Ytlig? Jajjamänsan!

Hej! Det är inte lätt att vara bloggerska med två sjuka twins i huset. Arbetsbördan går upp ett par hundra procent- helt klart!
Som jag tidigare skrivit har jag min fina mamma här på besök. Hon är en exeptionellt duktig och klok karriärskvinna som åker kors och tvärs mellan Bryssel-Stockholm och olika orter i Sverige. Ibland jobbar hon i Göteborg till vår stora glädje. Nu har hon jobbat en del  i två dagar men kommer att tillbringa resten av veckan med mig och twinsen. Jippi! Att ha extrahänder dagar som dessa är ovärderligt. Igår tog också Robert ledigt eftersom  jag behövde extra arbetskraft här hemma på "sjukhuset".
Då jag hämtade min kära mor på tågstationen i söndagskväll så gör hon som hon alltid gör då vi träffas. Hon spänner sina moderliga ögon i mig och frågar: "Sofi, HUR är det med DIG??".
Varpå jag ärligt svarade: "Jo, i det stora hela är det bra. Men det är ganska mycket tvillingkaos hemma just nu. Och ett par gånger i veckan har jag bara lust att kasta in handduken, säga upp mig som mamma, boka en enkelbiljett till Magaluf och tillbringa en månad med att dricka lakris-shots från någon väldigt ung mans tvättbräda (eller annan valfri extremt ansvarslös aktivitet)."
Mamma kontrar med detta: "Men Sofi, du måste kanske bli lite bättre på att prioritera! Måste du t.ex. sminka dig och städa varje dag? Och den där BLOGGEN?! Det kanske är läge att lägga ner den?"
Jag kan absolut förstå hur hon tänker, min lilla omtänksamma mamma. Men hur slitigt det än kan vara med två 13 månaders så kommer jag inte att ändra på mig. Varför då, undrar man kanske då?
För det första, det här med sminket. Jag sminkar mig absolut inte mycket/länge. Men jag försöker att kasta på mig lite ID mineralpuder, rouge och mascara-det tar max 3 minuter. De dagar som jag bara såsar på hemma i mjukiskläder fulla med matfläckar och är helt osminkad leder nämligen till detta; Då jag passerar spegeln så möts jag av en extremt hålögd, ful, blek och trött radhusmorsa i spegeln. Detta leder direkt till tankar såsom "OOJ vad jag ser trött ut! Vad sliten jag är! Usch, vad det är synd om mig. Jag har kanske cancer. Jag ser ut som en stor påse skit...osv." Dessa tankar leder i sin tur att jag faktiskt KÄNNER MIG sliten, ful, trött. Dessa känslor leder sedan till att jag inte blir lika sugen på att aktivera mig och jag blir tom en sämre mamma. Men de dagar som jag har sminkat mig och kollar mig i spegeln kan jag tänka "Oh yeah-jag är ju ganska het ändå". Dessa tankar gör mig automatiskt piggare, gladare, mer energisk och till en bättre mamma. Jag kanske är ytlig med det är skit samma. Då jag känner mig fin är jag en bättre människa och det tycker jag är toppen.
Det här med städningen då. Jag har lagt ner att ständigt plocka och plocka- det är meningslöst. Däremot så kör jag ett städrace varje kväll efter att barnen är nattade. Eftersom jag lever i ett ständigt kaos hela dagarna så är det extremt viktigt för mig. Att bo i ett hem fullt av blandad skit göt mig superstressad. Det är stört omöjligt för mig att kraschlanda på soffan- blicka ut över nappar, smutsiga barnkläder, leksaker, m.m. och kunna slappna av. Robert har svårt att förstå sig på mig men det är troligtvis lättare för honom att koppla på selektivt seende eftersom han inte är hemma lika mycket som mig. Jag är ju hemma nästan jämt och jag vill inte leva i misär. Jag tycker att det är väl investerad tid att göra ett effektivt städrace på 15 min för att sedan kunna hoppa ner i soffan med ett samvete vitt som snö. DÅ kan jag slappna av och njuta.
Och gällande bloggen. Jag älskar min blogg. Det är en liten egokick att jag för varje vecka får allt fler läsare. Det är fascinerande att så många vill läsa vad lilla jag har för mig om dagarna. Mitt liv är varken speciellt spännande eller glamouröst men ändå så ser jag ju att ni finns där. Jag är glad för det! Som jag har skrivit tidigare så fungerar ju även bloggen som en sorts psykisk ventil också. Om jag är ledsen, arg, förbannad, frustrerad eller känner mig osäker så skriver jag ett inlägg. Då jag klickat på "publicera" så känner jag mig alltid lite lättare i hjärtat. Så jag hoppas ni stannar, för jag, twinsen och bloggen is still going strong!

Tvillingpappa och två sjuklingar.. Jag ber om ursäkt  för konstant dålig kvalitét på bilderna. Men det kan inte hjälpas. Jag är en kass fotograf och vår kamera är inte heller någon kvalitétsapparat heller.