Jag säger upp mig!

Hej! Jag anser själv att jag är en ansvarsfull och kompetent person med 100 % koll på det mesta. I allafall på det jag själv anser relevant. Jag måste dock erkänna att jag kan vara en aning virrig emellanåt. Denna virrighet har uppstått efter barnens ankomst. Sedan snart två år så är det vissa saker som liksom alltid verkar vara på villovägar. Som min mobilladdare, min kamera, min bettskena, min mobiltelefon och bilnycklarna. Dessa ting vandrar omkring lite hursomhelst och kan hittas på varierande placeringar i vårt hem. Eller på andra ställen. Varför då kan man ju undra? VAR kommer denna nyblivna virrighet ifrån? Självklart så är detta inte MITT FEL. Naturligtvis inte. Nä, jag skyller som vanligt på min man. Det är Roberts fel att jag glömde bilmyckeln i dörren i vår olåsta bil ett par timmar i eftermiddag... (Det är slut på batteri i nyckeln så man måste låsa/låsa upp "the-old-fashion-way". Jag hade gjort ett antal ärenden, hade mycket att bära och så hoppsan så glömde jag en liiiten detalj). Hur kommer det sig att jag skyller min virrighet på Robert, undrar ni kanske då. Jo, det ska jag berätta. Jag tror att män generellt inte förstår omfattningen om vad vi kvinnor tvingas hålla reda på i våra vackra huvuden. Var saker är, när klädförrådet behöver uppdateras på dagis, när man bör köpa solhattar och vantar, när mjölken och diskmaskinstabletterna tar slut, när man bör städa, vilka dagar vi har sociala aktiviteter på agendan, var barnens kritor finns, när och till vilka vi måste köpa födelsedagspresenter, osv, osv. Jag menar inte att Robert är en lat eller oengagerad man/pappa. Han är fantastisk på en miljon sätt och kompletterar mig på ett mycket bra sätt. Fast jag är helt övertygad om att min tankeverksamhet och mitt engagemang i det familjerelaterade är ca trettioelva tusen gånger så stort som hans. Själva projektledarrollen ligger på mig. DÄRFÖR, så händer det att jag råkar glömma nyckel i bilen ibland. Inte konstigt alls.

Jag bjuder också på en fjortisbild av den förvirrade mamman. Dagen på bilden var jag såå nöjd över att kunna hämta kidsen iklädd nästan inga kläder. Men det var då. För en månad sedan hade vi sommar. Nu har det tydligen redan blivit höst för det är kallt ute och mina ben är fortfarande sorgligt bleka. Argh!!