Tröst-gottar mig

Är jag ensam eller är det fler som känner sig höst-sega och trötta. Jag fattar noll och ingenting men hela min kropp verkar ha gått i strejk. Jag tycker att det känns tungt att det är höst. Att vi har flera månader av mörker framför oss. Jag älskar krispig luft och att shoppa nya piffiga höststövlar. Och levande ljus såklart. Fast det är ju skitsamma då man är för trött för att tända ljus på kvällen (måste resa mig ur soffan) och tid för att shoppa nya höststövlar känns lika avlägset som en mjukglass som smälter i solen. Helgerna passerar i ultrarapid. Helgen skall fyllas med allt som inte hinns med under veckan. Både roliga och aktiviteter lika spännande (läs kräksframkallande) som att kolla på fotboll på TV. Typ städa, handla, fixa, bjuda vänner på middag, dricka vin, barn-aktiviteter för twinsen, träna. Hur ska jag hinna shoppa piffiga skor och andas krispig höstluft mitt i allt? Jag tycker inte alls att det känns lockande att lördags-trängas på stan tillsammans med halva Göteborg med vår dubbelvagn. Då tillbringar jag hellre tid med kidsen i lekparken. Faktiskt.
Nu har jag i allafall tröst-gottat mig. Jag har anmält mig till ett lopp. En liten ljusglimt i höstrusket. Även om jag förstår att det kan låta märkligt att man anser att springa 19 km i en lerig skog är en ljusglimt och glädjekälla. Men det tycker jag (har troligtvis något fel i huvudet). Ett annat plus med att vara anmäld till ett lopp är att man får en rejäl spark i baken för att inte tillbringa alla kvällar halvdöd i vår soffa. I november skall jag springa Finalloppet som är ett ganska litet lopp som anordnas i Skatås här i Gbg (ca 5000 löpare). Jag har aldrig sprungit så långt tidigare men det ska nog gå finfint. Jag går in i detta men min vanliga inställning: Hur svårt kan det vara?? 19 km rakt in i skogen- det blir kul.

Torr äppelpaj och Gore-Tex-pank.

Hej!
Tisdagskväll och jag har bakat smal-äppelpaj utan socker. Smakar som paj fast utan paj liksom. Tisdagstorrt. Helgen spenderades som ni vet med Cissi och hennes pojkar. Linus, 3 månader är en trevlig prick. Mycket trevligare än våra tre tvåårs-trotsiga kids. Märkligt det där med bebisar. Jag vill defenitivt inte ha fler barn. Jag är världens lyckligaste som har mina två. Och världens tröttaste. Jag kan inte förstå hur det skulle gå till, rent praktiskt med fler barn. Jag kan längta efter en till liten människa att älska så mycket att det gör ont. Men jag ryser vid tanken på att köpa en ännu större bil, en ännu mer obefintlig egentid, en till graviditet, att amma, hormoner i berg-och-dal-bana. Det är tur att jag kan få låna mini-Linus mellan varven. Det räcker för mig. En annan barn-aspekt är ekonomi. Herrejeeesus så pank man blir. I helgen har vi gott loss på diverse Gore-Tex plagg, ullstrumpor, fodrade gummistövlar, varma vinterskor. Allt för att twinsen skall klara en höst och vinter på förskolan. Jag köpte noll saker till mig själv. Kvittot svallrade om att vi lika gärna hade kunnat åka på en sista minuten resa till Turkiet- hela familjen. Fast Turkiet-resor håller ju inte mina barns fötter torra och varma förstås. Synd.
En annan viktig milstolpe i vårt liv (som ni troligtvis tycker är ganska ointressant) är att vi tagit bort en långsida på twinsens sängar. Vi har länge avvaktat med detta in i det sista eftersom det är väldigt bekvämt att kunna lägga barnen i en säng som de inte kommer ur (nej, de har inte tänkt på att man kan klättra över). Och vet ni vad. De har ALDRIG någonsin lekt så fint med varandra som de gör efter att vi nattat dem och stängt dörren. Då de egentligen ska sova så passar det tydligen att leka fint utan tjafs och slagsmål.
Nu väntar veckans höjdpunkt. Svenska Hollywoodfruar. Men först- mina obligatoriska sudd-mobilpics.

Finns det något charmigare än att gå och lägga sig och upptäcka att någon har gömt en liten skatt av bilar under täcket?

Min stora, ordentliga tjej

Min stora, busiga men ack så charmiga kille

Cissi, mini-Elias och lite chokladmoussefika med hallon

Alvina tycker också om choklad, som sin mamma

Elias som älskar bilar mest av allt. Näst bäst var chokladmoussen.

Spjälsäng utan spjälor..

Min prins

Grattis!

Idag är en stor dag. En riktig högtidsdag! Det är nämligen fina Lindas födelsedag. Grattis till dig min älskade vän. Livet hade varit väldigt grått och trist om du inte fanns!

Twinsen älskar Linda lika mycket som jag!

Lördagsnöje

Robert är ju som ni vet bortrest så jag och twinsen måste fylla hans tomrum hela långa dagen.  Det blir inte så svårt för idag kommer Cecilia, bästisen Elias och miniplutt-Linus hit. Alvina ser fram emot att träffa Linus för hon har fastnad i repeat-läge och pratar bara om "bebis, bebis, bebis, bebis.."
Vi längtar.

Gammal bild från dess att bebis-Linus fortfarande bodde i magen

Två surdegar, trollerishow och OS-medaljer.

Hej! Många dagar har passerat och här har inga stordåd blivit utförda. Jag tror att denna veckan tar en rekordnotering i obefiltlig energinivå i denna familj. Barnen har varit sjuka som ni vet. Robert har vabbat. Jag har snorat och jobbat. Hösten har gjort en storslagen entré och alla som någon gång besökt Göteborg vet att horisontellt-höst-Göteborgs-regn-rusk-väder är något utöver det vanliga. Det suger musten ur mig. På kvällarna har jag och min make stupat ner i vår säng runt 20-tiden. Vi är faktiskt så trötta att vi inte ens orkar sitta upp i en soffa och titta på TV. Nej, nej- alldeles för energi-krävande. Vi är faktiskt så trötta att det till och med är ansträngande att forma mun, gom och tunga och frambringa riktiga ORD. I stället så ligger vi nedhasade, iklädda osmickrande mjukiskläder och suckar och stånkar lite till varandra. Vi byter inte kanal på TV:en utan nöjer oss med att förfasa oss över det extremt magra och förkastliga TV-utbudet och att det faktiskt inte finns något vettigt att titta på. Usch- så dålig- suckar vi likt två bittra panchisar.
Det är TUR att vi båda har jobb som drar upp oss ur vårt gemensamma förfall. Igårkväll var jag och jobbet på ett event- blev bjudna på middag, vin och trollerishow. Av någon underlig anledning blev just jag uppbjuden på scen för att dra färgglada dukar och hundralappar ur magikerns hand- jag gjorde mitt bästa för att se sådär lyckligt förvånad ut som trolleribruttor brukar se ut. Jag tror att trolleri-killen tyckte jag skötte mig okej. Jag hade dock ingen färgglad och glansig scendräkt eller hög hatt. Det hade nog blivit ÄNNU bättre då. Förutom mat och trolleri höll en OS-medaljör (det fattade ju inte jag såklart eftersom jag inte kan något alls om sport) en inspirerande föreläsning om vikten av MÅL i livet och att LEVA som en mästre för att bli en mästare. Inspirerande. Eller irriterande. Det beror på. För mig som inte direkt levt efter något specifikt mål och absolut inte levt som en mästare denna veckan kände mig lite lätt slö och fick en släng av mindervärdeskomplex.. Jag ska försöka att leva lite mer som en mästare nästa vecka.
Robert åkte tidigt som sjutton till Värmland på en jobbresa i morse och jag hoppas av hela mitt hjärta att han också får hitta på något kul. Det behöver han efter en vecka med två sjuka barn och en trött, gnällig och jobbig fru. Men fy vad jag kommer att sakna honom nu när jag snart skall slänga mig raklång i sängen och sucka och skälla på TV:en.

Spyor och piggelin

God afton! Idag har jag hämtat hem en ynklig liten tös från förskolan. I enlighet med tallriksmodellen åt hon en halv piggelin till kvällsmat och sedan har hon legat och sovit i min famn. Som en liten bebis. Det var väldigt mysigt (om man bortser från stackars, stackars Alvina som

mår bedrövligt) ända tills hon började kaskadspy vilket gjorde Kaspian eld och lågor. Alvina skrek i panik över att gose-katten var spyig och Kaspian skrek av glädje och ville hjälpa mig torka upp. Stackars Robert som hade planerat en kväll med vänner fick ett kort men bestämt samtal från en sammanbiten fru som väste fram i telefonen att han skulle bege sig hemåt och det pronto. Nu sover båda barnen och jag som glömde bort min egen förkylning för ett par timmar känner åter igen att mitt huvud nästan sprängs av allt snor. Blä. Nu håller jag alla mina tummar och tår för att Kaspian ska klara sig från detta. Jag lyser dessvärre inget större hopp. Förbaskade dagis-basilusker. Vik hädan!

Wroooom!

WROOOOM! Så lät det från bildäcken och bilmotorn då jag skyndade mig från jobbet till förskolan på fredag efter lunch. Gaspedalen är aldrig så lättrampad som då man inte träffat barnen på nästan tre dagar. Jag grät en skvätt av lycka då jag välkomnades med varma och snoriga kramar på förskolegolvet. Ren lycka.
Vi har haft en finfin helg förutom att jag har fått en förkylning som täppt igen hela mitt huvud. Känner mig tjock i skallen, seg i hjärnan, trött i kroppen och svullen i halsen. Det är tur att jag är av kvinnligt kön och att jag har två kids som håller mig på benen. Igår spelade R match och jag och twinsen gottade oss med picknick på lekplatsen. Sedan spenderade vi eftermiddagen, kvällen och en liten stund av natten (mätt i småbarnsfamiljsmått) med en av Robert lagkompis Tobias plus familj. Väldans trevligt med barn fulla huset och jag lagade mat så att samtliga ramlade ner i soffan och klagade på svår tjockhetskänsla efter att alla tre rätter var uppätna...ett gott tecken.
Idag har vi hängt på twinsens favoritställe i hela världen, Lek och Buslandet. Och då vi smörat tillräckligt för kidsen och varit tokroliga föräldrar i tills vi var alldelse matta i både kropp och hjärna packade vi in oss i bilen och åkte till Freeport, sövde barnen i vagnen och ägnade en stund åt "vuxentid" med lunch och shopping utan störande moment i form av tvåårsbusiga twins. Det behövs också. Ikväll har vi planerat soffläge och jag ska vila bort alla äckliga förkylningssymtom och vakna fräsch som en äppelblomma i morgon.
Som ni kanske har märkt har min bloggengagemang minskat med en sisådär 95% den senaste tiden och jag är sämre än sämst på att ta kort. Men för risk för skavsår i ögonen orsakat av fula bilder så kommer några bilder jag fångat med min mobil..

Jag och twinsen på väg hem från picknick

Lek

och bus..

Och en mamma som väntar på lunch