Roliga (?) minnen...

I veckan under under en promenix passerade vi en mamma och en liten nyfödd bebis. Bebisen var verkligen miniminimicroliten och var sådär lealös som bara nyfödda är. Som en liten trasdocka som inte ens kan fästa blicken eller lyfta skallen. Då jag ser nyfödda så känner jag absolut inget "Naaaaaw" eller "Ååååååhhh..." i hjärtat. Jag känner bara "GUD så SKÖNT att våra barn är "stora" nu". Jag tyckte att det var mysigt då våra små var nyfödda och kunde ligga i timmar på mitt bröst. Det som är skönt med stora barn är att man landat. Herrejesus vad man har hållit på dessa 9 månader. Hela huvudet och 99% av ens tankeverksamhet har gått åt till att få ihop det med rutiner, amning, smakportioner, stjärtsalveutbud, bajskonsistens, barnsjukdomar och sömn. Och att bli förälder. Nu känner jag allt mer att gamla "Sofi" börjar ta lite mer plats i hjärnan och konkurera med tankeverksamheten och all bebisrelaterad sörja man har i skallen. Det är ganska kul att tänka tillbaka på olika situationer och hur man agerat och tänkt. Ibland har jag verkligen varit helt poccolocco. Saknat några ägg i kartongen. Som till exempel i början då jag kunde sörja att jag inte fick gå igenom någon "riktig" förlossning då barnen förlöstes med kejsarsnitt. Jag tänkte att jag skulle bli "utanför" och "okvinnlig" eftersom jag inte upplevt att pressa fram en unge genom muttan. Så. Himla. Stört. Som att det spelar någon roll. Visst, jag och mina mamma-väninnor har väl berättat om våra förlossningar. Hur det var, hur lång tid det tog och sådant. Men om barnen passerade muttan eller magen är ju ganska ointressant. Jag är inte "utanför"...hahahaha. Jag är i efterhand väldigt glad över mitt oförstörda underliv, bäckenbotten och min fina förlossning. Jag är tom stolt över mitt 12 cm ärr på magen, det är snyggt! En annan pucko-grej är att jag i slutet av graviditeten var ganska besatt. Jag var sjukskriven och understimulerad. Det hanterade jag genom att läsa all litteratur jag kom över som handlade om barn, bebisar, graviditet, förlossningar, barns utveckling, föräldraskap. Jag plöjde böcker på löpande band. Jag köpte böcker och lånade alla böcker på biblioteket. Jag störde mig på Robert eftersom han inte läste en enda bok.
Jag: "Robert, hur ska du klara av att bli pappa om du inte läser några böcker. Hur ska du veta hur man liksom gör och hur det går till?" Det kommer att bli en katastrof!!
Robert: Men vad är det du vill att jag ska läsa??
Sofi: Ja, t.ex. det här kapitlet om olika färger på fostervattnet. Det är VIKTIGT att man tittar efter vad det är för kulör på vattnet. För om det är grönt kan det bero på att bebisarna är stressade förstår du!! Det måste man informera barnmorskan på förlossningen om. Och jag kommer att ha fullt upp med att ha värkar och då måste du hålla koll på fostervattnet och vilken färg det är fattar du väl!!!! Tänk om vi missar det då kommer de på förlossningen fatta att vi inte kommer att klara av att bli tvillingföräldrar och ringa SOC! Åh Jesus. Vad ska vi ta oss till?...
Robert: Ja men ge mig den förbaskade boken så ska jag läsa om fostervattensfärger då...om det är så viktigt för dig...
Sofi: (nu gråter jag troligtvis också, tokhög på alla gravidhormoner. OBS som tvillinggravid har man MER hormoner än med ett barn). Buhuuu...
Som sagt. Det är skönt att man börjar bli en avslappnad och cool morsa nu efter 9 månader... Och till er gravida: Man behöver inte läsa några böcker (om man inte vill). På någon märkligt sätt så kan man bara. Man vet hur man ska göra då man blir mamma. Konstigt.
Ps. Till och med min egen mamma har nu i efterhand sagt. "Ja, jag var lite nervös över tt du skulle bli mamma Sofi. Du är ju inte så....moderlig. Men du är ju en helt FANTASTISK mamma. Så skönt att se...." DS.

Barnen och deras polare...