Sur fru på väg till Lidköping..

Hej! Vi sitter i bilen på väg till Lidköping. Robert ska spela match och så ska vi passa på att hälsa på våra goda vänner Sandra och Andreas. Jag är sur. Skitsur. Då Robert kliver upp (45 min sedan) så informerar han mig att vi måste dra. Att vi har bråttom. Denna avresetid är en helt annan än vad vi pratat om igår. Kontrollfreaket (jag) blir väldigt stressad över sådana oplanerade spontaniteter. Jag hade ju en detaljerad tidsplan (in i minsta detalj) som jag följde denna morgon (frukost, packa, promenad med twinsen, packa allt till twinsen (resesäng, välling, mat, haklappar och tusen grejer till) samt tid för piff. Nu blev jag tvungen att rationalisera och bortprioritera min egen tid för piff. Så nu sitter jag här, inklämd mellan twinsen i baksätet. Ful som fan är jag. Och sur. Varför ska jag måsta skippa min "göra-sig-snygg-kvart" för att Robert är kass på att planera och kommunicera. Han ska tacka sin lyckliga stjärna över att han har en så uppstyrd fru.

Jag vill inte dö

Filmen Bridesmaids igår var ljuvlig. Fantastisk. Genial! Helt jäkla underbar! Jag skrattade nog faktiskt så mycket att jag kissade på mig litegrann. Jag känner mig fortfarande glad i hela kroppen- det är nog väldigt nyttigt med skattmaraton! Innan filmen möttes vi upp (jag, Linda, Annida och Catrin) och tog en fika som kryddades med härligt, ärligt, snuskigt tjejsnack. Efter det inhandlade vi nötter, smågodis, läsk och popcorn. Vi hade lite beslutsångest över vad vi var sugna på så vi tog det säkra före det osäkra och köpte allt.
I bilen på vägen hem fick jag dock lite dödsångest. Ju äldre jag blir desto räddare för döden blir jag. Dödsrädslan kommer ofta just efter dagar som dessa- då jag känner mig som mest lycklig. Jag kan ofta inte ta in hur lyckligt lottad jag är i livet. Jag har världens bästa barn, man, familj, vänner. Jag bor i ett fint, mysigt hem, jag är frisk och lever ett lyckligt liv. Jag har alltså väldigt mycket att förlora och det skrämmer skiten ur mig ibland.
Idag kommer Andreas (Roberts kusin) och Anna hit med barn. ch ikväll ska jag och maken ha kräftskiva- bara vi två. Och twinsen såklart, men de ska sova lyckligt ovetande om vår härliga, goda skaldjursfest. 

Twinsens nya hobby... Alvina kör och Kaspian åker snålskjuts..

Fram och tillbaka kör de.
Jag känner att jag har misslyckats med min uppfostran då Alvina redan kommit underfund med att om man vill något i livet så gäller det att jobba hårt som tjej. Man får inget gratis utan man får slita och visa framfötterna.
Kaspian däremot har fattat galoppen och anser att man kan ta det lite mer lugnt. Typiskt manligt- Allt löser sig ändå, han kommer ju framåt som ni ser.

Bridesmaids

Ikväll ska jag Linda och Annida avnjuta denna film

I gårkväll hade jag finbesök av Linda medan Robert var på avskedsmiddag för en vän som flyttar till Australien. Jag och Linda dissikerade och gottade oss i varenda liten detalj från deras underbara bröllop i lördags. Jag önskar att jag och Robert kunde gifta oss igen, det var en makalös dag. Eftersom både jag och Linda är så inne i bröllops-känsla just nu så bestämde vi oss för att ta en Biokväll idag. Det känns lyxigt då jag inte varit på bio sedan jag blev mamma. Sist jag var på bio såg jag Avatar. Jag var nygravid i v 7 och hade svårt att koncentrera mig på filmen eftersom jag satt och oroade mig över att få missfall hela filmen.

Du måste "leeeva lite, älskling..."

Twinsens pass, hur söta?

Hade en intensiv dag igår. Först Gekås där vi sprang runt och trängdes med våra varukorgar med siktet inställt på smart shopping. Jag blir väldigt adrenalinstinn inne på detta varuhus. Vet inte vad det beror på. Men efter ett par timmar känner man sig utpumpad och sliten i skallen, typ som efter en stor tenta. Jag är nöjd med mina fynd dock (fast jag råkade nog handla lite mer än vad som stod på listan...har sämre impulskontroll och självdisciplin än jag trodde). Efter shoppingen sjutsade jag hem Annida och Jossan och hade sen lite bråttom hem eftersom jag har en man som måste sparka på en boll varje dag en viss tid. Då råkade jag köra lite vilse. Jag har ännu inte lärt mig alla vägar som bär till vårt nya Gerrebacka-hus och var nästan på väg till Karlstad innan jag hamnade rätt. Väl hemma startade nästa pass med springande. Dels efter twinsen men också för att städa upp all bråte som samlats under dagen (typ smutsiga pyjamasar, 5 kaffekoppar, matrester och använda wet-wipes. Bland annat.). Min man är en fantastisk pappa men jag kunde bitterfittigt konstatera att han inte har samma effektivitet och rutin som mig då det kommer till att vara förälder OCH samtidigt inte förvandla hemmet till ett rövhål. Några timmar senare var jag svettig igen, hemmet i hysad ordning, Gekåspåsarna uppackade och twinsen sov sött. Då kom Robert hem efter träningen. Jag tyckte att vi direkt skulle sätta igång med att sätta upp våra nyinköpta lampor. Robert tyckte att vi skulle kolla på några avsnitt Dexter och mysa. Jag blev stissig, irriterad, stressad och tyckte att vi aldrig, aldrig skulle bli klara med nåt om vi anammar hans arbetstempo. Han tyckte att jag skulle "leva lite" och gotta mig mer i livet. Efter att han svurit om att han skulle jobba som en myra på kokain idag kapitulerade jag och kröp ner i TV-soffan med en rejäl laddning glass för att avnjuta lite Dexter-tid. Det var faktiskt en trevlig och skön avslutning på en intensiv dag.




Ett av gårdagens fynd..

Gekås

Idag styr jag, Ann-Ida och Jossan vår stora kombi mot Ullared. Vi pratade löst om detta fenomen igår och bestämde sedan lite spontant att åka hit. Jag behöver köpa nya lampor till både kök och vardagsrum och tänkte passa på att köpa varma vinterkläder till twinsen. Och kanske lite nya leksaker från Brio. Lite hat-kärlek till detta shopping-Mecka. Kul att fynda men jag hatar krimskrams-skit och tjockisar i foppaskor som köper billiga skräp-kakor med transfetter i. Och jag tycker inte att man ska handla för handlandets skull och det blir lätt så då man är på Gekås. Nä, jag ska hålla mig benhårt till min lista.

Kanske träffar vi denna man idag?

Kontrollfreaket går till överdrift

Note to self: Glöm ej Twins!

Jag älskar listor. Att-köpa-listor, Pack-listor, Att-göra-listor, Prioriterings-listor, Vad-Robert-ska-göra-listor. Listor = ett kontrollfreaks bästa vän. Men denna lista som jag skrev inför vår helg i Lysekil reagerade min man på.
Robert: Men Sofi. Nog för att dina listor kan vara användbara. Men måste du verkligen skriva ner "Twins" på listan? Är du så förvirrad att du tror vi ska glömma dem annars?
Självklart hade jag inte skrivit "Twins" som ensam punkt på pack-listan även om det ser så ut. Hihihi. Det korrekta ska vara "bröllopskläder twins", alltså den outfit jag hade planerat att de skulle bära i samband med vigseln. Men man vet aldrig, vissa dagar är jag lite disträ eftersom jag har för mycket i skallen på en gång.

Splittrad..

Hello! Haft en både kul och tung dag idag. Kul eftersom Annida och Jossan varit här och ätit lunch och hjälpt mig att underhålla och leka twinsen. Tung eftersom jag hamnat i ett djupt grubblerihål. Det är inte alltid lätt att vara mamma alltså. Av en miljard anledningar. Just nu jobb-nojjar jag. Twinsen börjar närma sig ett år och jag känner att det börjar bli dags att gå tillbaka till jobbet. Eller, jag vet redan att det inte är aktuellt fören januari. (ska iof plugga på heltid på distans nu i höst) Men det svåra är HUR mycket ska jag jobba? HUR ska vi få ihop vardagspusslet. Hur mycket behöver vi jobba för att få en bra balans mellan ekonomi och tid med twinsen. Är barnen för små för att börja dagis? Hur många timmar känner jag är ok att lämna dem på dagis? Hur ska jag hinna pussa dem, leka med dem, tvätta, laga mat, hångla, träna och träffa vänner? Hur ska vi hinna med ett liv mitt i allt? Redan då twinsen var 4 månader började jag redan känna mig lite småstressad över jobbrelaterade frågor. Kommer jag efter karriärsmässigt? Kommer jag glömma allt jag kan? Jag har alltid varit väldigt duktig och ambitiös och mår ibland lite dåligt över att "bara" gå hemma. Och samtidigt som jag jobb-nojjar får jag dåligt samvete över att jag tänker på jobbet då jag borde lägga allt mitt engegemang på twinsen. Jag borde vara nöjd med att gå hemma. Vissa dagar kan jag tänka mig att vara hemma-mamma i åtta år till. Varför inte liksom? Mina twins är mina ögonstenar och jag vet att jag baara har dem till låns. Snart kommer de bröla, lukta svett och tycka att jag är pinig. Vissa dagar vill jag bara krama och krama och krama och krama dem. Jag vill att de ska bo hemma hela deras liv och aldrig skaffa någon parter eller vänner förutom sin mamma. De ska bara vilja leva och bo med mig forever and out!
Sen har vi dagar då jag vill sälja dem på blocket. Dessa dagar längtar jag ihjäl mig efter mitt jobb, mina kollegor, min 60 min lunchrast. Att få använda hjärnan lite och träffa massa intressanta människor. Att få vara ego och utvecka min egen karriär. Att slippa torka upp barnmat från köksgolvet 17 gånger, att slippa torka bajs, att slippa höra på ilskna bebisvrål.
Det var lättare att veta vad man ville i livet då man bara hade mig och Robert att ta hänsyn till. Jag känner inte igen mig själv längre. Vad har hänt? Jag känner mig så ambivalent och slits mellan karriär-Sofi (som vill börja jobba heltid och gå in för det till 100%) och mamma-Sofi vars hjärta brister vid tanken på att lämna bort dem mer än 2 timmar. Idag skulle jag ut och springa. Typ 45 min och fantastiska-pappa-Robert var hemma. Jag hade precis suttit och grubblat över ovanstående ett tag. Då jag ska passera ytterdörren möts jag av Alvinas gigantiska leende och Kaspians gurglande skratt. Varpå jag bryter ihop fullständigt i hallen.
"Hur ska jag någonsin klara av att börja jobba??....Buhuuhuuuhuuu... Jag klarar ju inte ens att gå ut och springa.... Det känns så hemskt. Jag får separationsångest. Jag vill inte missa något. Man skaffar inte barn för att sedan vara ifrån dem. Jag kommer att sakna dem...buhuuuhuuu..."
Och så höll jag på ett tag (ni som följer mig vet ju att jag får mina psykbryt mellan varven..)
Men... Jag antar att allt ordnar sig. Det måste ordna sig.

De leker ihop mest hela tiden. Och bråkar. Och slåss. Och skrattar åt/med varandra.

Dessa ljuvliga två har har förändrat varenda liten cell i min kropp. Varken hjärnan, hjärtat eller själen är densamma längre. Men min enda önskan är att göra det som är bäst för Kaspian och Alvina..