Milstolpe och tvillinglycka!!

Hej! När twinsen passerade 2 år och 4 månader-någonting så hände det något radikalt i vårt liv. Svårt att beskriva med ord men allt blev bara så annorlunda. Det är inga små bebisar längre. Eller, bebisar har de inte varit på länge. Men det känns liksom som att vi tagit steget ut ur småbarnstiden. Det känns som att jag tänker annorlunda nu, att jag har ett annat förhållningssätt till livet som mamma, att min och Roberts relation är annorlunda. Jag har landat på fötterna och jag känner mig extremt trygg i min roll som mamma, fru, vän, och arbetande mamma. Allt känns bara mycket lättare. Som när vi var i Nice till exempel. 5 dagar bara jag och Robert utan twins. Och vet ni vad. Inte en enda cell i min kropp tyckte att det var jobbigt. Jag saknade dem naturligtvis. Men det är skillnad på att sakna och må dåligt/känna oro/uppleva dåligt samvete. Innan 2 år och 4 månader någonting-tiden kände jag alltid lite oro och lite dåligt samvete så fort jag var borta från barnen. Det kunde handla om 45 min på Ica, 60 min på gymmet eller 8 h på jobbet. All tid separat från barnen kändes alltid lite fel. Missförstå mig rätt. Även om jag till en viss del kunde njuta av min egentid så var känslorna ambivalenta. Min njutning fick alltid slåss mot mitt dåliga samvete och min oro. Så är det inte längre. Barnen är inte längre så beroende av mig/oss. De kan prata och göra sig förstådda. De har lite koll på läget. Om det kommer ett stup så springer de inte rakt fram mot avgrunden. De har varandra (det BÄSTA med att ha tvillingar). De har andra människor i sitt liv förutom mig och Robert som också är superviktiga för dem. Det är såååå skönt. Jag fattar inte att många med barn i denna perfekta guldålder 2,5 år väljer att skaffa fler. Blotta tanken på att koka morötter och göra grönsakspuré, torka mjölkkräks, amma, ha en post-gravidkropp, gå på BVC stup ikvarten, koka nappflaskor, inte få sova, leva på fattig mammapeng och oroa sig för RS-virus ger mig rysningar och kallsvett. Jag är världens lyckligaste som fick två på en gång så att jag slipper allt ovanstående. Förvisso så njöt jag självklart av alla tidsperioder med twinsen och har alltid, oavsett ålder, upplevt deras ålder är den allra bästa åldern. Men just nu är den allra bästa åldern =)