Dolly, känner någon henne?

Sedan twinsen föddes har jag upplevt att för varje vecka, varje månad som passerar har livet som mamma blivit allt lättare. Jag har blivit tryggare, bättre, fått rutiner och erfarenhet. Barnen har växt, blivit lättare att förstå sig på och hantera. Men sedan 1årsdagen tycker jag att det vänt 180 grader igen, för varje dag som passerar tycker jag att det blir jobbigare. Och jobbigare. Och jobbigare. Vissa dagar känns det faktiskt som att jag håller på att bli knäpp. Eller kanske deprimerad. Varför? Jo, det ska jag berätta.
1. Dels för att de är så mycket mer aktiva. Superhärligt att de utvecklas såklart. Men de är överallt, hela tiden. Jag hinner inte med längre. Jag är allvarligt oroad över hur jag skall kunna hålla dem båda vid liv. Idag klättrade Kaspian upp på bordet. Och lite senare upp på spisen (som hade en varm platta på- tack och lov så var jag ju där och hann rädda honom från att bränna upp handen).
2. De är mammagrisar så det sjunger om det. Jag har dem båda inom en meters radie heeela dagen heeela tiden. Ofta så har jag dem bokstavligen runt vart ben. Allra helst vill de bli burna- och det gör jag mycket. Tyvärr så resulterar det i avundsjuka och missnöje hos den som inte blir buren. Så trots att jag konstant försöker att tillfredsställa deras behov så är i princip alltid någon av dem ändå missnöjd. Att under 13 h på raken konstant höra ljudet av en halvmissnöjd ettåring är som tortyr efter några dagar. Jag är alltid otillräcklig. Aldrig tillräckligt bra.
3. Sömnen. Detta återkommande ämne. Jag berättade för ett antal veckor sedan att vi köpt en flaska champagne som vi högtidligt skall avnjuta då båda barnen sovit hela nätter i en vecka. Om man säger såhär. Den ligger inte på kylning direkt. Vi har testat varenda sömnmetod som finns. ALLA. Ingen fungerar. Alvina kan inte sova hela nätter och just nu sover hon skrattretande dåligt. Eller, problemet är och har aldrig varit att få henne att somna. Hon somnar alltid själv i egen säng utan större protester. Men hon vaknar alltid ett par gånger varje natt. Tidigare har det räckt att ge henne nappen eller välling ibland. Nu vill hon bara inte sova. Hon vaknar 5-20 gånger varje natt och är ofta otröstlig. Jag känner mig desperat. Och maktlös. Vet inte vad vi ska ta oss till med detta. Som tur är så tar Robert största ansvaret på natten. Helt enkelt för att jag inte klarar av det, jag får panik. Jag klarar inte att vara mamma och spendera mina långa, ensamma dagar med barnen om jag måste vara uppe på natten. Hur Robert orkar med detta är en gåta. Han är Hulken i mina ögon.
4. De vill stimuleras på ett helt annat sätt nu. Då de var små kunde de leka med sina egna fötter en halvtimma. Nu tar de en leksak-tittar på den i 2 sekunder och slänger den sedan åt skogen. De vill mest bara leka med sådant de inte får leka med. Kaspian vill dricka vattnet ut toaletten. En annan favoritsysselsättning är att dra ut allt ur garderober, skåp, hyllor och byråer. Eller att klättra i gardinerna. Och äta på min iPhone. Och dyl. Jag städar och plockar konstant.
5. Eftersom jag inte ens räcker till för mina barn så har jag dåligt samvete över att jag är otillräcklig för min man och mina vänner. Och för mig själv också för den delen.

Sedan är jag medveten om att det finns flertalet faktorer som också påverkar min nuvarande låga och bitterfittiga sinnesstämning. Till  exempel att det är mörkt ute och pissregnar hela tiden. Jag vill inte gå ut. Men om man inte går ut på en hel dag blir man galen. Jag måste slå ihjäl lite tid genom att ta mig ut på promenad eller fixa ärenden (Ica- dit går vi för att hitta på något "kul"- hur patetiskt är inte det?). Även det faktum att jag känner en stress över skolan. Jag har alltid varit en A student som i princip fått alla rätt på alla tentor. Det är inte lika lätt att vara A student som tvåbarnsmamma. Suck. Då jag ska plugga på kvällarna så somnar jag sittandes framför datorn. Min hjärna fungerar defenitivt inte efter kl 19.
En annan bidagande faktor är att Robert är borta och jobbar 12 h varje dag. Tolv timmar är lååååång tid. Jag känner mig ofta ensam. Men att han ska jobba hårt just nu är ett gemensamt taget beslut, så det är bara att tugga i sig.
Misstolka mig inte nu. Jag älskar mina barn villkorslöst och oändligt. De är underbara. Det handlar inte om det. Jag har bara så himla trött, sliten och otillräcklig. Jag känner olust till sådant jag normalt tycker är kul och jag har ingen lust att träffa folk (Jag är alltså verkligen inte mig själv just nu). Jag har en sådan stark önskan om att kunna klona mig själv just nu. Är det någon som känner fåret Dolly? Jag hade velat ta ett snack med hennes forskarkompisar, jag ställer gärna upp på en klonings-experiment. Det hade varit en dream-come-true!

Jag känner mig lika tom i bollen som detta får är ulligt..