...och det är dagens tema. Alvina är pissjobbig rent ut sagt. Nya tänder på G igen och jag tycker inte om denna förvandling. Jag trodde att tandfen var en trevlig prick. Men den som fixar nya tänder i våra twins käkar verkar göra det väldigt plågosamt och smärtsamt. (Fast tandfen hämtar ju tappade mjölktänder kom jag på. Hon tillverkar ju inga nya..). I natt gallskrek Alvina mellan kl 23 och 02. Och då menar vi med en decibel på de högre nivåerna (typ tinnitus). Inget gnäll, klagan eller smågråt- Nä, hon skrek för full jäkla hals. I tre timmar. Nu ska jag kanske inte gnälla allt för mycket över detta eftersom Robert tog mestadels av denna fight medan jag fick (försöka) sova med öronproppar. Men då klockan passerat ett kom Robert in med gråten i halsen eftersom han inte visste vad han skulle ta sig till med skrik-och-gap-Alvina. Jag fick rycka in och efter en stund så somnade den lilla missluren. Sedan har dagen passerat och Alvina har varit "riktigt oskön" som Robert krasst konstaterade. Hon vill bli buren, konstant. Som en liten apa. Annars är det sura miner och skrik. För övrigt har vi idag haft finbesök av Cecilia och lilla Elias. Riktigt roligt att träffa dem igen då de är tillbaka i Göteborg efter en hel sommar i Hunnebo. Cutiepie-Cecilia hade med sig min favvosallad med chevréost från La paine, stor takeaway latte (hon känner mig och är medveten om att denna lyx inte finns ute på "landet" där jag numera är bosatt...Här finns bara Sibylla och en skabbig pizzeria i närheten) samt inflyttningspresent i form av vackra blommor och finfina T-shirtar till twinsen. Denna enorma generositet ökade absolut på mina tålamodspoäng gentemot mina twins en aning. Och trots min kinkiga dotter har dagen varit nice.
Men att konstant vara omgiven av en gråtig bebis som varken vill äta eller sova (vad vill hon egentligen?! Även om jag skulle säga att hon får äta sockervadd till middag i resten av hennes liv, att hon får gifta sig med en Erik Saade-kopia och att alla hennes framtida önskningar kommer att gå i uppfyllelse skulle hon fortfarande skrika rätt ut som en galning) och samtidigt räcka till för två snart fyllda ettåringar tar sannerligen på mamma-krafterna (Även om Kaspian är relativt lättsam, tack goooode Gud). Vid nattningen för ett tag sen kändes det som att jag ville ge upp, skita i allt och också gråta. Alternativt lägga mig på golvet och skrika likt Alvina. Men det gjorde jag ju inte. Jag är ju inte ett år utan 28 trots allt. Icke att förglömma- om man är vuxen och tvåbarnsmamma får man bita ihop och le mitt i allt elände, skrik och trötthet. Tålamod är ju en dygd och en egenskap som växer fram hos de flesta föräldrar tror jag. Nu sover Alvina äntligen- det är jäkligt tur för henne att hon är så oändligt söt då hon sover. För jag älskar henne så att hjärtat värker. Och vips så är allt förlåtet och glömt.
 |
Bild från igår då Alvina lekte och var sitt vanliga jag.
Hennes nya favoritlek är att krypa in i bakom skrivbordsluckan. Mysig koja kanske? |
 |
| Söt rumpa. Den har hon ärvt från sin mor... =) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar