Rosé om jag får be..

Hej! Idag har jag och twinsen hängt med gulliga Linda mest hela dagen. Hon köpte med sig goda lunchmackor med chevré och fikonmarmelad som vi gick loss på. Därefter en skön, slapp eftermiddag (mitt i vårt GIGANTISKA flyttkaos) som avslutades lite mindre slappt med ett svettigt pass bodypump. Skönt.

Min fina vän Linda

Efter träningspasset hade Linda bråttom hem för att piffa sig i ordning inför en utekväll. Jag hade också bråttom hem för att lösa av Robert så att han också kunde sticka ut i den härliga Göteborgskvällen för att möta upp sitt killgäng. Det är ju fredag och alla vill väl partaja. Jag sitter ensam i soffan. Twinsen sover sedan en timma (värdelöst sällskap alltså). Även om jag tycker att ensamma kvällar i soffan har sin charm (ensam härskare över fjärrkontrollen + välförtjänta goda snacks som jag får snaska i mig alldeles själv) så känner jag mig lite ensam och bedrövlig just ikväll. Jag hade också velat gå ut och dricka ett (eller tre) glas rosé. Men vad är väl en bal på slottet? Under hösten/vintern har jag inte haft någon lust eller något behov alls av att hänga på stan eller roa mig. Jag vet inte om det är de ljusa, varma sommarkvällarna eller det faktum att vi får sova ok på natten eller bara sommarkänsla i kroppen som väckt denna "hänga-på-schysst-uteservering-och-dricka-massa-vin-längtan". Även om vi har gott vin hemma så skulle jag aldrig under några omständigheter sitta ensam hemma och sippa på ett glas. Det känns alldeles för "tragisk-bag-in-box-alko-kärring-aktigt" tycker jag. Förra sommaren var det ju inte heller något galej och sena utekvällar direkt. Nä, för då var jag valrossfet och tillbringade mesta tiden i soffan med mina svullna, feta, stödstrumpeklädda ben i högläge mest hela tiden. Det var alltså TVÅ år sedan jag kunde hälla rosa, bubbliga drycker rakt ner i strupen på kungsportsavenyn nu. Jiiises. Inte konstigt att man längtar lite.

Saknar dig min vän..