Perspektiv och en påminnelse

De senaste dagarna har varit en kavalkad av underbara sommarupplevelser. Strandhäng, svalkande dopp, grillning med vänner, sol och glass i stora lass. Även om vi försökt njuta och ta vara på dagarna så har vi haft en gigantisk och gnagande oro i våra hjärtan. En av våra allra närmaste drabbades i veckan av en hjärnblödning. En blödning i hjärnan. Hon är yngre än mig. Gravid. Planerar bröllop. Sportig. Frisk som en nötkärna. Detta kom såklart som en chock för oss alla. Att drabbas av en hjärnblödning vid en så ringa ålder händer ju bara människor i tidningar eller på TV...trodde vi. Speciellt då man är ung, frisk, vältränad och hälsosam. Veckan har varit en lång mardröm och händelsen har varit svår att ta in. Svår att förstå.
Igår var vi på sjukhuset och hälsade på. Hon opererades i förrgår av en specialist som flögs in specifikt för ändamålet.
Vi satt tysta i bilen på vägen mot Sahlgrenska. Väskan full med tidningar, frukt och godis. Det kändes futtigt. Man önskar man kunde göra...något...iallafall mer. Laddade mentalt för den obligotoriska doften av desinfektionsmedel, skräckinjagande apparatur och allmänt obehagliga stämningen som ligger som en våt mössa på sjukhus (tycker jag).
Vi träffade vår kämpe och trots ett stort bandage på huvudet, lite förändrad frisyr, ett svullet ansikte och ett öga som knappt kunde öppnas så var det hon! Förutom att hon såg trött ut kunde hon prata som vanligt, skratta och tom dra ett skämt. Hon hade redan varit uppe och promenerat några meter. Hon är så stark. Operationen har gått så bra som den kan gå och allt tyder på att hon kommer bli helt återställd. Vi kan inte vara lyckligare.
Jag tänker också på livet och på hur sorgligt det är att det ofta ska krävas händelser likt denna för att vi ska öppna våra ögon. För att vi ska inse hur bra vi har det. Jag skäms. Jag skäms över att jag kan vara en sådan gnällspik. Jag klagar på att middagslaxen är torr, att jag vill flytta till ett större hus, att vi har köttfärssåsfläckar på skåpsluckorna i köket, att jag har en dålig hårdag, att vi har mossa i gräsmattan, att twinsen är arbetssamma, osv, osv.
Jag trodde att jag var bra på att känna tacksamhet men det är jag inte. Jag borde vara tacksam varje dag. Över att jag får vakna på morgonen, att mina ben bär mig, att jag inte har ont, att jag kan tänka, läsa och prata. Jag borde vara mer tacksam över att jag är frisk, att jag har två friska barn och en familj som älskar mig, att jag har en familj att älska, att jag har fantastiska vänner, att jag får äta mig mätt varja dag och att jag har ett vackert hem.
Jag är så tacksam över att vi bor i Sverige och att vi alla kan erbjudas en fantastisk sjukvård. Jag är så tacksam över att du överlevde och att vi fortfarande har kvar dig i våra liv. Jag är tacksam över alla stunder vi kommer ha tillsammans i framtiden.