Hur länge känns det såhär?

Kuddkrig innan nattningen..
Bästa sättet att få dem somna innan huvudet landat på kudden..

Barnskratt är balsam för själen

Jag bäddade ner dem, pussade dem godnatt och ångrade mig en timma senare eftersom jag redan saknar dem.. 

Är detta normala känslor eller är det bara en vanlig känslostorm pga av något hormonrace  i kroppen?

Dessa tre står högst på min lista och ger mig svaret på många av livets frågor.

Twinsen är nu 1,5 år gamla. Ettochetthalvt! De är halvvägs till tre år! Jag förundras över var all tid tar vägen. Jag förundras också över livet och alla känslor som flyttat in i mitt hjärta sedan twinsen gjorde entré och satte guldkant på livet. Livet har verkligen fått en annan mening och ett annat fokus. Jag tycker att livet både blev svårare och lättare på samma gång. Det är extremt svårt att vara mamma. På många sätt. Samtidigt blev allt så mycket lättare eftersom jag hux flux fick så tydligt utkristalliserade värderingar. Med värderingar menar jag vad jag tycker är viktigt i mitt liv. Vad jag lägger tid och energi på och vad jag prioriterar bort. Jag känner mig mycket klokare nu. Och tryggare. Jag känner mig starkare men samtidigt mer sårbar. Ju mer man älskar desto mer kan man förlora. 

Jag är tacksam över varje dag och varje minut men mina twins. Kaspians busiga ögon och Alvinas smittande skratt. Mina barn är min drog och de skänker mig en obeskrivlig glädje och ger mig en sådan lycka att jag är förvånad att mitt hjärta inte spricker pga platsbrist. Hur får all kärlek plats? Och hur länge skall livet kännas såhär- liksom omtumlande och pirrigt i magen. Det har gått 1,5 år och jag tycker fortfarande att vissa dagar känns lika stora och lika omvälvande som de första timmarna på BB.. Som sagt. Jag känner mig ödmjuk och tacksam över vad livet skänkt oss.