GLAD!

Hej! Detta är den bästa dagen på länge! Spännande nyheter som jag berättar mer om vid ett senare tillfälle. Och om någon timma ska jag hämta min kära mamma på centralstationen! Åh vad jag/vi har längtat efter henne!

Bild från då jag och mamma hade en härlig mor-dotter-weekend i Stockholm  i samband med  kronpsinsessan Viktorias och Daniels bröllop. Härliga dagar. Jag var gravid och smällfet men vaggade om kring med mina klackskor tills fötterna blödde. Vi har varit på flera mor-dotter-resor genom åren. Stockholm ett par gånger, Menorca och Barcelona. Och Göteborg hundra gånger givetvis...men det är inte lika exotiskt då vi inte bor på hotell då.. Jag ska helt klart åka på mor-dotter resor tillsammans med Alvina då hon blir äldre. Och mor-son resor med Kaspian. Jag längtar redan. 

Åh en rullstolsbunden...buhuu...

Något har hänt i min hjärna sedan jag fick barn. Jag är en lipsill. En känslo-orkan med får låga aktiveringströsklar. Jag klarar inte av att se barn som av olika anledningar inte dragit högsta lotten i livets lotteri. Barn som far illa. Sjuka barn. Barn som blir misshandlade. Barn som svälter. Jag dör lite inombords och vill bara lägga mig i fosterställning och lipa. Men det är inte enbart dessa självklara tragedier som får mig att fälla tårar. Idag såg jag en dvärg (får man skriva dvärg? Heter det kanske kortväxt??- Jag menar iaf inget illa) på stan (fast han var vuxen). Då tänkte jag på när han var liten och på hans uppväxt. Att han (vi kan kalla honom Helmer) inte var som alla andra. Att Helmer kanske hade problem på basketlektionerna i skolan och att han fick handla byxor på småbarnsavdelningen i klädbutiken. Helmer hade kanske svårt att få kompisar pga av hans kortväxthet. Och fick han någon lapp med "kryss-i-rutor" där någon söt tjej frågade chans på honom? Jag tror inte det (jag kan ha fel. Helmer var kanske den mest populära killen klassen). Likadant om jag ser ett barn (eller vuxen) med någon form av handikapp. Så oändligt sorgligt. Jag tänker på hur det skulle vara om Kaspian/Alvina inte kunde gå och tvingades sitta i rullstol. Och jag vill bara gråta. Självklart är jag medveten om att man kan leva de mest fantastiska liv med handikapp av olika slag. Handikapp kan till och med berika då det kan lära oss att inte ta livet för givet. Att uppskatta varje dag och ta hand om tiden bättre. Men ändå. Jag är så tacksam över att både jag, Robert och barnen är friska, fria från handikapp (förutom min lipsillshjärna då..) och vid god hälsa. Tack tack!

Viktigt!

Jag brukar inte publicera inlägg likt dessa utan hålla mig till vårt familjeliv. Men för detta syfte jag kan inte låta bli! Om du också bloggar hoppas jag att du gör samma sak!

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

 Foto: © UNICEF/Asselin

Robert har pedagogisk hybris här hemma..

Igår var Robert på föräldramöte på förskolan. De hade bland annat pratat om vår förskolas pedagogik. Reggio Emilia. Jag är allmänt ointresserad av pedagogik hit och pedagogik dit. Självklart tycker jag att det är superbt att våra barn har utbildade lärare och att de flesta aktiviteter har ett syfte och en pedagogisk plan. Säkert toppenbra! Men jag har inga åsikter angående vilken pedagogik som är bäst eller mest lämplig. Barnen trivs som fiskar i vattnet och skrattar och viftar glatt med armarna då de ser sin förskola- det räcker gott och väl för mig. En stor del i Reggio Emilia är att barnen själva skall få upptäcka världen och lära sig. De får experimentera och vara nyfikna och skall stimuleras i detta. Och efter Roberts visit på föräldramötet är han något av en expert. Tydligen. Som i morse då barnen rev sin nya "flik"-bok med djungeldjur i tusen bitar. Giraffer tappade öronen och den långa halsen förvandlades till 8 små halsar. Robert tittar lugnt på medan denna förstörelse och gangsteri pågår varpå jag vrålar:
S: Men vad GÖR ni? Ni FÖRSTÖR ju boken!! AJA BAJJJA! Robert- ta av dem boken!! Nu!
R: Men de upptäcker ju liiivet Sofi. Se- nu har de lärt sig att böcker går sönder om man sliter i dem. 
Så bra då. Det var en bra lärdom. Förbaskade Reggio Emilio trams alltså. Jag tycker att den här Loris Malaguzzi (den italienska pedagogik-grundaren) kan komma hit och köpa nya böcker med giraffer till våra twins.

Gårdagens playdejt med bästisen Elias. De har väldigt kul ihop även om båda ser ut som surfisar på bilden... 

Gottar mig!

Jag bara MÅSTE fortsätta att Gotta mig. Över vår nya, sköna sömn. Det är så underbart att jag måste nypa mig i armen.
Känslan av att gå och lägga sig på kvällen och faktiskt veta att man har en god förhoppning att vakna först då väckarklockan ringer. Oslagbart! Att slippa den lilla klumpen i magen av oro som jag tidigare haft VAREVIGA kväll. Om man aldrig upplevt insomnia och sömnlöshet under 19 månader förstår säkerligen inte vad jag menar med detta. Det är ju bara sömn liksom (?) Jag kan likna detta med att gå 3000 mil med skavsår, en sten i skon och blödande fötter. Fatta så skönt att få ta bort stenen tillslut och fortsätta promenaden i sköna, fotriktiga skor. Vilken skillnad. En annan metafor är att svälta sig i 1,5 år och plötsligt få äta igen. 1,5 år av konstant hunger och kurrande mage. Och sedan- BAM- en enorm buffé fylld av delikata läckerheter. Inget smakar så gott som efter 1,5 år av total avsaknad av mat.. Detta är typ samma sak. För oss.
Förutom att gotta mig så sitter jag hemma och förbereder mig inför ett viktigt möte i morgon. Gällande mitt examensarbete/D-uppsats. Spännande.

Fat Boyen har flyttat ut ur förrådet och kan användas till mycket..

Kaspian älskar böcker

Broder Tuck..

Kommer ni ihåg munken i Robin Hood? Jag känner mig som honom. Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen! Fast för mig gäller det inte pengar. För mig (och Alvina och Robert) gäller det sömnkontot. Alvina sover på natten. Hela nätter. Utan att vakna. I 12 timmar. Jag trodde i ärlighetens namn att jag ALDRIG skulle få skriva detta på denna blogg. Jag har varit helt och fullt inställd på att få gå omkring som en sömnig zombie de närmsta 10 åren. Men icke. Ett besök hos sömnpsykologen. Det var allt som krävdes. Efter 2 dagar sov hon och så har hon fortsatt. Zzzzz.... Magi. Jag finner inte ens ord över hur lyckliga vi är. Vårt liv har förändrats som i en handvändning och allt känns tipptopp. Sömn är basalt för vårt välmående, hälsa och sinnesstämning. Att inte få sova på 1,5 år är samma sak som tortyr. Både för Alvina och oss föräldrar. Men nu när detta (sömninga) scenario utspelar sig natt efter natt efter natt börjar jag våga hoppas på att en förändring faktiskt skett. Jag är så lycklig. Halleluja!!

This is me!!

Jag har firat detta idag. Inledde dagen och sömn-firandet med ett snuskigt tidigt crossfit-pass på gymmet. När man får sova på natten så kan man faktiskt träna tidigt på morgonen. Och dessutom ha massor av energi! Mina tidigare morgonpass har mest liknat Tant Agdas, 85 års morgongymnastik, böj-och-sträck. Typ. Man kan inte träna utan sömn. Men nu jädrar- nu går det finfint! Att träna snortidigt är praktiskt för mammor då det inte parasiterar och stjäl av den övriga, extremt dyrbara och fullspäckade tid på dagen. Efter ett par timmar på skolan fortsatte jag fira med en lyxlunch på Wasa Allé tillsammans med Mariell. Underbar lunch som alla borde prova! Väldigt lyxigt, delikat mat, elegant inredning, felfri service och väldigt prisvärt. Och mästerligt sällskap som grädde på moset. En student som jag skulle aldrig kunna unna sig en middag på detta fancy place- men en lunch har alla råd med.
Ikväll ska firandet fortgå med en stor ask jordgubbar som min man överraskat mig med. Tjohoo.

Gå dit!

Med massor av sömn är vår stora tjej en solstråle hela dagarna..

Ja kanske inte riktigt hela dagarna.. Men väldigt ofta i allafall!  Är så lycklig för hennes skull. Och min egen. 

Lite Vienetta på det?

Hej! Åter och välbehållna i hemmets trygga vrå efter en kalashelg. Sammanfattningsvis kan jag ge er dessa väl talande ord för att gestalta vår helg; Havsbrus i örat, trevligt umgänge, god mat i stora lass, bus och lek, smågodis, barnskratt, promenad längs vattnet, brädspel, kaffe, tårta, familj. En perfekt helg.
Det enda som inte var så hejsanhoppsan var hemfärden. Kaspian är åksjuk. Vid samtliga bilfärder som överstiger 60 min så kräks han. Även denna gång. Stek, potatis, morötter, brunsås och vienettaglass i en härlig kaskadspya. Mums. Panikstopp på Statoil i Kode. Klädbyte. Wet-wipes-tvätt av bil, son och inredning. Jag älskar Wet-wipes och har alltid minst en förpackning med mig. Världens bästa grej!! Användbar till det mesta- allt från kids till, handfat och kaskadspyor.
Nu när detta kräks-scenario har utspelat sig ett antal gånger så börjar bilstolen bli ganska så...vidrig. Huga. Vi har torkat av den så gott det går men aldrig rengjort den ORDENTLIGT. Så om det är någon av er som läser detta som har ett bra tips på hur man på bästa sätt rengör en bilbarnstol- snälla- dela gäärna med er!

Lördagsunch och gófika hos farbror Robin och faster Emelie..

Farbrors kokkonst fick väl godkänt av twinsen. Och de var nöjda över att få sitta på storstolar!

Vi fick panikbarnsäkra lägenheten... typ rädda alla fina ljuslyktor i twin-nivå och ställa divan framför alla kmappar på multimediaapparater och sådant.. Denna fäll var väldigt mysig och poppis

Efter lunchdejt bar det av till Skalhamn och Roberts kusin Andreas med familj där vi spenderade kvällen och natten.  Robert och Andreas har växt upp i husen bredvid varandra och är nästan som bröder.  Twinsen var helt saliga över att få leka med stora killar! Här Alvina med Sebastian.

Busig och gó Linus

Alvina ville väldigt gärna köra traktor..

Sååå KUL att leka med andras alla roliga grejer!

Alvina är väldigt musikalisk.. I mammaöron iallafall..

Snillen spekulerar.. Whiskeynördar.. 

Då barnen var nattade så var jag väl värd ett glas vitt och lite soffhäng. Sedan lagade vi trerätters, spelade spel och var uppe mycket längre än jag egentligen orkar. KUL!!

Då twinsen skulle sova tog jag och R en promenix vid havet. Glömde tyvärr att ta med kameran. Synd, för Skalhamn är vykortsvackert. Men väl framme vid bilen var vi tvugna att få ett bildbevis på att vi faktiskt HADE promenerat. Robert suckade och svor över den förbaskade bloggen... Karlar alltså...

Kusinen Tove som är jämngammal med twinsen

Bus med farfar

Stor familj, mycket mat, mycket liv. Extremt mycket brunsås. 

Stiliga med skjorta och allt..

Liten tjej med mycket glassrester i ansiktet..