Splittrad..

Hello! Haft en både kul och tung dag idag. Kul eftersom Annida och Jossan varit här och ätit lunch och hjälpt mig att underhålla och leka twinsen. Tung eftersom jag hamnat i ett djupt grubblerihål. Det är inte alltid lätt att vara mamma alltså. Av en miljard anledningar. Just nu jobb-nojjar jag. Twinsen börjar närma sig ett år och jag känner att det börjar bli dags att gå tillbaka till jobbet. Eller, jag vet redan att det inte är aktuellt fören januari. (ska iof plugga på heltid på distans nu i höst) Men det svåra är HUR mycket ska jag jobba? HUR ska vi få ihop vardagspusslet. Hur mycket behöver vi jobba för att få en bra balans mellan ekonomi och tid med twinsen. Är barnen för små för att börja dagis? Hur många timmar känner jag är ok att lämna dem på dagis? Hur ska jag hinna pussa dem, leka med dem, tvätta, laga mat, hångla, träna och träffa vänner? Hur ska vi hinna med ett liv mitt i allt? Redan då twinsen var 4 månader började jag redan känna mig lite småstressad över jobbrelaterade frågor. Kommer jag efter karriärsmässigt? Kommer jag glömma allt jag kan? Jag har alltid varit väldigt duktig och ambitiös och mår ibland lite dåligt över att "bara" gå hemma. Och samtidigt som jag jobb-nojjar får jag dåligt samvete över att jag tänker på jobbet då jag borde lägga allt mitt engegemang på twinsen. Jag borde vara nöjd med att gå hemma. Vissa dagar kan jag tänka mig att vara hemma-mamma i åtta år till. Varför inte liksom? Mina twins är mina ögonstenar och jag vet att jag baara har dem till låns. Snart kommer de bröla, lukta svett och tycka att jag är pinig. Vissa dagar vill jag bara krama och krama och krama och krama dem. Jag vill att de ska bo hemma hela deras liv och aldrig skaffa någon parter eller vänner förutom sin mamma. De ska bara vilja leva och bo med mig forever and out!
Sen har vi dagar då jag vill sälja dem på blocket. Dessa dagar längtar jag ihjäl mig efter mitt jobb, mina kollegor, min 60 min lunchrast. Att få använda hjärnan lite och träffa massa intressanta människor. Att få vara ego och utvecka min egen karriär. Att slippa torka upp barnmat från köksgolvet 17 gånger, att slippa torka bajs, att slippa höra på ilskna bebisvrål.
Det var lättare att veta vad man ville i livet då man bara hade mig och Robert att ta hänsyn till. Jag känner inte igen mig själv längre. Vad har hänt? Jag känner mig så ambivalent och slits mellan karriär-Sofi (som vill börja jobba heltid och gå in för det till 100%) och mamma-Sofi vars hjärta brister vid tanken på att lämna bort dem mer än 2 timmar. Idag skulle jag ut och springa. Typ 45 min och fantastiska-pappa-Robert var hemma. Jag hade precis suttit och grubblat över ovanstående ett tag. Då jag ska passera ytterdörren möts jag av Alvinas gigantiska leende och Kaspians gurglande skratt. Varpå jag bryter ihop fullständigt i hallen.
"Hur ska jag någonsin klara av att börja jobba??....Buhuuhuuuhuuu... Jag klarar ju inte ens att gå ut och springa.... Det känns så hemskt. Jag får separationsångest. Jag vill inte missa något. Man skaffar inte barn för att sedan vara ifrån dem. Jag kommer att sakna dem...buhuuuhuuu..."
Och så höll jag på ett tag (ni som följer mig vet ju att jag får mina psykbryt mellan varven..)
Men... Jag antar att allt ordnar sig. Det måste ordna sig.

De leker ihop mest hela tiden. Och bråkar. Och slåss. Och skrattar åt/med varandra.

Dessa ljuvliga två har har förändrat varenda liten cell i min kropp. Varken hjärnan, hjärtat eller själen är densamma längre. Men min enda önskan är att göra det som är bäst för Kaspian och Alvina..