Jag hjärta Linda

Igår hade vi nöjet att tillbringa massa tid med Linda och Henke. Vi åt gott och drack gott och hade en allmänt supermysig em/kväll. Jag och Linda har en stor sak gemensamt. Nämligen våra elitidrottande män. Min fotbollsspelande karl och hennes som spelar handboll. Att dela sitt liv med en sportkille är lite speciellt. Dels att det blir många ensamma kvällar och helger eftersom det ska tränas och tränas och tränas och spelas match. På sommaren är det ofta bara någon veckas semester (och sedan är han ledig i oktober ist- vilket är helt värdelöst eftersom det inte är lika kul att grilla och bada i oktober). För mig är det oftast inget problem-jag tycker att det är kul att han har möjlighet att jobba och träna samtidigt (fast ibland känner jag mig ensam och önskar att vi kunde spendera mer tid tillsammans). Och jag vet att han brinner för det han gör. Sen har vi alltid haft det såhär- sedan vi träffades så har fotbollen alltid varit ett sådant naturligt inslag att jag tycker att det är lika självklart som mandel i glöggen eller mjölk i kaffet. Men våra mäns allra största gemensamma faktor är att de delar samma behov av sofftid. De älskar sin soffa över allt annat (nästan). Och för att soff-tiden skall vara komplett så krävs det en rad tillbehör. Nämligen dessa (förutom TV:en såklart): iPhonen och dator/iPad. Det ger nämligen det ultimata sportupplevelsen då man kan hålla koll på resultat på Text-TV, kolla någon enormt viktig match OCH läsa rafflande sportnyheter på en och samma gång. Addera en kall bärs så blir upplevelsen närmare orgasmisk. Då Robert har sin sofftid så lyser lyckan som små solar i hans bruna, vackra ögon. Det har också visat sig att mina och Lindas åsikter gällande vilken inredning som är finast, vilken mat som är godast och hur ofta man bör städa hemma skiljer sig väldigt radikalt från våra sportiga mäns. Efter gårdagen så har följande tanke kläckts i min hjärna. TÄNK OM jag, Linda, Robert och Henke (och twinsen och Bosse såklart) skulle bo i ett stooort hus tillsammans. Sedan skulle vi dela upp det så att jag och Linda hade ett gemensamt kök, badrum, garderob och vardagsrum. Robert och Henke skulle dela det samma. Sen så hade jag och Robert ett eget sovrum och de likaså (där går gränsen). Då skulle Robert och Henke kunna gå bananas. De skulle kunna dra hem biljardbord, TV-spel, Öl-glas med fotbollsloggor på, världens mest gigantiska TV och kanske inreda ett sådant öl-rum som i Carlsbergsreklamen. Ös på bara älskling-skulle jag säga glatt då Robert kom hemdragandes med en darttavla som blinkar i fem olika färger och sjunger Liverpools lagsång. Robert och Henke skulle kunna steka korv med bröd, läsa ALLA text-tv sidor och leva såå lyckliga i deras ungkarlshem. Och tänk sedan min och Lindas del av huset. Vilken dröm. Vi skulle ha det så vitt och fint. Hemtrevligt. Rent. Inga kalsonger på golvet. Inga kvarglömda glas. Färska snittblommor på vardagsrumsbordet. Vi skulle laga underbara middagar varje dag- mustiga soppor med surdegsbröd nu på hösten, fräscha bulgursallader på sommaren och långkok på söndagar. Vi skulle kliva upp på lördagsmorgon och baka scones åt varandra. På fredagarna skulle vi köpa praliner från Flickorna Kanold och ha fredagsmys. I mitt och Lindas vardagsrum skulle det inte finnas någon TV. Vem behöver en TV då samtalsämnena aldrig tar slut? Vi har samma storlek på kläder så vi skulle kunna dela garderob vilket skulle vara en jackpot för mig eftersom jag då simsalabim skulle ha massor av ACNE-jackor, väskor från Marc Jacobs och Michael Kors accessoarer. Om jag och Linda bodde ihop skulle man aldrig behöva berätta hur man känner eller be om saker- Linda skulle bara titta på mig och sedan erbjuda mig fotmassage om kvällarna. På söndagarna skulle jag, Linda, Bosse och twinsen gå och äta brunch. Tänk vad livet skulle vara enkelt och härligt om man bodde med en kvinna. Om jag inte var gift med och så jäkla kär i den mest underbara, mest godhjärtade, generösa, kloka, vackra och bästa fotbollsnörden och tvillingpappan i världen- då skulle jag vara kär i  Linda.

Robert (i soffan såklart) och trött son.

Robert ler alltid- om han får sitta i sin älskade soffa. Vad mer behöver man i livet liksom?