Ibland så tänker jag på framtiden. Och ser mig och Robert sittandes bläddrande i gamla fotoalbum (note to self: framkalla alla miljoner bilder sedan de senaste 3 åren och sätt in i album..gör något sånt nuförtiden??).. Och då tänker jag att vi kommer att se tillbaka på denna tid och inse att den bästa tiden i livet är just precis nu. NU. Och då blir jag också lite sorgsen. Och nojjar över om jag njuter tillräckligt, såhär mitt i livet- eller om jag ofta mest rusar förbi. För även om vårt liv ofta är maxat, så bjuder livet oss på så mååånga stunder av total lycka. Och jag vill ta tillvara på dem, och kapsla in dem så långt in i hjärtat som jag bara kan. Barnen är extremt mysiga, finurliga, roliga och underfundiga just nu. Jag njuter över att de fortfarande är så små att de vill kramas i mitt knä. Hålla min hand då vi går över gatan. Att de är som öppna små böcker vars sidor man fyller med upplevelser och kunskap. Att de tror att jag kan allt. Samtidigt är de så stora att de (oftast) sover hela nätter, de går på toa, klär sig själva och kommunicerar nästan som oss. Man kan göra riktiga saker med dem. I ärlighetens namn så tycker jag inte att det är lika kul att stå i en lekpark och gunga på fart i en gunga som att göra saker som faktiskt roar mig också. Jag är rätt ego, fast jag är mamma, och det kan inte hjälpas. Jag försöker iallafall vara närvarande. Att ta tillvara på våra dagar och tiden som är just nu. För det blir nog aldrig bättre än såhär.
Som häromdagen då vi åkte till Bohus fästning. Som twinsen tror är borgen där piraterna i Pippifilmen bor.
Så vi letade efter Pippis stackars fångade pappa..
