Åh en rullstolsbunden...buhuu...

Något har hänt i min hjärna sedan jag fick barn. Jag är en lipsill. En känslo-orkan med får låga aktiveringströsklar. Jag klarar inte av att se barn som av olika anledningar inte dragit högsta lotten i livets lotteri. Barn som far illa. Sjuka barn. Barn som blir misshandlade. Barn som svälter. Jag dör lite inombords och vill bara lägga mig i fosterställning och lipa. Men det är inte enbart dessa självklara tragedier som får mig att fälla tårar. Idag såg jag en dvärg (får man skriva dvärg? Heter det kanske kortväxt??- Jag menar iaf inget illa) på stan (fast han var vuxen). Då tänkte jag på när han var liten och på hans uppväxt. Att han (vi kan kalla honom Helmer) inte var som alla andra. Att Helmer kanske hade problem på basketlektionerna i skolan och att han fick handla byxor på småbarnsavdelningen i klädbutiken. Helmer hade kanske svårt att få kompisar pga av hans kortväxthet. Och fick han någon lapp med "kryss-i-rutor" där någon söt tjej frågade chans på honom? Jag tror inte det (jag kan ha fel. Helmer var kanske den mest populära killen klassen). Likadant om jag ser ett barn (eller vuxen) med någon form av handikapp. Så oändligt sorgligt. Jag tänker på hur det skulle vara om Kaspian/Alvina inte kunde gå och tvingades sitta i rullstol. Och jag vill bara gråta. Självklart är jag medveten om att man kan leva de mest fantastiska liv med handikapp av olika slag. Handikapp kan till och med berika då det kan lära oss att inte ta livet för givet. Att uppskatta varje dag och ta hand om tiden bättre. Men ändå. Jag är så tacksam över att både jag, Robert och barnen är friska, fria från handikapp (förutom min lipsillshjärna då..) och vid god hälsa. Tack tack!