Lyx, lyx, lyx, jag spyr

Med risk för att låta förbaskat förmäten och otacksam. Men ibland blir jag trött på all lyx jag för tillfället omger mig med. Det finns faktiskt nackdelar med att bo på ett femstjärnigt hotell. För det första så blir vi behandlade likt vi var kungligheter tack vare våra twins. Det är ju i och för sig rätt så trevligt. Men jag har svårt för då folk bugar sig för mig. Och jag har svårt för att jag känner mig iakttagen under frukosten då en sekund efter att jag ätit upp på tallriken är någon framme för att plocka bort den. Jag tycker att det är genant då de ska envisas med att lägga den mycket eleganta servetten i knäet på mig och dra ut stolen då jag ska sätta mig(dessutom helt onödigt eftersom jag ofta måste upp inom 30 sekunder för att  förhindra ett av mina barn att klättra ut matstolen). Ibland vill jag bara lägga armarna i kors likt en trotsig tvååring och säga KAN SJÄLV!! Jag vill hjälpa till att städa upp all mat som barnen kastar på golvet men då jag försöker så kommer någon överartig liten man/kvinna fram snabbt som en vessla och tvingar mig att låta bli. Jag är ju ingen kunglighet utan en simpel tvåbarnsradhusmorsa och tycker att det känns genant då jag blir behandlad utifrån en roll jag inte kan identifiera mig med.
En annan nackdel är det här med maten och restaurangurvalet. Ibland vill man bara ha något snabbt, enkelt, lätt. Man vill inte klä upp sig eller göra sig till. Ibland saknar jag mitt kök och att ha möjligheten att göra en simpel smörgås till middag. Som igår till exempel. Vi hade varit ute på diverse äventyr hela dagen och kom hem på eftermiddagen. Jag och Robert tränade och sen var det dags för middag. Vi var rätt slitna båda två och orkade inte ta någon promenad till någon restaurang eller sätta oss i en taxi med barn, vagn och allt som hör till bara för att få något snabbt i magen. Vi bestämde oss för att prova den franska restaurangen på hotellet som nästan ligger i anslutning till rummet. Ok. Sagt och gjort. Dusch, snabbfix, kläder på, fixa kids. Väl på restaurangen så märker vi att den är av det extremt exklusiva slaget. Exklusiva dukar och porslin, hundra olika bestick, vinkällare fulllastad med dyra viner. Då vi väl fått menyn så inser vi att all mat är ca 3 ggr så dyr som på de restauranger vi normalt äter på. Suck. Jag som  helst av allt bara hade ätit en yougurt och en macka iklädd morgonrock. Men det var bara att le och beställa (det billigaste). Då vi beställt så ballade våra kids ut totalt. De ville inte sitta still utan röja omkring. Kaspian ville dra i vinerna i vinkällaren och möblera om. Alvina ville prata högt och gestikulera så att hela bordet skakade. Robert blev sur på mig då han inte tyckte att jag såg efter Kaspian snabbt nog. Jag blev ledsen eftersom jag tyckte att jag gjorde mitt bästa för att hålla efter honom men att inte ens jag hinner med alla gånger. Vi hade båda två blodsockret nere i fotknölarna och det är aldrig en bra utgångspunkt för en trevlig familjemiddag. Vi hade packat med oss diverse nöjen/avledningsmanövrar men det gav twinsen blanka fan i. De ville bara gangstra, leka wild kids och röja. Den stackars, finklädda, propra och mycket artiga hovmästaren blev allt blekare i nyllet. Jag sprang som en galning runt, runt i den fina restaurangen i mina nya klackeskor. Kaspian "pratade" och gapade för full hals och Alvina slängde de fina kuvertbröden som vi blivit serverade åt alla håll. Efter en väntan som kändes som en hel evighet fick vi vår mat. Den såg ut som konstverk- fixad och designad in i minsta detalj. Helt i onödan. Jag och Robert slängde i oss maten på tre röda sekunder samtidigt som vi försökte trycka in en bit eller två i twinsens gap samtidigt som de fick kolla på Teletubbies på våra telefoner (det mest effektiva sättet att få dem att stanna i stolen). 5 minuter efter att vi fått tallriken bad vi om notan. Vi betalade och gick tillbaka till vårt rum. Skönt. Idag har vi laddat kylen med vin, plockmat och godis och laddar för en fredagkväll "hemma". Jag är klädd i mysbyxor och planerar att stanna i dem under kommande timmar. Inga klackeskor och ingen elegant hovmästare ikväll. Så skönt!!

Kaspians nya favoritsysselsättning är att trycka på knappen vid hissen. Han skulle kunna stå här och trycka på knappen hela dagen lång tror jag.

Jag har ju glömt att visa att vi har ett vattenfall på hotellet. Ett stort och tre små.  Detta på bilden är säkert 6 m högt.

På väg till den franska restaurangen. Alvina i ny klänning.

Hotellet har plockat fram granen nu också

Precis innan kalabaliken sätter igång! 

Jag visar inga bilder på mig själv eftersom mitt leende ser en aningen ansträngt ut.. Och bli inte lurad av Roberts glada tryne- han är också hungrig, trött och irriterad. Och missplacerad.

Så här såg min bordsherre ut mest hela tiden. Han vill stå upp och skaka stolen fram och tillbaka.