På väg...

God morgon! Sitter på centralen och väntar på vårt tåg som ska ta oss till Karlskrona. Robert har match idag och kommer ner i bil senare. Jag har letat igenom handväskan sjuttioelva gånger eftersom det känns som att jag glömt något, tills jag inser att det är twinsen som saknas, jag känner mig lite halv utan dem. Det kändes märkligt att pussa barnen hejdå och lämna lägenheten med min stora väska (jag är dålig på att packa, har tex med mig 4 par skor och 3 jackor för en natt borta:), det är kontrolfreaket inom mig som måste vara beredd på allt). Jag känner mig inte ett dugg nervös över hur det ska gå för Mariell och Annida, de är helt grymma med barn, de har det i sig till skillnad från mig. Däremot önskar jag såklart att det kommer gå bra, att barnen uppför sig som änglar och att de har en rolig dag tillsammans (så att de vill vara nannys många fler gånger). Jag och Robert vill ju att barnen ska känna sig trygga med våra vänner, att inte bara mamma och pappa duger. OM det skulle bli så att twinsen gråter sig igenom två dagar (vilket är högst osannolikt eftersom de i princip alltid är vid gott mod) så tycker jag inte att det är någon katastrof. De dör inte av att vara ledsna, det är väl min uppgift att lära dem att man får vara arg, ledsen, sur, frustrerad- det är ok och livet är inte sockervaddsrosa jämt. Sen så vill man också att barnen ska vara glada och charmiga så att Mariell och Annida tycker om dem... Jag vet att de redan gör det såklart, men om de skriker i 24 h så skulle iallafall jag undra om de var lite pantade i kolan. De är ju mina bebisar och jag vill att mina vänner ska tycka om dem och tycka att det är kul att passa dem.