onsdag 30 januari 2013

Pannbenet

Vet ni vilken min allra mest värdefulla kroppsdel är? Det är mitt pannben. Helt klart. Ett starkt pannben är synonymt med stark disciplin, vilja och målmedvetenhet. Jag får ofta som jag vill. Nästan alltid. Och jag tror inte att jag har tur. Nä. jag får som jag vill för att jag bestämmer mig och för att jag vill. Som det här med träningen till exempel. Jag ska springa en halvmara i maj. Om man skall kunna springa sig igenom 21 km på en hyfsad tid måste man vara förberedd. Man måste träna. Det är inte superlätt att få till regelbundna träningspass då man jobbar lite mer än heltid, har en man som tränar väldigt mycket och har två kids som inte går heltid på förskolan. Min energi sprudlar inte direkt ut ur öronen kl 19.30 då Robert kliver genom dörren och jag varit igång sedan kl 5 och jobbat, hämtat barn, lagat mat, badat barn, läst fjorton godnattsagor, tvångsborstat små tänder och nattat twinsen. Nej. Jag känner mig som något gammalt och ruttet som katten släpat in.
Men då frågar jag mig själv om varför. Varför gör jag det här? Vad vill jag? Vill jag springa Gbg-varvet i maj? Och ja. Jag vill ju det. Jag vill verkligen. Så då är det ju bara att ta sig i kragen. Att byta om och kliva ut genom dörren. Just det momentet känns ofta som att bestiga ett berg i Everst-klassen. En helt överjävlig kamp. Ibland vill jag nästan grina för att jag är så trött och hjärnan säger åt mig att jag ska sätta mig i soffan, dra en filt över huvudet och äta tre semlor. Men om man har bestämt sig så har man. Jag är ingen banger. Och ofta räcker det med att jag stängt dörren bakom mig och jag andas in den råa Göteborgsluften så förstår jag. Varför jag gör det. För varje steg och varje km så känner jag att jag liksom blir mer jag. Mer Sofi. Jag känner att jag lever. Att mitt hjärta slår, mina lungor arbetar, mina ben blir starkare, mitt pannben växer och tankarna klarnar. All stress ramlar av mina axlar, eventuell ilska går upp i rök och min hjärna blir full av lyckliga och insiktsfulla tankar. Att träna är min ventil och mirakelmedicin mot alla otrevliga åkommor. Att övervinna sig själv om och om igen ger dig ett starkt pannben. En fantastisk egenskap som man kan ta med sig även i livets andra situationer, utmaningar och problem. Ett starkt pannben skänker tilltro till din egen förmåga och en tro på dig själv. Den som tar sig upp och ut och springer kl 5 på morgonen  ska inte heller tvivla på att hen kan åstadkomma annat storartat i livet. Disciplin är inget man får utan som man måste träna upp genom lite jävlaranamma. Om man vill uppnå något så krävs det att man gör en förändring och en ansträngning. Inget ramlar ner från himlen gratis. Och jag menar inte att starka pannben bara kommer av löpning. Det är bara en av många metoder att stärka sitt pannben. Ett av mina sätt. Varje gång man övervinner sig själv, som man antar och genomför en utmaning (stora som små) så blir man bättre. Man blir starkare. Oövervinnlig. Pannbenspower.

Gammal men inte så grå

Hej! Dags för en uppdatering. Livet rullar på i hög fart. Vi jobbar som små myror, vabbar lite, finular på "projekt renovering av hus", säljer vårt radhus (ni får hålla koll på Hemnet framöver- världens bästa radhus är snart till salu!!) samt planerar inför trettioårskalas i helgen. Jag känner mig ganska gammal. Inte för att jag fyller trettio inom kort. Mest för att jag är så himla klok. Och för att jag äger min egen värmepanna. Jag vet inte ens vad en värmepanna gör. Håller värmen antar jag. Och ett garage har jag också!! Shit. Nu måste jag lära mig att backa ut ur ett garage utan att ha sönder backspeglarna. Kommer att krävas x antal backspeglar innan jag fått in den rätta knycken. Och fruktträd i trädgården har vi också. Så nu måste jag lära mig att koka äppelmos och baka frasiga fruktpajer likt Bree Van de Kamp. Det känns verkligen så galet gammalt och ansvarsfullt att ha hus. Mycket mer vuxet än att gifta sig i kyrkan och få barn x 2.
Annars har det inte hänt mycket. Twinsen växlar friskt mellan att vara världens mest underbaraste barn för att en microsekund senare bete sig som dampiga monster. Som vanligt alltså.

söndag 20 januari 2013

Tapettips mottages tacksamt!

Hej! Just nu så är min hjärna totalt insnöad på renovering, inredning och allt som hör till. Detta är inte min starka sida. Jag behöver hjälp. Twinsen kommer få varsitt rum (på bild nedan), de ligger vägg i vägg och är precis identiska (fast spegelvända). Vi ska tapetsera den "korta väggen" och kanske väggen runt fönstret. Jag vill att de ska ha matchande tapeter fast inte typiska "pojk-flick"-tapeter i blått/rosa. Alltså att rummen harmoniserar då man står utanför och tittar in på båda rummen men samtidigt att de får ett eget rum med sin egna stil. Och så inte rosa vs. blått då.. Jag älskar samtliga PIP tapeter men de är ju inte direkt lätta att hitta en harmoniserande tapet till Kaspian som funkar tillsammans med blommor och fjärilar.. Så. Tips och idéer mottages tacksamt.
Här kommer Kaspian eller Alvina att bo inom kort...

Väldigt fina men väldigt svårt att hitta en "pojkig" variant...


Milstolpe och tvillinglycka!!

Hej! När twinsen passerade 2 år och 4 månader-någonting så hände det något radikalt i vårt liv. Svårt att beskriva med ord men allt blev bara så annorlunda. Det är inga små bebisar längre. Eller, bebisar har de inte varit på länge. Men det känns liksom som att vi tagit steget ut ur småbarnstiden. Det känns som att jag tänker annorlunda nu, att jag har ett annat förhållningssätt till livet som mamma, att min och Roberts relation är annorlunda. Jag har landat på fötterna och jag känner mig extremt trygg i min roll som mamma, fru, vän, och arbetande mamma. Allt känns bara mycket lättare. Som när vi var i Nice till exempel. 5 dagar bara jag och Robert utan twins. Och vet ni vad. Inte en enda cell i min kropp tyckte att det var jobbigt. Jag saknade dem naturligtvis. Men det är skillnad på att sakna och må dåligt/känna oro/uppleva dåligt samvete. Innan 2 år och 4 månader någonting-tiden kände jag alltid lite oro och lite dåligt samvete så fort jag var borta från barnen. Det kunde handla om 45 min på Ica, 60 min på gymmet eller 8 h på jobbet. All tid separat från barnen kändes alltid lite fel. Missförstå mig rätt. Även om jag till en viss del kunde njuta av min egentid så var känslorna ambivalenta. Min njutning fick alltid slåss mot mitt dåliga samvete och min oro. Så är det inte längre. Barnen är inte längre så beroende av mig/oss. De kan prata och göra sig förstådda. De har lite koll på läget. Om det kommer ett stup så springer de inte rakt fram mot avgrunden. De har varandra (det BÄSTA med att ha tvillingar). De har andra människor i sitt liv förutom mig och Robert som också är superviktiga för dem. Det är såååå skönt. Jag fattar inte att många med barn i denna perfekta guldålder 2,5 år väljer att skaffa fler. Blotta tanken på att koka morötter och göra grönsakspuré, torka mjölkkräks, amma, ha en post-gravidkropp, gå på BVC stup ikvarten, koka nappflaskor, inte få sova, leva på fattig mammapeng och oroa sig för RS-virus ger mig rysningar och kallsvett. Jag är världens lyckligaste som fick två på en gång så att jag slipper allt ovanstående. Förvisso så njöt jag självklart av alla tidsperioder med twinsen och har alltid, oavsett ålder, upplevt deras ålder är den allra bästa åldern. Men just nu är den allra bästa åldern =)

Hjärntumör, Valter, resa och hus.

Hej bloggen!
Gud vad jag önskar att jag kunde transformera tankar rakt in i bloggen. Istället för att måsta starta min skitgamla, skitdåliga, skitlångsamma skitdator och skriva. Jag hinner ju inte med det som ni märker. Trots att jag har tusen bloggiga tankar i min hjärna.
Sedan sist har jag jobbat, jobbat lite till, försökt springa lite (mest halkat omkring) på snömodden. Vi har välkomnat en ny familjemedlem, världens vackraste Valter, twinsens nya kusin. Vi har bokat en sportlovsresa till Cypern. Vi har varit på akuten med Alvina med misstänkt hjärntumör (hela denna historia har verkligen sugit musten ur mig och jag orkar inte ens skriva om det. Men var inte oroliga, hon har ingen hjärntumör). Vi har umgåtts med goda vänner, druckit nostalgidrinken P2 som på den gamla goda tiden och hunnit med ett besök hos frissan. Vi har också varit på några husvisningar, blivit förälskade i ett hus och även husägare till samma hus. Ett renoveringsobjekt. Jag som är den största förespråkare mot renovering. Jag som rent av sagt att människor som vill renovera inte är riktigt kloka i huvudet. Men nu sitter jag här med vårt renoveringsobjekt och är världens lyckligaste. Och var inte oroliga. Vi ska INTE renovera. Vi skulle inte överleva en dag. Inte ens 3 timmar tror jag. Vi kanske ska måla en vägg eller två. Kanske. Resten som ska fixas måste vi anställa någon för att fixa. För vårt äktenskap och mentala hälsas skull. Det känns extremt vuxet att vara husägare måse jag säga (jo, vi bor i bostadsrätts-radhus nu, men det känns inte lika vuxet på något sätt...).
Det fungerar inte att publicera bilder. Troligtvis skitdatorns fel. Men hur ska jag ha råd att köpa en ny dator nu undrar jag. Då vi har hundra kilo kakel, tapeter, golv, kök och diskmaskiner och annat vuxet hustrams att köpa.

fredag 4 januari 2013

Nytt år och hotad mental hälsa

Hej!
Tillbaka i Göteborg och i verkligheten igen. No more Chablis-sippande vid stranden, pain o chocolat-fikande eller sköna tupplurar på eftermiddagarna. Tillbaka till snoriga pussar, storhandling, overaller och jobb på måndag. Jag tycker dock att det är ganska skönt. Vi kan se tillbaka på ett fantastiskt julfirande med min familj OCH en extremt lyxig, njutningsfylld, barnfri semester med min man. Jag kunde inte haft det bättre. Absolut inte. Jag är blessed. Det gick till och med smidigt att köra 110 mil med två tvååringar i baksätet (DVD i bilen är det bästa som hänt oss på länge). Det enda som var jobbigt under den toklånga bilresan var att JAG var kissnödig, konstant kaffesugen, hade träsmak i hela kroppen, tappade känseln i rumpan, åt för mycket godis, var älgrädd, frös om fötterna, var uttråkad, osv. Jag var en pain in the ass enligt min man. Lärdom: en soon-to-be 30 åring klarar långa bilresor sämre än tvååringar utrustade med Pippi-maraton och ZOO-tablettaskar.
Så med fina veckor i bagaget ser jag fram emot vardag och rutiner och allt vad det innebär. Och jag ser fram emot 2013. Här är några punkter på min 2013-to do-lista.
1. 2013 ska jag vara tacksam för något varje dag, stort eller smått (prova att vara arg/sur/bitterfittig och tacksam samtidigt- det går bara inte).
2. Jag ska träna för att bli mitt bästa jag inför Göteborgsvarvet utan att skada knäet igen.
3. Jag ska gå ut och dricka smaskigt vin oftare än 2012.
4. Vi ska flytta till ett större hus. Ett med total avsaknad av renoveringsbehov.
Jag har försökt att ladda upp ett bildregn från julen och nyår men eftersom min dator är lika modern och kompetent som Berlusconi så har det gått käpprätt åt skogen. Gaaah!!! Jag tror jag får gå på mellandagsrea i helgen och införskaffa en ny dator om jag ska bibehålla min mentala hälsa. Jag hatar hatar hatar teknikstrul. 

Kunde inte sagt det bättre själv!