Ambivalent

Hej! Idag har vi varit på besök på twinsens blivande förskola. Den 9:e  januari börjar inskolningen. Dagens "studiebesök" möttes med motstridiga känslor från min sida. Jag tampas med konflikter mellan både positiva och negativa känslor inför vårt kommande steg i livet.
De negativa handlar främst om att vi inte fick en förskola som vi ens hade med på vår rangordnade ansökningslista. Den ligger för långt bort från vårt hem och projekt hämta-lämna kommer att bli mer tidskrävande än vi önskat. Sedan känns ju barnen så himla små och ynkliga fortfarande. Då barnen var ca 4 månader gamla och man träffade mammor/pappor med 15 månaders-"bebisar" så tyckte jag att de var hur stora som helst. Som monster eller tonåringar typ. Men nu när mina twins uppnått denna "mogna" ålder så tycker jag att de fortfarande känns lika små som en 4 månadersputtinuttebebis  i vissa fall. Igår kväll var jag tvungen att gråta en skvätt över detta och psykbryta en liten stund. Det var skönt.
S: "Oh herregud hur ska det gååå? De kan ju inte ens prata!! Hur ska de kunna göra sig förstådda? T.ex. deras karaktäristiska "jag-är-törstig-gnäll", det förstår ju bara du och jag vad det betyder. Stackars mina barn kommer att få gå törstiga hela dan. Och HUR ska det gå då de ska äta? De kan ju inte äta med sked!!! Och tänk om de andra barnen är elaka? Och hur ska de stackars underbemannade pedagogerna hålla reda på våra små på den stora skolan och skolgården???!!"
R: "Du ska nog se att pedagogerna är bättre på det där än vad vi är. Och gällande barnen tror jag att det är större risk att de pucklar på något annat stackars oskyldigt barn än att Kaspian och Alvina ska åka på däng. De är ju vana att ta för sig och kriga om uppmärksamheten."

Alvinas "argmin". Vi brukar leka "arga leken" och hon vinner alltid!

Kaspian har ingen argmin. Han är mest glad och busig.  Båda älskar gosedjur och kramas ofta med dem. 

Min lite skeptiska dotter och min kramiga son. Lika underbara båda två!

Robert är aldrig orolig för nåt. Jag oroar mig för allt. Varför är det så?
Efter besöket så känns det som tur är lite bättre.
De positiva aspekterna är att vi träffade en söt lärare, Emelie hette hon. Hon hade yllesockor, kofta, inget smink och såg lite bohem-mysig, snäll och lugn ut. Hon hälsade först på Kaspian och Alvina och det var ju trevligt. Förskoleavdelningen hade ett bollhav och en egen Atalje då de jobbade mycket med kreativt skapande med färg och lera och sådant. Jag har ju ingen vidare koll på barns utveckling, hur den bäst stimuleras  och jag bryr mig i ärlighetens namn inte om vilken specifik pedagogik som förskolan använder sig av heller. Om de väljer att skapa, måla, sjunga, dansa, eller hänga upp-och-ner i taket kvittar enligt mig. Men att måla, rita och kladda i egen atalje är ju kul och det brukar vi ju inte göra hemma (för jag vill inte förstöra och måla vårt hem grönprickigt i onödan) så jag antar att det är bra. De sover också utomhus (i vagnen) vilket jag tycker är positivt. Däremot så leker de inte utomhus varje dag och det önskar jag att de hade gjort. För det har min mamma sagt är nyttigt. "Barn över ha frisk luft och ska va rosig om kinderna" =)
Det viktigaste tycker jag är att man får en bra kontakt med lärarna och att de behandlar mina barn på ett respektfullt, ödmjukt, rättvist och fint sätt. Och så hoppas jag att vi tillsammans kan förbättra twinsens uppförande, beteende och sociala kompetens- de är ju lite väl busiga, egoistiska och vilda emellanåt tycker jag. De är tre lärare på 16 barn vilka alla är födda 2010. Jag hade personligen inte klarat en kvart, jag tycker att det är för mycket med två ibland. Men Emelie berättade att det i princip aldrig händer att alla barn är där samtidigt och att det kommer gå finfint. Jag är imponerad. Får de använda öronproppar på jobbet måntro? Om jag skulle jobba som förskollärare hade jag behövt öronproppar och kokain. Fast jag ska med största säkerhet aldrig jobba som förskollärare så ni behöver inte oroa er (över kokainet alltså).

I kväll har min nakne kock gjort julköttbullar av 4000 g nötfärs. Hela Gerrebacka stinker numera julköttbulleos. I morgon ska vi fira jul mest hela dagen med Roberts syskon (jippi!!!) och barnens kusiner. Som vi längtat! Robert var lite orolig över att köttbullarna inte skulle räcka, för man äter väl en 20-30 st per person? Särsilt då man samtidigt ska få plats med alla andra rätter på julbordet.  OMG.
Jag har ägnat kvällen åt att åter igen packa våra resväskor inför resa till Vilhelmina. Det känns som att vi packat dessa väskor en miljon gånger snart. Men det ska bli underbart mysigt med en vit jul.
Vi flyger till snön och tomten (den riktiga) på onsdagsmorgon. 

Ett annat bra tecken var att båda barnen rusade in på förskolan som två nyfikna små hundar. De började genast att provsitta alla små anpassade ministolar, klättra på klätterställningar och åka rutchbana. De skrattade högt och ljudligt och verkade trivas lika bra som Donatella Versace och/eller Jay Z gör på en 50 m lång lyxyacht. Och det är väl viktigast antar jag.

Här står Kaspian och tuggar sönder fjärrkontrollen till digitalboxen (inte mig emot) och lägger samtidigt en stor, fet kabel i brallan.

Jag tror bestämt att någon i detta hus borde putsa fönsterna (någon = dig älskling).
Det ser ut som att vi bor i en knarkarkvart. Tur att fönsterputsning är karlagöra. Inte mitt fel, jag är för kort. 

Men mamma, låt mig skita ifred!