Tröttmössa med scones i magen

Åh vad jag önskar att jag kunde säga: ÅÅÅh så sköööönt med helg!! För mig innebär helg = plugg. Men det är nu sista helgen som jag måste spendera på biblioteket borta från min familj. På måndag börjat barnen dagis på riktigt. Vi kan lämna dem och faktiskt göra annat på dagarna. Det känns helt stört. verkligen. Idag var således sista inskolningsdagen och den gick bra. De var lite mer reserverade då vi anlände, de var mycket väl medvetna om att jag skulle gå därifrån och ville helst vara i min närhet. Och då vi kom hem igen efter inskolningen grät Alvina hysteriskt och klängde sig fast runt min hals i en timme. Så vi satt så, som ihopklistrade, på golvet i en timme. Kaspian verkar ta det hela mkt bättre för han är lika nöjd som vanligt. Efter en timma så slutade Alvina vråla men hon har varit VÄLDIGT mammig hela dagen. Inte fått mkt gjort här inte. Jag undrar hur hon kommer att bete sig efter måndag då hon skall vara på förskolan mellan 7.30-14.30... OMG. Men det är inte min huvudvärk (kan jag försöka inbilla mig) då jag på måndag befinner mig på universitetet i Umeå. Det är alltså Robert som kommer få ta den smällen. Stackars Alvina. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon inte kommer att vara rädd, ledsen och känna sig ensam. Jag får en klump i hjärtat då jag tänker på det.
Jag har spenderat kvällen i min ensamhet. Robert hänger med sina vänner och spelar poker. Jag känner mig inte ensam, jag tycker att det är genuint skitviktigt att man tar vara på sina vänner också. Det är sannerligen inte lätt med två små barn. Jag ska också ta tag i mitt sociala liv nu när vi får loss lite mer tid från barnen.
Vill ni veta vad jag gjort ikväll då? Inget intressant tyvärr. Jag har bakat och ätit scones till middag och pluggat. Då Robert är borta äter jag aldrig lagad mat på kvällen utan passar på att äta sådant som Robert inte tycker är mat. Typ fil, scones och popcorn och sånt. Det är väl mat! Scones med ett berg av Philadelfiaost, marmelad och ost på mättar gott i magen. Mums. Nu ska jag sova. Är så trött att jag nästan somnar på tangentbordet.

Mätt!