Jakten på lycka

Ett av mina lyckopiller!
Jag har fått blå ögon jag. Fast både mamma och pappa har mörkbruna.

Jag är besatt av Hanna Hellqvists program på Svt 2 som heter "Jakten på lycka". Om ni inte sett det så kolla på Svt-play på momangen! Hanna är så härligt spontan, prestigelös och äkta.

Hanna, en av mina stora idoler..

Jag tycker att ämnet "Lycka" är väldigt intressant. Jag upplever att jag blivit mycket mer reflekterande över livet och tänker ofta kring existensiella frågor sedan jag blev mamma. För två veckor sedan tog Hanna upp en lyckomyt, nämligen att man skulle bli lyckligare av att få barn. Enligt lyckoforskningen så höjer det faktum att man får barn inte lyckonivån i livet eftersom det innebär så mycket mer jobb med t.ex. blöjor, sjukdom och problem i skolan. Så även om barnen skänker lycka så hamnar lyckonivån på plus minus noll totalt sett. Bullshit! Tänkte jag då jag såg programmet. Jag upplever att mina små guldklimpar är rena lyckopiller och varje dag så översköljs jag av lyckovågor så starka att jag nästan ramlar baklänges.
Men vid närmare eftertanke har kanske lyckoforskningen rätt ändå. Jag tycker att ALLA känslor liksom accelererat, djupnat och fått fler dimensioner sedan barnen kom. Jag känner absolut en större lycka, glädje och kärlek nu om man jämför med innan barnen. Men jag känner också mer oro och rädsla. Och mer stress. Jag kan bli livrädd då jag tänker på all ondska som finns i världen och hur det ska gå för mina små älsklingar, hur ska de klara sig i stora, stygga verkligheten. Ju mer kärlek och lycka man har, desto mer kan man också förlora. Som förälder är man konstant orolig över allt och ingenting. Jag är rädd för döden helt plötsligt. Rädd för vinterkräksjukan, pedofiler, stora hundar, plast med BPA, rattfyllerister, osv... Och enligt min mormor går denna oro aldrig över, hon oroar sig fortfarande över min mamma och dessutom alla barnbarn och barnbarnsbarn. Jag blir matt bara jag tänker på det!
Jag tror själv att det som framför allt sätter krokben för lycka är att man har för höga krav på sig själv. Framför allt kvinnor lider av duktighetsyndrom (mig inkluderat) och vill göra allt perfekt. Man vill vara en perfekt mamma, perfekt fru, göra raketkarriär, vara smal och snygg, ha ett rikt socialt liv, laga ekologisk GI-mat, ha ett vackert hem, ha ångande hett sex flera gånger i veckan, ha koll på kultur och nyheter, listan kan fortsätta i all evighet och om man inte presterar på alla plan så känner man sig lätt misslyckad. Mitt i denna duktighetskarusell blir man lätt fartblind och missar att se lyckan trots att den egentligen finns där mitt framför ögonen. Jag tror att man måste välja lyckan för att finna den. Liksom stanna upp, strunta i vissa "krav" och lägga märke till hur fantastiskt BRA man har det. Så nu ska jag avsluta detta blogginlägg, lukta på mina gudomligt fina bebisar och vara lycklig en stund. Sen ska jag vika tvätt och förbereda min ekologiska GI-middag..hahaha...