5 månadersvaccinering

God morgon. Idag är det dags för vaccinering. Jag minns med fasa deras 3-månadersvaccinering. Det gör ont i hjärtat då jag tänker på deras hjärtskärande gråt, hur de liksom tittade på mig och tänkte "Hur kan du låta dem göra såhär mot mig mamma?".
Det var en vansinnigt kall dag (-10 grader som är IS-kallt då man är i Gbg pga fukten i luften) och jag hade täckbyxor och täckjacka (man är ju norrlänning) samt en tajt o-amningsvänlig långärmad tröja. Jag struntande i att ta av mig täckbyxorna och det ångrade jag senare. Jag hade inte koll på att man kunde amma samtidigt som nålsticket för att minska smärtan hos barnen.
Men jag fiskade fram tuttarna ur min tajta tröja, ammade och blinkade bort tårarna ur ögonen medan de stack nålen i Kaspians lilla knubbislår. Herregud vad han skrek, han blev jultomteröd och skakade i hela den lilla bebiskroppen. Sedan var det snabbt byte till nästa barn. Kaspian grät fortfarande så jag fick langa över honom till barnläkaren och ta Alvina som var näst på tur (tröjan fortfarande helt uppdragen till hakan..). Läkaren blev vit om nosen, såg nervös ut och mumlade något om att han faktiskt var morfar och således borde kunna hålla i en liten kille (var inte det en konstig kommentar, jag trodde att alla barnläkare var proffs på att trösta barn). Alvina skrek om möjligt ännu högre. Jag försökte hålla undan min tokvarma tröja, amma och inte börja gråta själv. Svetten rann som små forsar på ryggen och jag ångrade att jag hade på mig täckbyxor inomhus. Som tur var blev barnen snabbt glada igen efteråt och mådde helt ok trots allt.
Vi får se hur det går idag! Men idag har jag tack och lov med mig Robert som tagit ledigt för att kunna trösta ett ledset barn så det blir nog inga problem. Men att se sina barn gråta är ALLTID hemskt för ett mammahjärta.

Nu är jag såhär glad. Jag hoppas att jag är lika glad i eftermiddag..