Förlossningen

Kvällen den 26 aug så hade jag en konstig känsla att det var något stort på G. Kanske är det som kallas kvinnlig intuition. Jag kollade iaf att BB-väskan var redo, jag var ovanligt hungrig på kvällen och laddade med ovanligt mkt mat plus några skopor Ben& Jerryglass och jag såg till att jag hade sköna kläder redo så att det skulle gå smidigt att klä på sig. Sedan hade jag och Robert en riktig myskväll. Vi bara kramades i soffan och jag liksom kände att det var sista kvällen som det bara var vi och njöt verkligen av varje sekund.
Sedan kl 3.30 vaknar jag av att det känns som att det är en vattenballong som går sönder i magen på mig och det rinner, nästan forsar ut vatten i sängen. Det var som på film. Jag hoppar ur sängen och ropar mindre hysteriskt än väntat till Robert att jag tror att vattnet har gått. Sedan känner jag mig väldigt lugn och ringer in till BB medan Robert springer omkring inne i lägenheten som en yr höna och frågar mig var han har sina tröjor… ”I garderoben älskling” svarar jag.

Vi åker in till special förlossningen som ligger smidiga 5 min från oss och de konstaterar att det är vattnet som gått och jag får på mig en väldigt praktisk bamseblöja. Sedan gjordes CTG som visade att barnen mår bra och att mina värkar startat så smått, jag var öppen 2 cm. Ett sista ultraljud avslöjade att de båda låg kvar i säte och att det således blir kejsarsnitt. Eftersom det var mitt på natten, hade de inte så mkt personal utan vi skulle vänta till fm då hela personalstyrkan var på plats. Dessutom var det bara bra för barnen att värkarna och sammandragningarna hade börjat då detta kan hjälpa barnens förmåga att andas då de kommer ut.

CTG på magen. Glad, förväntansfull Sofi som längtar efter sina barn!

Sedan låg vi på ett rum och väntade, vi lyckades tom att somna en liten stund innan jag vaknade vid 7 och började få rejält ont. Mellan 7-10 hade jag värkar men tanken på att vi skulle bli föräldrar innan lunch gjorde det uthärdligt. Tankarna bara virvlade i huvudet, men jag var hela tiden lugn och kände mig redo att träffa mina små som bott inne i magen sedan januari. Kl 10 gjordes jag ”i ordning”, de satt en urinkateter, tvättade magen och jag rullades in på operation där det var fullt hus! 12 personer! Två barnläkare, två narkosläkare, två barnmorskor, två operationssjuksköterskor, två undersköterskor, två kirurger. En till varje bebis. Det var ganska förvirrande då alla gjorde sitt jobb samtidigt men alla var helt otroligt proffsiga och trevliga. Jag fick spinalbedövning och all känsel och förmåga att röra sig försvann upp till brösthöjd. Jag fick nog lite lugnande också för jag kände mig väldigt fnittrig och smålullig. Precis innan de skulle börja skära i mig ( 7 lager ska igenom bl.a hud, fett, muskler, muskelhinna, livmoder m.m.) blev jag lite orolig och grät en skvätt. Jag oroade mig över hur barnen skulle må då de skulle komma ut till riktiga världen alltför tidigt. Robert satt uppe med mig vid huvudändan och det kändes bra. Som tur var så behövde jag inte oroa mig så länge då vi alldeles strax hörde ett rejält vrål och de visar upp en liten blålila pojke som skrek för full hals samtidigt som han kissade rakt ner på golvet. En minut senare kl 11.11 kommer en liten, liten blå tjej som också skriker med hög stämma och sedan kissar även hon på golvet.

Stolt nybliven pappa

Världens lyckligaste!!!!!!

Robert fick följa dem in till ett undersökningsrum och klippte navelsträngarna. Kort därefter då läkarna har konstaterat att de mår bra kommer då båda ut till mig och får ligga på mitt bröst samtidigt som de syr ihop mig. Jag kan inte beskriva känslan. Helt overkligt, magiskt, underbart! Jag var så lycklig. Efter operationen åkte Kaspian och Alvina tillsammans med Robert till Neonatalavdelningen (avdelningen för förtidigt födda barn) för fortsatta undersökningar och jag åkte till uppvaket. Där fick jag träffa fler trevliga läkare och sjuksköterskor och jag fick en piggelin. Då jag inte ätit något på över 15 h så smakade den gudomligt. Men fy så jobbigt det var att ligga ensam på ett rum, jag ville bara till barnen. Tillslut fick jag äntligen rulla in till mina barn och ha dem i sängen med mig. Tårarna rann och jag ville aldrig släppa dem. De var så ljuvliga, helt perfekta!

Dessvärre får inte föräldrar och barn bo på samma avdelning så jag tvingades att åka ner till specialBB där jag och Robert hade ett eget rum. Där fick vi en bricka med ostmackor och en ”jordgubbsdrink” för att fira.

Lite trött mamma njuter av en välförtjänt "jordgubbscocktail"

Efter fika och lite sömn kunde vi gosa och pussa på våra två nya familjemedlemmar hela kvällen. Äntligen är vi en riktig familj!!

Världens finaste barn