagar slutar både jag och Robert tidigt och vi har en speciell fredagsritual då vi alltid umgås hela familjen hela eftermiddagen och på kvällen brukar jag och Robert äta/dricka gott då vi nattat twinsen. Men igår ville inte twinsen hänga med oss. De ville leka i lekparken (ligger bredvid vårt hus) med våra granntjejer. Och de fick de. Så i flera timmar (!!!) fick jag och Robert umgås utan våra barn. Kändes helt sjukt. Vi blev helt tafatta, överrumplade och visste inte vad vi skulle ta oss till riktigt. Jag som är lite patetisk började såklart genast gå igenom min lista av "borden" i huvudet. Ni vet allt som man "borde" göra men sällan hinner pga kidsen. Som att rensa ur garderoben då jag inte använder 95% av det som ligger där.. Men för en gångs skull så struntade vi i att vara rediga och la oss i en bekväm lättjefull kroppsposition och tittade på Berg och Meltzer på Apple-tvn. Och drack påskmust. Sjukt skönt. Och samtidigt så himla sorgligt. Att våra barn är så stora. Att de inte väljer oss först, jämt. Att de snart kommer att ha finnar och tycka att jag är en tönt. Att jag snart inte kommer att få hålla dem i hand och läsa godnattsaga. Men nu tänker vi inte på det mer. Nu ska jag ladda om inför en dag med roligheter.

Bilder från i söndags då vi hängde i Slottskogen med fam Risp

Matade ankor

O fikade

Söta kusiner!