Mörkrädd med snabba ben!

Trots att jag skrev ett väldigt kaxigt inlägg om min löpträning häromdagen så måste jag erkänna att det inte blivit tokmycket löpning sedan vi kom hem från Italien. Anledningen är Roberts lååånga flitig-som-en-myra-på-speed-arbetspass samt mina studier. Men ikväll har jag sprungit. Duktiga, hurtiga jag. Då Robert kom in genom ytterdörren kl 19.30 så stod jag redo i mina allra mest högteknologiska löpar-outfit. Jag hann knappt pussa min karl på munnen eftersom benen var så ivriga på att komma ut. Hejdåååå kunde han höra medan jag snabbt försvann ut mot vägen på mina snabba små fötter. Då jag sprungit typ en km så noterar jag att det inte känns som vanligt. Varför? Det har blivit jäkligt mörkt ute! Svart. Jag noterade också att jag inte bor granne med Skatås längre (där typ halva Göteborg springer varje dag och jag kände mig väldigt sällan rädd eftersom jag aldrig var ensam i spåret). Numera bor jag ju i Gerrebacka och Gerrebacka består av skog. En helt sjukt mängd massa skog. Lika många träd som i amazonas är min uppfattning. En alldeles mörk skog som troligtvis är fylld av mördare, spöken, våldtäktsmän, clowner, galningar, Tomas Di Leva och psykfall. Jag fattar inte varför alla tycker att det är tryggt att bo på landet. Allt mörker ger ju fantasin ett enormt stort spelrum att agera i. Fy fasen så läskigt.  Men eftersom jag bestämt mig för att springa så skulle jag springa. Jag är ingen mes. Och shit pommes frittes- rädsla gör susen för ens löptider! Jag sprang ju för mitt liv för att komma undan alla mördare med ytterdörrsnyckeln huggredo i handen som potentiellt mordvapen om jag skulle behöva slåss. Jag hade tyvärr inte min löparapp med GPS påslagen men jag tror att jag tog nytt personligt rekord. Jag sprang nog lika snabbt som Malin Ewerlöf Krepp (i allafall i mina drömmars fantasi). Nu känns det sköööönt i allafall. Och jag överlevde.
Idag har vi för övrigt haft Cecilia och Elias här hela dagen vilket alltid är lika kul! Kaspian har finslipat sin gång-teknik och gjort enorma framsteg. Nu kan han gå långt den lille prinskorven!

Jag har inte haft kameran framme idag så det får bli gamla Italienkort ist..

Jag försökte få twinsen att känna tacksamhet över att de är vanliga tvåäggstwins och inga siamesiska tvillingar. Jag tror de fattade galoppen för att dela handduk var inte så poppis.