onsdag 2 februari 2011

Jobb, när är man redo igen?

Jag har varit mammaledig 5 månader nu. Även om jag ska vara hemma ett tag till så har jag ganska länge funderat på återgång till jobb. Hur göra? Vissa dagar känner jag att jag vill börja jobba på momangen. Jag saknar det sociala och den intellektuella stimulansen. Jag kan nästan bli nervös då jag ska träffa icke-mammalediga. "Shit, jag måste komma pånågot smart/kul/intressant att säga som inte är bebisrelaterat". Jag vet ju själv hur sjukt trist det är med människor som har mundiarré och bara babblar på om sina barn som att inget annat existerar i världen. Huvva. Det skulle kanske vara skönt att komma iväg typ 2 dagar i veckan, få jobba, använda hjärnan till annat än blöjbyten och bebisbus. Andra dagar får jag lätt ångest då jag tänker på att jag inom kort måste lämna barnen hemma med Robert eller på dagis för att gå till jobbet. Är jag redo för den "riktiga" världen? Varje sekund med mina barn känns värdefull och jag vill inte missa något. Det är ju ärligt talat ganska skönt att man får lulla omkring hemma i morgonrock till lunch om man har lust. Då man promenerar förbi dagis och ser små overallklädda minimänniskor kan det bokstavligen skära i hjärtat då jag tänker på att mina twins snart kommer att rulta omkring på en dagisgård på egna ben i en stor overall..

1 kommentar:

  1. Jag vet precis hur du känner, det är såå himla dubbelt. Jag ska ju börja arbeta heltid i maj men jag vet ju att Bonnie har det minst lika bra med sin pappa så därför känns det bra :) Sen när det kommer till dagis så tror jag inte att man ska ha ångest över det för det är något som barnen behöver i lagom dos. När barnen blivit runt året så behöver de allra flesta pedagogisk stimulans utöver vad föräldrarna kan bistå med. Däremot tror jag inte att små barn mår bra av att vara på dagis långa dagar. Vår lilla kommer att vara hemma med sin pappa till januari 2012 men i september i år så ska hon få va på dagis tre timmar om dagen, för det tror jag hon kommer att gynnas av oerhört mycket, det är mer vi föräldrar som mår dåligt av det, inte barnen :) Lycka till med hur du/ni vill göra! Kram

    SvaraRadera