Sommar 2013

Hej!

Fler random bilder från sommaren i en enda oreda...

 

När mamma och pappa var i Gbg passade vi på att åka på en kräftskiva av det blötare slaget.. Fast just på denna bild äter vi ju inga kräftor. Det var ett långt partaj.

Fin midsommar i Onsala med vår familj

Mina mysiga Twins! Lika mysiga som energikrävande..

 

Undrar hur många picknick-bagar jag packat denna sommar. Men jag klagar INTE! Fått nypa mig i armen varje dag denna sommar. Så underbart!

Magisk kväll i Onsala..klockan är 22!

 

Fikat på Stenmans i Vilhelmina, mina gamla hoods.

Ätit räkor på Heaven 23

 

 

Kollat på bajsande elefanter i Borås

 

 

 

Som sagt- spretigt och förvirrat bildregn. Men så får det bli.

 

 

Dement behöver dagbok

Hej bloggen.
Tänker inte ens förklara för att försöka rättfärdiga mitt låånga blogg-avbrott. Livet kom emellan. Och hus-projektet. Och jobbet. Men nu börjar det bli lite ordning i kaoset. Vi har i alla fall gardiner, lampor och rinnande vatten.
Det som är sorgligt med att inte blogga är att jag inte kommer ihåg något jag inte skrivit upp. Jag ska ge er ett konkret exempel. I morgon väntar twinsens treårskalas. Som husägare och i kölvattnet av en lång renovering så har inte min klädshoppingsfrekvens legat på min topp-tio-lista av saker att prioritera direkt. Så då jag precis funderade över vad fasen jag ska dra på mig i morgon (det är ju ändå kalas!) så inser jag att allt är gammalt, urtvättat och apatrist. Sen hittade jag en klänning som kanske skulle kunna fungera innan jag kom att tänka på att jag kanske hade på mig den på det förra kalaset- tvåårskalaset. Och det går ju inte såklart- att ha samma klänning två år i rad. Och då är det ju extremt smidigt att snabbt kunna titta in i blogg-för att inse- NÄ, jag hade inte alla på den klänningen. Då insåg jag också att jag nog tamejtusan måste börja blogga igen. Så att jag kan kolla när jag använde mina gamla trasor sist.. Bland annat. Och för att jag och min dementa 30-åriga hjärna ska ha koll på vad vi fyller vårt liv med. För ett välfyllt liv, det är det minsta jag kan säga att vi har.
Här kommer några bilder från vår sommar 2013. Från och med nu ska jag verkligen göra ett ärligt försök att blogga lite igen. Det kommer inte att bli superofta- inte nästintill dagligen som förr. Men min plan är att ett inlägg i veckan i alla fall. Mest för min egen skull då jag älskar att föra dagbok och konservera minnen. Och för att jag har bekräftelsebehov.. 
Och för att min pappa saknar bloggen =)

Partajat lite..

Hängt på Liseberg några ggr..

Firat midsommar i Onsala

Busat

Varit på Öland med vänner

Badat nästan varje dag

Hälsat på mormor och morfar i Vilhelmina

Hängt med kusinerna

Morfar och min mest entusiastiska bloggläsare

Älskade lillasyster som får barn typ nu!! Om någon dag eller 7!

Dessa två snyggingar som gör mitt liv så mkt bättre.

Min stora kärlek. En av dem.

 



 

 

 

 

Sportlov, kakelputs med mera..

Hej lilla bloggen! Usch, denna blogg och mitt obefintliga bloggande just nu ligger högt på min dåliga samvete-lista. Men det kan inte hjälpas. Den får inte plats i mitt liv. Inte just nu illa fall.
Men jag kommer inte att sluta blogga- utan jag dyker upp då tid och engagemang och inspirationen dyker upp. Vad har vi gjort sedan sist då?
Vi har bl.a. spenderat en vecka på Cypern- eller det är ju redan en vecka sedan men ändå. En fantastisk vecka tillsammans med den alltid efterlängtade Fam Risp där massor av värdefull tid kunde avnjutas. Bara att få känna lite sol på näsan och att den isfrusna vintersjälen fick tina upp var ju helt underbar. Min trettioårsdag spenderades också på Cypern och fylldes med frukost med skönsång, träning men bästa svägerskan, lite shopping på stan, jordgubbstårta, bubbel och lyxig middag på restaurang till både lunch och middag. Jag älskar att bli äldre. Jag blir ju bara klokare och tryggare för varje minut. Men det finns en obekväm baksida också. Jag har kommit på mig själv med att stå med nyllet upptryckt i toalettspegeln och kritiskt granska mina nya rynkor som jag med säkerhet kan påstå gjort sin premiär i samband med att jag fyllde trettio. Blä. Men annars känns det fint. Fick ett fint firande på jobbet också i veckan så att jag blev alldeles rörd.

Annars så rullar livet på i 240 km/h. Jobb, förskola, Ica Maxi, förbereda lunchlådor, tvätthögar, löprundor och häng med vänner. Och så radhusförsäljningen. Jiiiises säger jag bara. Man kan bli trött för mindre. Vi har haft tre visningar. Jag är helt utmattad av allt kakelputsande och plockande. 5 minuter inomhus med twinsen är synonymt med två tornados i vardagsrummet. Och som ni vet måsta allt vara perfektperfektperfekttipptopp på visningar. Så barnen springer före och grisar och jag och Robert springer efter med mopp och trasa och gormar och svär. Typ så.
Jag hoppas att ni alla får en fin vecka!

Pannbenet

Vet ni vilken min allra mest värdefulla kroppsdel är? Det är mitt pannben. Helt klart. Ett starkt pannben är synonymt med stark disciplin, vilja och målmedvetenhet. Jag får ofta som jag vill. Nästan alltid. Och jag tror inte att jag har tur. Nä. jag får som jag vill för att jag bestämmer mig och för att jag vill. Som det här med träningen till exempel. Jag ska springa en halvmara i maj. Om man skall kunna springa sig igenom 21 km på en hyfsad tid måste man vara förberedd. Man måste träna. Det är inte superlätt att få till regelbundna träningspass då man jobbar lite mer än heltid, har en man som tränar väldigt mycket och har två kids som inte går heltid på förskolan. Min energi sprudlar inte direkt ut ur öronen kl 19.30 då Robert kliver genom dörren och jag varit igång sedan kl 5 och jobbat, hämtat barn, lagat mat, badat barn, läst fjorton godnattsagor, tvångsborstat små tänder och nattat twinsen. Nej. Jag känner mig som något gammalt och ruttet som katten släpat in.
Men då frågar jag mig själv om varför. Varför gör jag det här? Vad vill jag? Vill jag springa Gbg-varvet i maj? Och ja. Jag vill ju det. Jag vill verkligen. Så då är det ju bara att ta sig i kragen. Att byta om och kliva ut genom dörren. Just det momentet känns ofta som att bestiga ett berg i Everst-klassen. En helt överjävlig kamp. Ibland vill jag nästan grina för att jag är så trött och hjärnan säger åt mig att jag ska sätta mig i soffan, dra en filt över huvudet och äta tre semlor. Men om man har bestämt sig så har man. Jag är ingen banger. Och ofta räcker det med att jag stängt dörren bakom mig och jag andas in den råa Göteborgsluften så förstår jag. Varför jag gör det. För varje steg och varje km så känner jag att jag liksom blir mer jag. Mer Sofi. Jag känner att jag lever. Att mitt hjärta slår, mina lungor arbetar, mina ben blir starkare, mitt pannben växer och tankarna klarnar. All stress ramlar av mina axlar, eventuell ilska går upp i rök och min hjärna blir full av lyckliga och insiktsfulla tankar. Att träna är min ventil och mirakelmedicin mot alla otrevliga åkommor. Att övervinna sig själv om och om igen ger dig ett starkt pannben. En fantastisk egenskap som man kan ta med sig även i livets andra situationer, utmaningar och problem. Ett starkt pannben skänker tilltro till din egen förmåga och en tro på dig själv. Den som tar sig upp och ut och springer kl 5 på morgonen  ska inte heller tvivla på att hen kan åstadkomma annat storartat i livet. Disciplin är inget man får utan som man måste träna upp genom lite jävlaranamma. Om man vill uppnå något så krävs det att man gör en förändring och en ansträngning. Inget ramlar ner från himlen gratis. Och jag menar inte att starka pannben bara kommer av löpning. Det är bara en av många metoder att stärka sitt pannben. Ett av mina sätt. Varje gång man övervinner sig själv, som man antar och genomför en utmaning (stora som små) så blir man bättre. Man blir starkare. Oövervinnlig. Pannbenspower.

Gammal men inte så grå

Hej! Dags för en uppdatering. Livet rullar på i hög fart. Vi jobbar som små myror, vabbar lite, finular på "projekt renovering av hus", säljer vårt radhus (ni får hålla koll på Hemnet framöver- världens bästa radhus är snart till salu!!) samt planerar inför trettioårskalas i helgen. Jag känner mig ganska gammal. Inte för att jag fyller trettio inom kort. Mest för att jag är så himla klok. Och för att jag äger min egen värmepanna. Jag vet inte ens vad en värmepanna gör. Håller värmen antar jag. Och ett garage har jag också!! Shit. Nu måste jag lära mig att backa ut ur ett garage utan att ha sönder backspeglarna. Kommer att krävas x antal backspeglar innan jag fått in den rätta knycken. Och fruktträd i trädgården har vi också. Så nu måste jag lära mig att koka äppelmos och baka frasiga fruktpajer likt Bree Van de Kamp. Det känns verkligen så galet gammalt och ansvarsfullt att ha hus. Mycket mer vuxet än att gifta sig i kyrkan och få barn x 2.
Annars har det inte hänt mycket. Twinsen växlar friskt mellan att vara världens mest underbaraste barn för att en microsekund senare bete sig som dampiga monster. Som vanligt alltså.

Tapettips mottages tacksamt!

Hej! Just nu så är min hjärna totalt insnöad på renovering, inredning och allt som hör till. Detta är inte min starka sida. Jag behöver hjälp. Twinsen kommer få varsitt rum (på bild nedan), de ligger vägg i vägg och är precis identiska (fast spegelvända). Vi ska tapetsera den "korta väggen" och kanske väggen runt fönstret. Jag vill att de ska ha matchande tapeter fast inte typiska "pojk-flick"-tapeter i blått/rosa. Alltså att rummen harmoniserar då man står utanför och tittar in på båda rummen men samtidigt att de får ett eget rum med sin egna stil. Och så inte rosa vs. blått då.. Jag älskar samtliga PIP tapeter men de är ju inte direkt lätta att hitta en harmoniserande tapet till Kaspian som funkar tillsammans med blommor och fjärilar.. Så. Tips och idéer mottages tacksamt.

Här kommer Kaspian eller Alvina att bo inom kort...



Väldigt fina men väldigt svårt att hitta en "pojkig" variant...



Milstolpe och tvillinglycka!!

Hej! När twinsen passerade 2 år och 4 månader-någonting så hände det något radikalt i vårt liv. Svårt att beskriva med ord men allt blev bara så annorlunda. Det är inga små bebisar längre. Eller, bebisar har de inte varit på länge. Men det känns liksom som att vi tagit steget ut ur småbarnstiden. Det känns som att jag tänker annorlunda nu, att jag har ett annat förhållningssätt till livet som mamma, att min och Roberts relation är annorlunda. Jag har landat på fötterna och jag känner mig extremt trygg i min roll som mamma, fru, vän, och arbetande mamma. Allt känns bara mycket lättare. Som när vi var i Nice till exempel. 5 dagar bara jag och Robert utan twins. Och vet ni vad. Inte en enda cell i min kropp tyckte att det var jobbigt. Jag saknade dem naturligtvis. Men det är skillnad på att sakna och må dåligt/känna oro/uppleva dåligt samvete. Innan 2 år och 4 månader någonting-tiden kände jag alltid lite oro och lite dåligt samvete så fort jag var borta från barnen. Det kunde handla om 45 min på Ica, 60 min på gymmet eller 8 h på jobbet. All tid separat från barnen kändes alltid lite fel. Missförstå mig rätt. Även om jag till en viss del kunde njuta av min egentid så var känslorna ambivalenta. Min njutning fick alltid slåss mot mitt dåliga samvete och min oro. Så är det inte längre. Barnen är inte längre så beroende av mig/oss. De kan prata och göra sig förstådda. De har lite koll på läget. Om det kommer ett stup så springer de inte rakt fram mot avgrunden. De har varandra (det BÄSTA med att ha tvillingar). De har andra människor i sitt liv förutom mig och Robert som också är superviktiga för dem. Det är såååå skönt. Jag fattar inte att många med barn i denna perfekta guldålder 2,5 år väljer att skaffa fler. Blotta tanken på att koka morötter och göra grönsakspuré, torka mjölkkräks, amma, ha en post-gravidkropp, gå på BVC stup ikvarten, koka nappflaskor, inte få sova, leva på fattig mammapeng och oroa sig för RS-virus ger mig rysningar och kallsvett. Jag är världens lyckligaste som fick två på en gång så att jag slipper allt ovanstående. Förvisso så njöt jag självklart av alla tidsperioder med twinsen och har alltid, oavsett ålder, upplevt deras ålder är den allra bästa åldern. Men just nu är den allra bästa åldern =)