Robert var snabb igår. 1.34.28 så han klarade sitt mål med 32 sekunder. Jag är imponerad. Men såhär i efterhand kan jag också ifrågasätta vem som utfört den största prestationen. Jag eller Robert. För vet ni vad mina vänner. Att leva med en man som tagit ut sig fysiskt är ingen lätt match det heller. Puh, säger jag bara. Det började redan 30 min efter hans målgång. Jag var hemma med två sjuka barn. Att få ihop en fungerande vardag med två gnälliga och småfebriga barn är ingen dans på rosor även om det inte är lika svettframkallande som löpning. Men Robert ringde då han var på väg hem och förmedlade att han hade fika på sin önskelista. Han bjöd hem två vänner också. Fine! Trevligt! Inga problem tyckte jag och började genast fixa och trixa. Brygga kaffe, ta fram kakor, bröd och pålägg. Med Alvina på höften. Såklart. Sällskapet kommer hem. Robert berättar att han är helt SLUT. Han kan defenitivt inte göra NÅGOT annat än att ligga på soffan och ta igen sig. Okej. Jag serverar fika, lagar kvällsmat till kidsen, försöker få i barnen mat, fyller på kaffe, städar undan fika, torkar smulor, städar undan matkladd, diskar. Med minst ett barn runt benet. Vinkar av gäster, badar barn, nattar barn, fixar välling, förbereder lördagslyxig kvällsmat till mig och Robert. Robert ligger utslagen på soffan och himlar med ögonen av utmattning samtidigt som han noggrannt håller koll på fejjan och alla Grattis-kommentarer kring hans prestation. Det är viktigt att få njuta av sin bragd och den uppmärksamhet som frambringas såklart. Medan jag far runt och grejar i ljusets hastighet hör jag honom ropa med hysterisk röst: "Sooofi!! Snabbt. Kom hit med laddaren! Batteriet i telefonen håller på att ta slut!!!" Kan ni tänka er, vilken dramatik. För min man är upplevelsen av att tappa kontakten med sin mobiltelefon lika med trauma.
Jag nattar kids och fortsätter att fixa med kvällsmaten i köket. Robert kan omöjligt hålla mig sällskap eftersom han inte kan komma upp från soffan. Efter en stund hör jag honom åter ropa med ynklig röst: "Sofi, du kanske kan ge mig massage sen. Jag är verkligen i behov av det nu när jag kämpat så...".
S.U.C.K. Då var måttet rågat för min del. Efter att noggrant och högljutt informerat Robert om vad jag tycker om ynkliga och gnälliga män i soffan och att jag hellre springer 21 km naken och barfota i ösregn än att ge en kverulantisk man massage så hade vi en trevlig kväll trots allt. Vi tittade på Hamilton och vräkte i oss diverse godsaker. Det hade vi båda förtjänat efter våra dagliga prestationer.
|
Jag. Kan. Inte. Resa. Mig. |
Hahahahahaha! Du skulle ha sagt till på skarpen när han kom drällande och krävde fika - det kunde de gott ha fixat själva, 3 pers som de var. Måhända att de hade sprungit 21 km, men du hade ju tagit hand om TVÅ sjuka barn, vilket är att jämställa med ett marathonlopp... Bra jobbat! Mest du, men lite Robert också, fast på ett annat plan...
SvaraRaderaKramisar
Ja eller hur! Jag gick mest och svor inombords. Men då han hade mage att fråga om massage höll jag på att svimma av ilska alltså! Hoppas ni känner er friskare nu! Kram
RaderaPrecis GRATTIS till DIG att du gick i mål efter en sådan dag!! Kram
SvaraRaderaTackarrr! Heja alla tvillingmammor =) Vi borde också få medalj!
Radera