2 veckor idag!!

Guldklimparna Alvina och Kaspian fyller 2 veckor idag!! Hur ska vi fira det måntro? De är lite för små för fiskedamm eller skattjakt ännu. Jag funderar på att klistra fast paljetter på tuttarna för att festa till det. Eller äta 36 chokladkakor så att mjölken kanske smakar O´boy? Hmmm... Jag får fråga barnen vad de vill.

Tutt-picknick heeela natten lång.

God morgon!!
Oj vilken natt vi har haft. Att minska på sondmängden har verkligen ökad våra barns aptit och motivation till att amma. Tyvärr suger de inte så kraftig så matningen tar låååång tid. Fösta vaknade Alvina och ammade 1,5 h (!). Då hon var nöjd vaknade brorsan och var sugen. Och så har det hållit på i natt. Jag hoppas att dubbelamningen snart fungerar bättre så att vi kan effektivisera detta. Eller lära dem ta flaskan så att Robert kan hjälpa till (men vi ska vänta med att introducera flaska en stund till för att de inte ska bli flaska-bröstförvirrade). Men trots slitet är det ju helt genialt hur kroppen fungerar. Att kunna ge sina älskade barn mat är en häftig och väldigt mysig upplevelse. Sen är det ju inte så värst farligt med lite sömnbrist då man bara är hemma hela dagarna utan några krav förutom att ge twinsen mat och byta på dem. Man får passa på att vila då man kan. Men vi får väl se om jag är lika positivt inställd om några dagar om nätterna fortsätter såhär =)

Nu är sötebrödstiden över för twinsen (och mamman).

Hej svej!

Mys i kvadrat!! Dubbelt så mysigt!

Idag har hemsjukvården varit här, de kommer 2 ggr i veckan för att väga barnen och svara på ev frågor. Båda barnen ökar finfint i vikt, Alvina väger nu 2120 g och Kaspian 2640 g! De blir också allt bättre på att amma så nu tycker vår barnmorska att vi ska minska på sondmängden med 50% så att de blir mer hungriga och sugna på mammas bröst istället. Det känns skönt att vi så småningom kommer att slippa sondmata med samtidigt har det varit ganska bekvämt. Man behöver inte oroa sig att de inte får i sig mat eller inte. Skjuts ner med mjölken rakt ner i magsäcken på dem vare sig de vill eller inte. Men nu blir det hardcore-amningsträning framöver. Vi har idag tränat på att dubbelamma. Jag har en speciell kudde som skall underlätta men det är knepigt att hålla två minibebisar så att de får rätt tag. Alvina klarade det fint men Kapsian är lite mer lat och gillar mer att bara ligga och gotta sig vid bröstet. Dessutom producerar jag mjölk som en 300 kilos kossa så han behöver bara gapa så rinner mjölken rakt ner i munnen på honom. Så Kapsian verkar inte direkt stressad över att lära sig suga då han inte behöver. Jag tror minsann att han brås på sin far som inte heller är så förtjust i att anstränga sig överdrivet mycket för att fixa käk. Robert lagar mat ca en gång i månaden och i övrigt är det hämtmat som är grejen. Hur ska detta gå??

Mina änglar

Jag ÄLSKAR att vara mamma. Mina små mirakel är världens bästa bebisar. De är så mysiga och de luktar sååå gott. Deras favoritsysselsättning är att ligga nära varandra och hålla varandras händer och lukta på varandra. De störs inte av då den ene sparkar eller slår på den andra och de skriker aldrig samtidigt. De börjar bli mer vakna och nyfikna på vad som händer runtomkring. Jag hoppas att de fortsätter vara så snälla lääänge. Minst tills de är tonåringar. Eller tills de flyttar hemifrån föresten.

Jag mår bra också, det är inte så farligt att bli kejsarsnittad. Jag var rädd innan och ville gärna uppleva en vanlig förlossning. Jag trodde att jag inte skulle kunna röra på mig på flera veckor efter snittet av pga smärta. Men 2 dagar efter snitten har jag knappt haft ont alls. Jag tycker att jag kan leva relativt normalt och jag tar ingen smärtlindring. Jag får tänka mig för för att undvika att överbelasta mig eftersom jag inte känner någon smärta. Helt plötsligt så märker jag att jag bär omkring på tvättkorgen, byter sängkläder eller dyl utan tanke på att jag inte får. Skäms på mig!!!! Men jag tror också att det är individuellt hur mkt man kan göra och belasta sig. Riktlinjen är att jag bara får lyfta en bebis vikt, men det går ju inte ihop för hur gör då mammor till 5 kilosbebisar? Mina väger ju inte ens hälften av det. Desutom är jag ju i bra grundform och vet hur man kan göra sysslor ergonomiskt. Men som sagt, jag jobbar verkligen men att undvika belastning och njuta av att slippa göra allt jobbigt och se på Robert städa och pyssla! Det som är mest irrierande med att vara kejsarsnittad är att jag är inlåst i lägenheten då Robert inte är hemma. Vi har ingen hiss och bor på 2a våningen och jag får inte ut vagnen själv. Men samtidigt så möjliggör ju detta att jag verkligen bara kan sitta inne och ta det lugnt och mysa med mina barn. Så vi bullar upp i soffan men kuddar och filtar och proviant och så sitter vi här och gosar så mycket vi bara kan! Livet är ljuvligt.

Typisk dag hos fam Vilahamn

Tiderna är inte såhär exakta men barnen äter ca var 2,5-3:e timma så vi får anpassa andra aktiviteter efter det. Robert är hemifrån mellan 3-5 h per dag och då får vi klara oss själva eller så får jag besök av någon vän som kan hålla oss sällskap och hjälpa till om det behövs.


8.00 Jag amningstränar, deras sugförmåga blir allt bättre men ofta är de fortfarande för trötta för att orka suga i sig någon större mängd. Samtidigt fixar Robert i ordning sondsprutorna, kollar att sonden sitter rätt, kontrollerar att de smält maten från den förra matningen och värmer min urpumpade mjölk. Sedan matar vi varsitt barn och passar på att mysa samtidigt.

8.40 Jag pumpar brösten med min elektriska dubbelpump. Jag är redan less på detta moment som är ganska trist och väldigt osexigt. Robert byter blöjor på båda. Sedan skall alla flaskor, sprutor mm kokas.

9.00 Barnen sover och vi duschar och äter frukost

10.00 Robert pluggar hemifrån eller fixar något hemma som inte jag kan göra ännu pga kejsarsnittet. Jag pysslar eller småstädar eller gosar med barnen om de är vakna.

11.00 Matdags igen. Samma procedur som kl 8-9 startar om!

12.00 Valfri aktivitet. T.ex. kolla mail, ringa samtal, tvätta, vika bebiskläder, vila, gosa med barnen. Eller en kort promenad (Alvina får vara ute max 20-30 min eftersom hon väger under 2 kg).

13.00 Lunch för mig och Robert

14.00 Matdags för twinsen, samma procedur som ovan.

15.00 Mys, mys, mys, Gärna med en tvilling på magen/bröstet hud emot hud då detta främjar barnens viktuppgång, anknytning och trygghet . De somnar direkt då vi har dem nära så de hör våra hjärtslag.

16.00 Robert åker till träningen. Jag vilar och myser med barnen.

17.00 Matdags. Då jag är själv tar det hela ca 1,5 h med matning, blöjbyten, bröstvårtsvård, kokning av flaskor och bröstpumpsdelar och pumpning!!!

18.30 Lagar mat, men det är ganska sällan. Vi försöker göra stora portioner då vi väl lagar mat så att vi kan värma på. Vi äter också mycket fil och mackor eller hämtmat. Stekta eller kokta ägg har vi ofta på menyn.

19.00 Middag för mig och Robert

20.00 Matdags för barnen, som ovan.

21.00-22.00 Sitter i soffan och pussar barnen, kollar på TV, surfar och dyl

23.00 Matdags för barnen.

24.00 God natt!

03.00 Matdags. Robert matar båda medan jag pumpar brösten. Om någon av tvillingarna visar att de vill amma så får de göra det. Robert byter blöja på båda, jag rengör alla ”verktyg”.

06.00 Matdags. Som kl 3.

Våra sömniga bebisar

Även om det är ett litet företag att ha tvillingar är det mysigaste jag gjort. Det är inte lika jobbigt som man kan tro. Men självklart är vissa dagar tyngre än andra, ibland känns det som att man inte räcker till och man har en klump i magen av oro och stress. Och andra dagar skrattar vi hela dagen och tycker att allt känns galet lätt och fantastiskt. Så länge vi är båda två hemma är det inga problem alls, men det är betydligt tuffare att vara hemma själv med dem.

Tant Ann-Ida har varit här och myst en del då Robert är borta

Våra fightertwins!!!

Robert och Alvina har kramkalas

Eftersom Kaspian och Alvina föddes nästan 6 v för tidigt så trodde de på BB först att de skulle behöva stanna på avdelningen i flera veckor. Men snart så konstaterades det att det skulle bli ca en vecka. Men då dagarna gick så mådde de allt bättre. Alvina kunde först inte hålla värmen själv eftersom hon är så liten och tunn men hennes temperaturreglering blev allt bättre och mer stabil. Deras sugförmåga är inte färdigutvecklad utan de matas via näsan genom en sond ner till magen. Att mata dem på detta sättet kostar minst energi och möjliggör en så snabb viktuppgång som möjligt. Jag och Robert försökte att sköta så mycket som möjligt själva och hade tvillingarna hos oss så mycket vi bara kunde.

Dubbel Lycka!

Det var mysiga babybubbla-dagar då vi mest låg i sängen med varsitt barn på magen och gosade! Förutom att gosa så tog vi tempen var 3e timma för att kontrollera att de ej blev för kalla, vi sondmatade var 3e timma dynet runt, bytte blöjor, amningstränade och jag fick handpumpa brösten för att kicka igång mjölkproduktionen. Senare fick jag använda en elektrisk dubbelpump likt en kossa på Arla.

Syskonkärlek

Eftersom allt fungerade så bra så fick barnen följa med oss hem efter 4 dagar, samtidigt som jag blev utskriven. Gissa om vi var glada att få med våra guldklimpar hem så snabbt!!!! Som stöd har vi hemsjukvård, en barnmorska kommer till oss 2 dagar i veckan för att väga och mäta barnen, hjälpa till att succesivt introducera amning och svara på ev frågor. Dessutom så har vi dygnet runt möjlighet att komma tillbaka och ringa till neonatalavdelningen om någor skulle hända.

Barnen är inte mycket större än en kexchoklad

Förlossningen

Kvällen den 26 aug så hade jag en konstig känsla att det var något stort på G. Kanske är det som kallas kvinnlig intuition. Jag kollade iaf att BB-väskan var redo, jag var ovanligt hungrig på kvällen och laddade med ovanligt mkt mat plus några skopor Ben& Jerryglass och jag såg till att jag hade sköna kläder redo så att det skulle gå smidigt att klä på sig. Sedan hade jag och Robert en riktig myskväll. Vi bara kramades i soffan och jag liksom kände att det var sista kvällen som det bara var vi och njöt verkligen av varje sekund.
Sedan kl 3.30 vaknar jag av att det känns som att det är en vattenballong som går sönder i magen på mig och det rinner, nästan forsar ut vatten i sängen. Det var som på film. Jag hoppar ur sängen och ropar mindre hysteriskt än väntat till Robert att jag tror att vattnet har gått. Sedan känner jag mig väldigt lugn och ringer in till BB medan Robert springer omkring inne i lägenheten som en yr höna och frågar mig var han har sina tröjor… ”I garderoben älskling” svarar jag.

Vi åker in till special förlossningen som ligger smidiga 5 min från oss och de konstaterar att det är vattnet som gått och jag får på mig en väldigt praktisk bamseblöja. Sedan gjordes CTG som visade att barnen mår bra och att mina värkar startat så smått, jag var öppen 2 cm. Ett sista ultraljud avslöjade att de båda låg kvar i säte och att det således blir kejsarsnitt. Eftersom det var mitt på natten, hade de inte så mkt personal utan vi skulle vänta till fm då hela personalstyrkan var på plats. Dessutom var det bara bra för barnen att värkarna och sammandragningarna hade börjat då detta kan hjälpa barnens förmåga att andas då de kommer ut.

CTG på magen. Glad, förväntansfull Sofi som längtar efter sina barn!

Sedan låg vi på ett rum och väntade, vi lyckades tom att somna en liten stund innan jag vaknade vid 7 och började få rejält ont. Mellan 7-10 hade jag värkar men tanken på att vi skulle bli föräldrar innan lunch gjorde det uthärdligt. Tankarna bara virvlade i huvudet, men jag var hela tiden lugn och kände mig redo att träffa mina små som bott inne i magen sedan januari. Kl 10 gjordes jag ”i ordning”, de satt en urinkateter, tvättade magen och jag rullades in på operation där det var fullt hus! 12 personer! Två barnläkare, två narkosläkare, två barnmorskor, två operationssjuksköterskor, två undersköterskor, två kirurger. En till varje bebis. Det var ganska förvirrande då alla gjorde sitt jobb samtidigt men alla var helt otroligt proffsiga och trevliga. Jag fick spinalbedövning och all känsel och förmåga att röra sig försvann upp till brösthöjd. Jag fick nog lite lugnande också för jag kände mig väldigt fnittrig och smålullig. Precis innan de skulle börja skära i mig ( 7 lager ska igenom bl.a hud, fett, muskler, muskelhinna, livmoder m.m.) blev jag lite orolig och grät en skvätt. Jag oroade mig över hur barnen skulle må då de skulle komma ut till riktiga världen alltför tidigt. Robert satt uppe med mig vid huvudändan och det kändes bra. Som tur var så behövde jag inte oroa mig så länge då vi alldeles strax hörde ett rejält vrål och de visar upp en liten blålila pojke som skrek för full hals samtidigt som han kissade rakt ner på golvet. En minut senare kl 11.11 kommer en liten, liten blå tjej som också skriker med hög stämma och sedan kissar även hon på golvet.

Stolt nybliven pappa

Världens lyckligaste!!!!!!

Robert fick följa dem in till ett undersökningsrum och klippte navelsträngarna. Kort därefter då läkarna har konstaterat att de mår bra kommer då båda ut till mig och får ligga på mitt bröst samtidigt som de syr ihop mig. Jag kan inte beskriva känslan. Helt overkligt, magiskt, underbart! Jag var så lycklig. Efter operationen åkte Kaspian och Alvina tillsammans med Robert till Neonatalavdelningen (avdelningen för förtidigt födda barn) för fortsatta undersökningar och jag åkte till uppvaket. Där fick jag träffa fler trevliga läkare och sjuksköterskor och jag fick en piggelin. Då jag inte ätit något på över 15 h så smakade den gudomligt. Men fy så jobbigt det var att ligga ensam på ett rum, jag ville bara till barnen. Tillslut fick jag äntligen rulla in till mina barn och ha dem i sängen med mig. Tårarna rann och jag ville aldrig släppa dem. De var så ljuvliga, helt perfekta!

Dessvärre får inte föräldrar och barn bo på samma avdelning så jag tvingades att åka ner till specialBB där jag och Robert hade ett eget rum. Där fick vi en bricka med ostmackor och en ”jordgubbsdrink” för att fira.

Lite trött mamma njuter av en välförtjänt "jordgubbscocktail"

Efter fika och lite sömn kunde vi gosa och pussa på våra två nya familjemedlemmar hela kvällen. Äntligen är vi en riktig familj!!

Världens finaste barn