Jag har en förmåga att sätta stora krav på mig själv inom de flesta områdena. Om jag skulle anmäla mig skulle jag genast gå bananas och börja studera olika träningsupplägg. Jämföra olika intervallpass för att se vilket som påverkar den maximala syreupptagningsförmågan mest effektivt. Jag skulle köpa en Garmin GPS-klocka för att studera exakta tid, hastighet, distans och puls. Jag skulle nörda in mig i vad jag skulle äta för att optimera träningen och jag skulle träna som en maniac. Detta är anledningen till at jag backar och fegar ur. Jag gillar att springa på den nivå jag gör nu. Med glädje, passion och utan pekpinnar. Min kropp får bestämma hastighet och distans utifrån dagens humör och formkurva. Jag behöver ingen morot, inget hot eller tävling för att motivera mig själv till att ta mig ut och springa 3 dagar i veckan (minst).
Suck. Robert, han springer varvet idag. Han är min raka motsats i aspekten att ta Göteborgsvarvnet på blodigt allvar. Även om han tränar mycket (fotboll) så är han ingen löpare. Han springer ALDRIG om han inte har en boll framför sig och har aldrig sprungit över 8 km på asfalt.
Då jag har hetsat honom i veckan om tider, upplägg och om vad vi ska laga för mat har han tittat på mig med stora, himlande ögon och undrat om vi inte bara kan äta och leva som vi alltid gör.
"Men älskling du måste ju tänka på GLYKOGENET i musklerna"-hetsar jag vidare. Du måste ju ladda med kolhydrater!! Robert har i stället kolhydratladdat på sitt eget sätt med hjälp av gröna Carlsberg. Han har berättat att öl minsann innehåller både malt och humle och att detta är kolhydrater i en finfin form inför ett lopp.
Jag fick nästan en hjärtattack igår då jag frågade honom i vilken outfit han ska springa.
R: "jaaae, jag vet inte så noga. Jag tar väl mina blommiga badshorts..och någon t-shirt". Jag svimmade nästan över det faktum att han inte har några löparkläder i funktionsmaterial i garderoben. Idag är jag sååå nervöös och jag har sprungit omkring som en toka här hemma och slängt bananer på honom och tjatat om vikten av att dricka ordentligt innan loppet. Och att han ska åka i tid så att han hinner besöka bajamajjan och att tejpa bröstvårtorna såklart. Skavsår på tuttarna vill ingen ha. Jag tror att Robert är lite less på mig. Han tycker tydligen inte att 2 mil är någon skräckinjagande distans över huvud taget och tror han kommer fixa 1 h och 35 min hur lätt som helst. "Jag har ju långa ben Sofi- det kommer gå LÄTT". Jag hoppas han har rätt. Heja heja min älskling.
Och nästa år har jag lovat honom att vi ska springa tillsammans =) Så jag sitter redan nu och inspireras av denna..
Twinsen är fortfarande krassliga så vi är hemma och pyjamasmyser medan hurtbullen kutar! |
Tuff-tuff är det nya ordet för idag.. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar