Mörker och ljus

Sjukdom innefattar inga positiva beståndsdelar över huvud taget. Det är genomruttet på alla sätt. Jag avskyr att se barnen må dåligt- det resulterar i värk i mitt mammahjärta. Jag ogillar även skarpt att vakna 4 ggr i timman hela natten igenom. Men jag måste ändå säga att otillräckligheten är det allra värsta. Otillräcklig känner man sig nog alltid mer eller mindre som förälder. Som tvillingförälder gör man det defenitivt under majoriteten av dygnets timmar. Men otillräckligheten man känner då barnen är sjuka är av gigantiska proportioner. Under dessa dagar då Robert jobbat har barnen "tävlat" om vem som ska få sitta i sin mammas famn. Den som inte fått sitta "på rätt sätt" har vrålat ut sitt missnöje för full hals. Trots att jag besitter många knep för att hålla dem båda samtidigt så har dessa tekniker inte varit goda nog. De har båda velat ha sin mamma exklusivt. Och det är ju såklart omöjligt. Så trots att jag gjort ALLT, vänt ut och in på mig själv och gjort miss allra yttersta- så duger man ALDRIG. Inte på långa vägar. Idag efter ett par timmars konflikter, gråt och tandagnisslan så kändes det nästan som att all livsglädje rann ur min kropp. Jag ville bara skrika, gråta och helst bara försvinna. Man känner sig så liten, värdelös, otillräcklig, utsliten och hjälplös. Som tur var så blev twinsen lite piggare och mycket gladare på eftermiddagen. Och vips- efter att ha observerat dem skratta och busa som vanligt i en minut så är alla mörka känslor och tankar som borttrollade. Sim salabim. De jobbiga tankarna och känslorna ersätts av tacksamhet, lycka och en omätbar, evinnerlig kärlek. Allt blir ljust, lätt och glatt igen. Märkligt det där.

Tittut sa Kaspian och hans mammas hjärta smälte som smör i en stekpanna