onsdag 30 november 2011

Hejdå Khao Lak


Vi lämnar Khao Lak efter 11 dagar. Jisses vad dagarna går fort- tiden bara rinner förbi. I början av semestern tyckte jag att tiden sniglade sig fram- men de senaste veckorna går i ultrarapid-fart tycker jag. Jag både ser fram emot att komma hem samtidigt som jag känner lite ångest över att komma tillbaka till det verkliga livet igen.. Att leva som vi gör nu- med lediga dagar samt väldigt tätt och intensivt familjeliv- är helt underbart enligt min mening. Vi lämnar nu i alla fall Khao Lak, en fantastisk ort som jag gärna återvänder till. Det känns genuint samtidigt som alla tänkbara bekvämligheter finns. Det är mysigt, vackert, pittoreskt men samtidigt välordnat. Stranden har inte samma vita ”paradisfärg” som på många andra ställen i Thailand men vattnet är klart, sanden är ren och finkornig. Inga solstolar. Inga stora, fula resorts. Lugn shoppinggata med gemytliga och trevliga försäljare. Palmerna vajar i strandbrynet och på kvällarna lyses allt upp av kulörta lampor och levande ljus. Maten är fantastisk som överallt i Thailand och priserna är väldigt rimliga och överkomliga. Vi har hittat ett flertal fantastiska restauranger där vi äter gott och rikligt hela familjen för 100-200 kronor-då äter vi förrätt, huvudrätt, efterrätt och dricker läsk, juice eller öl (Robert- jag avskyr öl) till maten. Jag har inget negativt att säga om Khao Lak. Det enda som är lite ocharmigt är att det fullkomligt kryllar av svenskar här. (Usch, nu låter det som att jag inte gillar svenskar och det stämmer inte. Det är bara det att det känns så konstigt att vara i en sådan annorlunda miljö och långt hemifrån och ändå höra svenska överallt. Och sedan tycker jag att svenskar på semester inte är samma sak som svenskar på hemmaplan. Svenskar på semester är en mycket speciell och intressant folkgrupp...).
Jag lovar att minst 50% av alla turister här kommer från Sverige och min gissning är att ca 90% kommer från Skandinavien. Om man vill umgås med andra svenskar så kan man äta på ”Viking” där man hittar både korv stroganoff, köttbullar med stuvade makaroner, falukorv med potatismos och alla andra möjliga svenska ”delikatesser”…(fast man får betala 3-5 ggr så mycket som för thaimaten). Vi garvade elakt åt denna restaurang då vi först kom hit- hahahahaha- VARFÖR ska man äta där för då det finns så mycket smarrig och prisvärd thaimat? Så hiiimla fjaaaantligt- sa vi. Nu efter 11 dagar har vi ätit där tre gånger..hmm..hur gick det till. Vi var tydligen lika svennebananfjantiga som många andra. Fast jag skyller på min man som upptäckte deras goda stenugnsbakade pizzor och på att twinsens favortitmat är makaroner och köttbullar fanns på menyn. Twinsen har aldrig tidigare vräkt i sig sin middag som de gjorde då de fick makaroner och köttbullar på detta ”Viking”- de såg ut som två små, vilda, hungriga vikingar faktiskt. Nu åker vi vidare till Krabi och Ao Nang och Railey beach. 
På väg på till den lokala marknaden..på ett flak..

En typisk Thaifamilj. Minst tre pers på en moppe. Ibland fler. Och ibland 2 pers plus en get eller kanske en kubikmeter stor packe med vattenmelon. Jag har hitills aldrig sett någon med hjälm...

Marknad

Här fyndade vi. En halv vattenmelon för 7 kr. Rimligt. 

Jag undrar jag vad den svenska hälsovårdsmyndigheten skulle säga om denna köttbutik? 35 grader varmt, ett lass flugor  och ingen kyldisk..

Och fisken hade inte heller någon vidare förvaring.. men det verkar funka ändå..

Här rusar jag fram- shoppingsugen som vanligt..

Kidsen sov och missade det mesta..

Det är märkligt vad man snabbt anammar en annorlunda mentalitet och  normer. Här finns inga barnstolar och inget säkerhetstänk. Ni får tycka att vi är oansvariga dumskallar som åker omkring på detta sätt. Visst känns detta märkligt, men samtidigt så får man inte vara för krånglig och noggrann om man vill ha en fungerande vardag här nere...

Single mom


Hej!
 Robert är fortfarande sängliggande. Han gör små utflykter då han ränner som en liten skabbräv mellan toan och sängen. Stackarn, det finns INGET värre än att må illa tycker jag. Då jag väntade twinsen mådde jag så ofantligt och obeskrivligt illa de första 16 veckorna. Jag var tvungen att äta något varje kvart (!!!) för att inte gå dubbelvikt av obehag. Hade tom ett litet matförråd vid sängen då jag var så illa tvungen att äta även nattetid. Såhär i efterhand fattar jag inte att jag klarade det med vettet i behåll. I och för sig var nog både familjemedlemmar och vänner extremt trött på mig eftersom jag inte kunde prata (tjata) om något annat i 16 veckor. Ja,ja nog om det. Jag tycker synd om min man, det gör jag. Jag är samtidigt glad och tacksam över att både jag och korvarna mår prima. Att vara ensam tvillingförälder på semester är dock inget räkmackeliv direkt. Som jag skrivit om tidigare- då man är hemma i sin trygga vardag har man det mesta så välordnat och framförallt barnsäkrat. Här är det svårare för mig att ta mig ut på aktiviteter med två barn. Att bada i havet och att leka på stranden går bort, det är på tok för mycket vågor och undervattenströmmar- ett barn skulle kunna försvinna ner i djupet på mindre än tre sekunder. Även poolen är dumt strukturerad då den saknar en grund babypool- trots den imponerade storleken.. Det finns barnavdelning men den är för djup för våra kids. Och att hålla i ett barn i en pool är som att hålla i en stor sprattlande lax. Det funkar med en lax men två laxar i en laxask blir för hardcore för mig. Hotellet har i alla fall ett barnrum med diverse leksaker och aktiviteter och där hänger vi en del- fast rummet saknar aircon så efter 10 minuter känns det som att vi leker i en bastu. I morse fick jag faktiskt strippa av mig till bikini för att stå ut därinne.
Att dessutom äta ”ute” på restaurang tre gånger om dagen, ensam med två kids är äventyrligt så att det räcker för flera veckor. Fast lunchen idag gick över alla förväntningar då vi tydligen väckte en hel del sympatier. Efter att vi beställt så dök det vips upp 5 kvinnor varav ingen pratade engelska. Men de satte sig ner vid vårt bord och två av dem matade twinsen. Övriga pratade i munnen på varandra och skrattade. Twinsen hade kul och åt som hästar. Jag kunde stoppa i mig min fantastiska Tofu Green curry utan att samtidigt varken serva eller mata något barn. Väldigt bekvämt. Därefter gick vi till stormarknaden för att shoppa lite juice och yougurt till sjuklingen. Det är omöjligt att få plats med en dubbelvagn bland de smala hyllorna men då vi numera är stammisar så hämtar genast kassörskorna twinsen och leker med dem medans jag i lugn och ro kan plocka åt mig mina varor. Så även om det kan vara problematiskt som single mom i vissa fall så löser det sig alltid på något sätt!
En sak som jag konstaterat att ensamstående tvillingmammor i alla fall behöver egenskapen att vara både fantasifulla och kreativa. Det är tur att barn fascineras av det mesta- en fågel, en färgglad blomma, en bil, en ballong, ett spännande glasspapper, en fräsig resebroschyr kan slå ihjäl massor av tid för mig och twinsen. Idag ska jag be en stilla bön om att Robert blir frisk tills i morgon. I morgon åker vi nämligen vidare..och jag tycker att det räcker att ta sig från punkt A till punkt B med två barn och tusen kilo packning. Att resa med två barn, tusen kilo väskor plus en kräksjuk man orkar jag faktiskt inte med. Vår nya destination är Krabi.  
Att pilla med russin i liten ask kan man göra länge!!

Mmmmm! Godis varje dag!

Här brukar  jag och twinsen hänga och leka..

Detta lekrum har även varit toppen för Robert eftersom jag brukar sitta och plugga några h mellan frukost och lunch. Robert går hit och leker någon timma och sedan brukar de sova fram till lunch. Så då jag pluggat klar och twinsn vaknat så äter vi gott och kan umgås och vara lediga tillsamans resten av dagen. 

Bollhav är kul

Idag på vår ensamma lunch, precis innan alla våra bordsgäster anlände..

tisdag 29 november 2011

Sjukstuga

Karln i huset (och då menar jag inte Kaspian) ligger utslagen i sängen med någon äcklig magbakterie. han sitter på toan och det enda jag hör är makabra ljud. Så nu blir det att försöka göra det bästa av situationen.. Till exempel att inte blogga.
Frukost en annan, mer kurant dag..

måndag 28 november 2011

Förskoleångest

I januari börjar twinsen på förskola. Detta är något jag faktiskt sett fram emot. Jag upplever att både Kaspian och Alvina är sociala och kontaktsökande. De gillar att "leka" och interagera med andra barn och jag tror att de kommer att ha väldigt kul på förskolan. Och att det kommer att leda till att de utvecklas i rekordfart och dessutom får träffa utbildad pedagogisk personal vilket är toppen. Vi hade ansökt om tre olika förskolor vilka jag har bra koll på ock hört många positiva omdömen om. I förra veckan fick vi vårt placeringsbeslut vilken blev att vi fått plats på en förskola vi inte ens har med på vår lista. Vi hade hört att det oftast inte var något problem att få dagisplats i vår stadsdel men just i augusti-september 2010 var det tydligen en STOR babyboom och barn i vår ålder har svårt att få plats. Kul. Verkligen. Så här står det på hemsidan om den förskola vi fått plats på: "Förskolan består av sju avdelningar och ett tillagningskök. Barnen på förskolan är indelade i grupper efter ålder, eftersom vi vill utforma en spännande och lärorik verksamhet och miljö utifrån ålder, intressen och behov av utmaningar. Ute på vår stora gård möts barnen i alla åldrar i lek och lärande." 


Jag får ångest. 7 avdelningar!! "Ute på gården möts barnen i alla åldrar för lek och lärande".... Usch- inte alls vad vi hade sett fram emot eller haft i våra förhoppningar. Jag var själv lite rädd för äldre barn då jag var liten. Jag ser framför mig en gigantisk gård där alla barn springer omkring hejvilt utan att någon har koll. Jag vill inte att Kaspian och Alvina ska bli mobbade av någon vild och galen 5 åring eller dras med i lekar de inte behärskar. Jag vill att de ska gå på en liten, mysig förskola tillsammans med barn i ungefär samma ålder. Dessutom så ligger denna förskola en bra bit bort från vårt hem. Vi har bara en bil. En av oss kommer att måsta hämta dem/lämna dem till fots, med cykel (måste köpa cykelkärra) eller med buss vilket kommer att bli ett väldigt tidskrävande projekt. Fan också. 
Vi har dock inget annat alternativ än att tacka ja. Och samtidigt behålla vår köplats och be till högre makter om att det snarare än snart blir två lediga platser till våra små förskolebarn.. 
Mina små hjärtegryn...jag vill inte lämna bort er på förskola längre.. 



söndag 27 november 2011

Första advent..


Idag är det första advent. En lite alternativ sådan detta år. Jag tycker att första advent är en av de absolut mysigaste och viktigaste dagarna på hela året. Jag tycker ofta att oktober-november kan vara riktigt slitsamma, mörka, regniga, ångestframkallande, kalla och bara allmänt ocharmiga månader. Men så kommer första advent och det är startskottet för den bästa och mysigaste månaden på hela året-december. Jag älskar december eftersom det är synonymt med julen. Jag älskar att julpynta, att köpa julklappar, att tända tusen ljus på eftermiddagen/kvällen, att slå in julklappar, att skriva julkort, att baka julgodis och lussebullar, jag älskar julens alla dofter, glögg med massor av hackad mandel är det bästa jag vet. Man får dessutom köpa ny julklänning och nya festskor. Och sist men inte minst – man får fira denna högtid med de människor man håller kärast. Ja, det finns inget dåligt med julen. Och första advent ger ett allmänt godkännande att gå loss och riktigt frossa och gotta sig med allt som hör julen till.
Idag har varit en helt kass första advent i det avseende att jag knappt reflekterat över att julen närmar sig. Ingen glögg, inget ljus att tända. Inga pepparkakor och defenitivt inga härliga saffransmättade bullar. Men det känns ok. Faktiskt. Vi har haft en härlig och lättjefull dag. Inga märkvärdigheter egentligen- men jag har njutit av att se mina barn skratta, äta ananas, springa omkring på stranden, undersöka snäckorna och skratta bubblande och innerligt åt att hoppa i vågorna på strandkanten. Jag känner mig lycklig. Och det är väl det som första advent handlar om egentligen- att hitta glädjen i hjärtat. 



lördag 26 november 2011

Firande med bitter eftersmak


Alla präktiga, bajsnödiga, dömande och perfekta människor som aldrig begår dumma misstag bör inte läsa detta inlägg. Om ni gör det så behöver ni inte kommentera och skälla på mig. Det klarar jag bra själv. Okej? Som jag berättade i tidigare inlägg så fick jag tillbaka min tenta igår, med ett resultat som jag knappt vågat hoppas på. Vi tycker ju att man ska ta tillfället i akt och fira så ofta man kan. Så, igår var det stora firar-fredagen!!. Vi skulle fira med buller och bång att tvillingmorsan fortfarande kan använda hjärnan. Vi åt en väldigt god och extra lyxig middag, jag åt pestolax på spenatbädd (det är skönt att byta ut thaimaten mot något annat smarrigt icke-thailändskt lite då och då…). Till maten beställde vi in vitt vin. Kallt, chilenskt, gott. Barnen var ovanligt lugna, stillsamma och harmoniska. ”Perfekt, men det är bästa att passa på att njuta medans jag kan”, tänkte jag och smuttade på mitt vin i ganska snabbt tempo. Vips så var glaset tomt på mindre än 2 minuter. Hoppsan, ja men då är det ju bara att beställa ett glas till (man vill ju inte bli torr i halsen under middagen). Då tallrikarna var tomma så tyckte min man att vi skulle gå vidare och ta en god cocktail i någon mysig bar. Jag kände viss tveksamhet till detta förslag men efter 3 sekunders betänketid så tyckte två-glas-vin-fryntliga jag att det var en prima idé. Efter två glas vin och en god middag är det inte så svårt att känna sig på topp. Pigg och glad kexchoklad. Dessutom så hade jag ju ett toppresultat på min tenta som förtjänade en Caiprinha. Vi beställde och drack upp. Mums! Då vi sedan skulle promenera hem så känner jag att benen simsalabim blivit ganska vingliga. Hoppsan. Benen känns inte som mina längre och det mesta börjar snurra framför mina ögon. Då jag ska försöka prata så lyder inte tungan heller. Det känns som att den växt ungefär 800 storlekar. Fy så pinsamt. Jag kände mig ungefär som den sämsta och dummaste mamman i hela världen. Full, vinglig, oansvarsfull, sluddrande, korkad och bedrövlig på andra sidan av jorden. Stackars mina twins. Jag fattar inte hur jag kunde glömma att jag aldrig druckit mer än två glas vin åt gången på 2 år. Men nu har jag blivit påmind om att jag inte längre är någon partypingla på dryga 20 år. Nä, jag är en torr, gammal mamma som närmar mig 30 bast. Suck. Jag fick hålla mig i väggen då jag gick uppför trappan till hotellrummet och sedan fick Robert natta twinsen medans jag låg i sängen och glodde på taket som snurrade runt, runt, runt. Idag har jag fått sona mitt brott, bigtime. Från 6.15 i morse har det varit ett fullspäckat schema- twinsen ville busa, leka, bada, springa, klättra upp på bord, klättra i trappor, plocka blommor (i rabatten), mata fiskar, ta andra barns leksaker, slå varandra med schampoflaskor, osv. En vanlig dag iof men det hör inte till vanligheterna att jag samtidigt kämpar emot ett huvud som bara vill gå i bitar, ögon som bara vill sova och kropp som kändes lika svårstartad och toktrött som en bil utan bensin. Efter en flottig pizzamiddag så börjar jag åter känna hopp om livet. Barnen sover och Robert har tagit en ”egenkväll” på någon sportbar här i krokarna... Tydligen någon extremt viktig och intressant match på g. Jag misstänker att han snarare var sugen på lite tid ifrån sin fru som kanske inte varit världens roligaste idag då jag endast har kunnat prata i termer av självförakt/självhat samt suckat/stånkat högljutt. Jag har också skällt på min man eftersom allt är hans fel (hans förslag om den där förbannade caiprinhan). Dagens lärdom: torra morsor skall akta sig för den tredje drinken. Noga.
Men oooh så trevligt. Grattis till mig och tentan! Namnam. Skål!!

Middagsdax!

The scene of the crime...

Nej men Oooh, så smarrigt med en liten Caiprinha. Den är jag ju så VÄRD alltså.. 

Smaskens till sista slurpen...

Finn fem fel!!

Och tre minuter senare förstår hon sitt misstag..

Jävla Sakai! 

Jag är bäst ingen protest

Hej! Nu tänker jag vara lite härligt osvensk och mallig. Men ni vet den där tentan i juridik inom arbetsliv och hälsa som jag skrev för några veckor sedan..? Jag har fått tillbaka den nu. Med HÖGSTA betyg!!! Den här tvillingmorsan har det fortfarande i sig!! Wihoooo!

torsdag 24 november 2011

Kör vi man-man eller zonförsvar idag älskling?

Som ni vet är min man en fotbollsnörd ut i fingerspetsarna. Jag är motsatsen till fotbollsnörd. Jag avskyr fotboll. Men, jag måste medge att fotbollens metoder kan vara användbara. Då vi springer efter barnen mest hela dagarna brukar vi komma överens om vi ska köra man-man eller zonförsvar. Då vi kör man-man tar jag t.ex. Kaspian och Robert ansvarar för Alvina. Vi håller koll och ser till att det tilldelade barnet inte drunknar, ramlar nedför något stup, äter för mycket sand eller demolerar något på hotellet. Vår andra metod är zonförsvar. Då ansvarar vi för det barn som för tillfället är närmast. Jag tycker personligen mer om zonförsvar eftersom det blir mindre spring då. Lite mer bekvämt. Nu ska vi iväg på den lokala marknaden.

Badsugen? Njaee...

Hur vet man att man bor på ett Blue Village hotell (Fritidsresors familjevänliga hotell). Svar: Man hittar en bajskorv i poolen. Mitt badsug avtog rejält av någon anledning.
Här hittade vi den lilla rackaren.. Obs, tillhörde ingen i vår familj!
Våra barn badar bajssäkert!!

Man kan också delta i många spännande(?) aktiviteter om man så  önskar.
Jag är dock ingen sucker för charter.  

Bajs, dregel, feber..


Tänder på G. Våra barn har i allra högsta grad blivit påverkade då samtliga små gaddar bestämt sig för att ploppa fram genom tandköttet.
Under denna resa har barnen varit helt onormalt friska- inte ett enda tecken på sjukdom, de har ätit med god aptit trots värmen och även sovit mycket bättre än hemma. Jag är förvånad och mycket tacksam över detta. Men nu så - nu är det dags för lite skrot i maskineriet. Alvina håller på att få en rejäl tand långt bak i munnen- en tjock, bastant och elak sak. Igår började de vanliga tandsymtomen med att Alvina började leverera bajsblöjor på löpande band. Strax därefter kom febern tätt följd av dregel i sådan mängd att hon nästan riskerar att dränka sig själv. Och självklart som ett resultat av detta- gnället. Gnället. Gnäll som tillslut känns som ett kvadratmeter stort myggbett som kliar så att man vill klia bort huden. Gnäll som låter som envist nagelskrap mot en gammaldags ”svarta tavlan”. Gnäll som gör att det känns som att själen håller på att dö. Gnäll som till och med gör jultomten på dåligt humör. Gnäll, gnäll, maratonlångt gnäll. Gnäll hela natten lång. Jag förstår henne naturligtvis, hon har ju ont min stackars lilla groda. Jag önskar att jag kunde ta över hennes smärta, feber och irritation. Men det kan jag inte, så nu är det bara att bita ihop och bli selektivt döv mot gnäll-oljudet tills tandskrället tittat fram. Måtte det gå fort!
Jag är i allafall inte ett dugg gnällig idag utan bara glad!

onsdag 23 november 2011

Hemlängtan

Funkar inte heller mot klump i hjärtat..
Hej! Hitills på denna resa så har jag ärligt talat inte känt någon större hemlängtan. Längtan efter nära och kära naturligtvis- men på en icke-smärtsam och hanterbar nivå. Men igår slog den stora hemlängtan-klumpen i hjärtat till. Med besked. Det kändes som att jag bara ville grina mest hela dagen. Jag saknade mina systrar, min familj, mina vänner, vårt hus, mina saker. Allt. Det spelade ingen roll att mina barn är världens underbaraste, att Robert försökt muntra upp mig. Trots att jag försökte med glädje-substitut som till exempel att dricka extra många mangoshakes, träna samt gå på skön pedikyr och där jag fick tånaglarna målade i en glad rosa nyans så satt klumpen kvar i både hjärtat och magen. Inte så konstigt då varken träning, mango eller rosa nagellack kan ersätta mina vänner eller min familj. Blir som konstgjord andning. Eller som att sätta ett bamse-plåster över en massiv-flera-liter-blod- knivhuggs-skada. Idag är jag dock glad igen. Skönt. Det är nog nyttigt att få sakna riktigt ibland också. Man blir påmind om vad man har och hur värdefulla människor jag har omkring mig. Så till er som vet att ni finns i mitt hjärta: JAG SAKNAR ER OCH ÄLSKAR ER!! JÄTTEMYCKET!!! JÄTTEJÄTTEJÄTTEMYCKET. Underbart att vi ses om ett par veckor. PUSS!!
Ingen vidare tröst.. Riktigt klen.

tisdag 22 november 2011

Var tusan är rätt hål?


Jag tror att jag som många andra småbarnsföräldrar ofta har ställt frågan om av f-n alla nappar tagit vägen. Jag undrar hur många miljarder nappar vi köpt sedan twinsen föddes. De verkar i allafall försvinna i något stort, nappslukande, svart napphål. Jag vet inte hur många nätter man stått dubbelvikt som en fällkniv över en spjälsäng och vevat runt maniskt och frenetiskt som en elvisp. Armarna och händerna far fram och tillbaka mellan kuddar, filtar, godedjur, spjälskydd, madrass utan resultat. Ingen napp. Puts väck! Borta. Finns inget som är såå irriterande och stressframkallande. Jag brukar få lite hjärtklappning och svett i pannan av ilska.
Men eftersom vi sedan länge är rutinerade föräldrar så har vi naturligtvis länge haft en lösning på detta borttrollade- och-försvunna-napp-relaterade problem. Nämligen: Vi har alltid en mängd extranappar liggandes bredvid twinsen sängar. Så då man ska upp och leta napp så slipper man leta napp och tar bara en i vårt enorma napplager. Smart.
Men då han vi ett problem till. Hur hittar man rätt hål?? (munnen). Vi har ett becksvart hotellrum vilket vi trivs med men i natt har jag stått och letat hål på Kaspian tills att han skrek så att halva hotellet vaknade tror jag. Först försökte jag lokalisera huvudet. Inte så svårt med allt krullhår som Kaspian har med sin långa, lockiga kalufs. Men sen fick jag inte till det. Jag trodde jag hade hittat rätt men så var ett öra. Hoppsan. Nästa hål då. OJ, det var ögat (förlåt). Samtidigt är Kaspian så ARG att han vimsar omkring i sängen vilket naturligtvis resulterar i att det blir ännu svårare att hitta munnen. Tillslut hittade jag tack och lov rätt. Kaspian blev knäpptyst (nappar är rena magin!!) och somnade om på två röda liksom hans mamma. Tänk om det fanns ett självlysande lypsyl som man kunde smeta in ungarnas mun med. Tänks att slippa trycka in nappar i öron och ögon om nätterna- det skulle ju vara toppen för både mig och twinsen. 
Så här ser det ut där vi är just nu.. Alvina gillar att jogga på stranden precis som sina föräldrar..

Lite halvdåligt väder med regn och åska i luften.
Men det är i ärlighetens namn ganska skönt då det "bara" är runt 28 grader i stället för 35..

Det är så vackert, grönt, lummigt, lugnt och rent här.

Redo för att beställa en ananasshake i baren bakom oss..

Barnen blev så chockade över att få sitta på en vanlig stol att de satt helt blickstilla i säkert 10 minuter!! Magiskt.

Och så gårdagens middag..

LE!! Sa jag till barnen. Men det sket de i.

måndag 21 november 2011

Våra barn, andras ungar!


Hej! Uppdatering kommer här! Vi trivs! Khao lak är toppen. Väldigt lugnt och skönt. Mysigt. Inga monsterstora resorthotell och inga grisfula plaststolar på beachen. Pittoreskt, vackert och väldigt grönt och lummigt.
Hotellet vi bor på är dock en liten historia i sig. Det bor BARA svenskar här. 100 % svenskt. Detta visste vi naturligtvis inte då vi bokade hotellet. Det känns lite konstigt faktiskt. Och inte så värst charmigt. Tidigare på resan har man naturligt och automatiskt sagt ”Hello”, ”Excuse me”, ”Thank you” eller ” Good morning” till personerna man träffar under dagen. Nu säger man ”Hej”, ”Ursäkta”, ”tack”, ”God morgon”. Till och med hotellpersonalen slänger ur sig svenska fraser till höger och vänster. Det finns Svenskt snus, Svenskt kaffe och svenska tidningar här. Hotellrestaurangerna erbjuder framför allt västerländsk mat. Uäck. Jag fattar inte, åker man inte på semester för att slippa Sverige för en stund? Förutom att det enbart är svenskar här så är också uppskattningsvis 80% av gästerna barnfamiljer- det är barnvagnsrace här varje dag, enorm blöjmaffia och små svenska lintottar som springer omkring med glass runt käften och sand i håret. Som ni vet så gillar jag inte ens barn. Jag har blivit påmind om det idag. Missförstå mig inte. Jag älskar naturligtvis mina egna barn och även massvis med andras barn som jag har tagit till mitt hjärta. Men andras ungar. Blä. Sedan vet både ni och jag att våra twins kan bete sig som vidriga, ouppfostrade kloakråttor ibland- jag tycker faktiskt det. Fast det är miiina kloakråttor och jag har tålamod och förståelse för dem och deras agerande. Men dessa ungar alltså. De ska envisas med att springa omkring, plaska högljutt och puckla på varandra med uppblåsbara hammare. De väsnas, hetsäter glass och är bara allmänt vidriga. Sedan är det inte alls ovanligt att dessa ungar tillhör högst icke-charmanta päron. Päronen sitter mest i poolbaren under tiden för happy hour och pimplar imponerande mängder Pina Colada. Deras främsta accessoar är den missklädsamma, illröda brännan, foppatofflor samt ett illasittande linne med texten ”öl byggde denna vackra kropp” eller kanske ”Dolce and Gabbana”. De är likt sina kids också bra på att prata högt och tydligt, samt att skratta och slå sig på kaggen så att ölvolangerna dallrar så att det bildas svallvågor i hela poolen- nästan så stora att jag och twinsen dränks. Jag antar att päronen tycker att det är himla bekvämt att barnen sköter sig själva med både glass och uppblåsbara hammare. Det roligaste idag var då en hotellgäst (pappa) skrek på sin unge på bredaste skånska: Men du kaun för fauun inte slao mig med en kokosnöjt i höuvudet!! 
Men det finns även positiva aspekter med att bo på ett ”svenskt” hotell. Nämligen frullen. Det serveras det högst sällsynta och vad jag saknar mest från Sverige: naturell yougurt, god musli och smarrigt grovt bröd på frukostbuffén. Det är annars mest vanligt med frukost helt utan fibrer och yougurt som smakar smält glass. Förutom alla ickecharmiga svenskar så är hotellet toppen och erbjuder alla möjliga och omöjliga faciliteter. Poolen är större än halva havet tror jag.  Man kan spela minigolf, tennis, gå på vattengympa, spela sqash, biljard, träna aerobics eller spela bingo om man önskar. Jag kommer dock att skippa alla dessa- vill inte riskera att hamna bredvid ett Pinacolada-fyllt illrött päron eller en unge som slår ner mig med en uppblåsbar hammare.
Men jag kommer inte att ha några problem alls att trivas här på vackra Khao Lak- jag har ju mina ljuvliga kloakråttor samt en härlig man (helt utan foppatofflor, skrikröst, ölmage och pinacoladafyllning).
Snella, slau mig inte i höuvudet!

söndag 20 november 2011

Stig Helmer

Vi har landat. Befinner oss i Khao Lak på ett hotell som ger oss känslan att vi befinner oss mitt i en Sällskapsresanfilm.. Hello grisfest liksom. Nu blir det middag. Hörs sen!

lördag 19 november 2011

Svett i kalsongen och pommes i rumpan

Jag ber om ursäkt för den barnsliga titeln på detta inlägg- men det sammanfattar vår dag på ett ypperligt sätt. I morgon åker vi vidare. Tillbaka till Thailand, mangoshakes och sand mellan tårna. Hejdå till klackskorna, Starbucks, skyskrapor och tokmoderna gallerior.
Recention av KL kommer här.
Det bästa med KL: Man kan bo galet lyxigt för en ganska liten peng. Om man dessutom har tvillingar finns det chans att man får bo i en svit =) mohahahaha. Mycket i stan känns modernt och påkostat- det finns ingen jantelag och det finns inga restriktioner på hur höga husen får vara, hur mycket glitter man kan ha i julgranen eller hur mycket gulddetaljer man kan inreda en toalett med. Shoppingen är fantastisk och utbudet enormt. Det finns en del aktiviteter att göra om man så önskar t.ex. vattenland, zoo, nöjespark, KL Tower. Människorna här är trevliga och de flesta pratar ok engelska. Matbutikerna har ett enormt bra utbud där man hittar allt man kan önska. Jag har till exempel köpt Ellas kitchen fruktsmoothies och Småfolks ekologiska kex till twinsen och det finns till och med olika sorter av Wasas knäckebröd om man skulle sakna det!
Det som är lite sämre är väl att kontrasterna är stora mellan rika och fattiga. Staden kryllar som sagt av toppmoderna köpcenter, fancy modehus med haute couture och flådiga lyxhotell. Samtidigt är infrastrukturen bedrövlig- det finns t.ex. inga fungerande trottoarer, det är smutsigt på sina håll och många områden skvallrar om en enorm fattigdom.
Vi har inte heller blivit förförda av matlagningen i Malaysia. Vi älskar det thailändska köket men här är maten inte alls lika smakfull och delikat. Det kan också bero på att vi gett Malaysia-köket en ärlig chans heller. Men då vi tittat på utbudet den lokala maten har vi inte blivit inspirerade eller sugna av varken lukten eller utseendet. Jag tycker att det mesta mest sett konstigt ut och luktat lite suspekt... Eftersom det är väldigt amerikaniserat här så har vi (fyfyfyfy..) mestadels levt på snabbmat då hela stan fullkomligt kryllar av fastfoodkedjor av alla dess slag. Om vi inte hade haft ett fantastiskt stråk att löpträna på bredvid hotellet så hade det troligtvis varit väldigt mycket  "supersize me"- känsla i kroppen nu. Huvva. Känns bra att åka tillbaka till Thailand och alla grönsaker igen. Men summa summarum är vi sjukt nöjda med vår Malaysiatripp och jag tror vi kommer tillbaka!

t

Idag har vi träffat tomten och hans alv. Normalt sett så brukar det fungera såhär: Barn ser tomten, barn springer fram till tomten för att smöra för att få så många julklappar som möjligt. Inte då det gäller våra twins i KL. Då tomten såg våra twins så sprang TOMTEN och ALVEN fram till våra barn. Förlåt att jag tjatar om detta hela tiden men det är svårt att undvika att bli mallig och uppblåst. Twinsen får så mycket uppmärksamhet och om jag fick en 1 RM (valutan här) varje gång någon förkunnade hur ljuvliga våra barn är så skulle jag vara galet förmögen vid det här laget! 

Rudolf var också där. Det är faktiskt helt hysteriskt julpyntat överallt  här nu. Jag gillar det!  Jag tycker inte att det kan bli "för mycket" då det gäller julpynt. Ju mer desto bättre!!!!

Jag tycker också att det är helt lagom storlek på allt julpynt.
Sådana gigant-pynt ska jag ha i mitt stora hus som jag ska köpa då jag blivit stor.. 

Här åt vi lunch. Som sagt- i Thailand blir det grönsaksdetox för hela familjen!

Sen har vi åkt sky-train. Alvina sov i vagnen och vi ville inte väcka henne för att lasta in vagnen i en taxi. Så vi tog det extremt smarta beslutet att ta sky-train istället. Det var smart tills vi upptäckte att vi var tvungna att passera ungefär hundra trappor för att komma till rätt perrong. Det var bara att bita ihop och kånka vagnskrället- inklusiva sovande kids, upp för trappor och ner för trappor. Jag hade heels. Och kort kjol. Jag suckade och jag stånkade HÖGT medans jag bar vagnen i trapporna. 

Sen var vi inte ensamma på tåget. Det var tur att vi fick plats..

Det syns inte så väl på bilden men jag är svettig som en gris efter allt bärande. Att lyfta hundra kilo vagn i hundra trappor i hundra graders värme är inte att rekommendera för den svett-skygge. Alltså om ni visste hur varmt det är här skulle ni inte tro oss. Det ser ju inte så varmt ut på bilderna men det är HETT. Robert är så himla varm hela tiden att han har rationaliserat bort sina kallingar. De framkallar för mycket rövsvett tydligen. Så nu vet ni det också. Under de små fina shorsten så dinglar det fritt så det står härliga till!

Idag är det ju lördag så vi har naturligtvis inhandlat lördagsgodis.  Min påse är självklart den med choklad i. Det finns inget annat som är så gudomligt gott tycker jag.

Sådana här skyltar hänger det på toaletterna nästan överallt. Det  är ju vanligt med "stå-toaletter" här. Alltså ett hål i marken som man ska sitta på huk över och sikta rätt. Jag har inte lärt mig riktigt utan håller mig till vanliga, hederliga sittoaletter. Men tydligen är det vissa som har svårt att fatta det här med att man ska sitta ner på toan.
Väldigt underhållande tycker jag!

Ikväll blev det roomservice till middag. Kolla in vår lilla, underbara livsnjutare!  Efter middagen var uppäten hade han en pommes i rumpan. Hihihihihi! Det var kul.

Här är en liten del av mina shoppingfynd. Nu ska jag packa inför flygresan i morgon men först ska jag be en bön att väskan ska räcka till... Wish me luck!

Jo, vi har hunnit vara på en liten visit i Japan också... Det var...intressant.