Förbannad!

Hej! Hoppas ni haft en fin helg! Det har jag. Fast jag är ändå lite småförbannad. Idag var jag ute och sprang en runda. Jag gör ju det titt som tätt då tid finns och min passion för detta springande verkar bara öka. Men självklart så finns det en hel del smolk i denna bägare. I närheten av vårt lilla hus finns det en superfin slinga i skogen. Vi snackar vitsippor i stora lass, lummig sagoskog, vacker löparanpassad stig och porlande bäckar. Mysigt helt enkelt och som balsam för själen. Mina träningspass skulle ju kunna få en helt annan dimension då man samtidigt som man springer får tillfälle njuta av vacker natur. Men vet ni vad? Då jag springer i skogen så kan jag knappt njuta av naturens alla under och skönhet. Jag har fullt upp med att oroa mig över potentiella blottare, våldtäktsmän och mördare. Jag ser en sten och tänker "den där är perfekt för en våldtäktman att slå mig medvetslös med". Jag ser en vacker dunge och tänker "där kan en mördare lätt bryta nacken av mig". Jag vet inte var denna kanske lite överdrivna rädsla härstammar från. kanske det faktum att jag mött äckliga och patetiska blottare som visat mig sina löjliga, fula och skrattretande könsorgan inte mindre än tre gånger (då bodde vi dock mitt inne i centrala stan)!!! Fruktansvärt obehagligt. Denna rädsla har resulterat i att jag ofta väljer att springa längs asfalterade bilvägar i stället. Gärna med så mycket folk som möjligt i omlopp. Det känns tryggast så. Och väldigt mycket tristare.
Därför är jag förbannad. Även om jag är kvinna så har jag väl rätt att få njuta lika mycket av naturens alla skatter. Idag så trotsade jag min rädsla och gav mig ut längs skogsvägarna. Innan jag lämnade hemmets trygga vrå informerade jag Robert om hur min springrutt såg ut i detalj och beräknad hemkomsttid. Så att han kunde skicka ut polis och skallgångskedja för att leta efter mitt våldtagna och misshandlade lik om jag inte var hemma innan 60 minuter. Sjukt och sorgligt men sant. Väl i spåret så träffade jag på tre män och två kvinnor. Alla gånger jag passerar en man mellan uppskattningsvis 17-65 år så blir jag spänd i hela kroppen. Jag försöker att blåsa upp mig lite och se lite farlig och stark ut. Typ "Kom inte nära för då biter jag dig". Då jag passerade kvinnorna så nickar och hälsar jag glatt. Det enda positiva är att träningen blir väldigt effektiv då jag springer på detta sätt. Varje gång jag ser en man så ökar jag tempot och hjärtat slår som en trumma i bröstet på mig. Sedan om pulsen accelererar är ett resultat av hastighet på benen eller rädsla låter jag vara osagt.
Jag försöker att intala mig själv att inte låta denna rädsla styra, att vi bor i ett tryggt område, att statistiken för denna typ av våldsbrott inte är hög. MEN. Jag är mamma nu. Jag kan inte bli skadad. Får inte bli sargad, varken i själen eller kroppen. För mina barns skull.

Förutom att springa i skogen har dessa ben fått möta vårsolen för första gången.. Holy smokes vad chockad man  blir av sin egen blekhet varje vår. även om jag inte blev mördad idag så har mina ben helt klart likfärg..