måndag 31 januari 2011

Kaffe Latte rinner snart ut ur öronen..

Jag må vara kaffeberoende och är halvt död utan mina X antal koppar om dagen. Men som tur är, så är min kära mor likadan. Idag har vi tagit en promenad till Le Pain Francais. Där intog vi en lunchsallad med chevré och valnötter och en stor kaffe latte. Sedan shoppade vi lite, jag köpte nya jeans och randiga tröjor till mina godingar. Sen gick vi vidare och kände att kaffesuget inte var riktigt tillfredsställt så vi fick stanna till på ett kafé och beställa en till kaffe latte (en stor såklart). Jag försökte få barnen att äta smörgåsrån men de fattade inte galoppen. De vill helst bara äta från flaskan. Då kaffet var urdrucket fortsatte vi vår promenad hem. Under promenaden hem drabbades vi av akut semla-brist och stannade till och inhandlade dessa gudomliga bakverk. Då vi kommit hem, packat fram barn och shoppingpåsar satte vi på en stor kanna kaffe och avnjöt semla + hemmagjord kaffe latte. Finns det något godare? Kaffe är verkligen det som ger livet en guldkant. Semla + kaffe ger livet diamant-kant.
Mmmmm...

söndag 30 januari 2011

Både hår och tuttar faller nedåt nu..

God söndag! Jag kan sorgligt nog konstatera att min håriga kaluft börjar bli allt tunnare. Heeela golvet, badkaret och barnens handflator är fulla med långa, mörkbruna, vågiga hårstrån. Hur ofta jag än dammsuger så verkar inte mängden hårstrån på golvet minska... Och sedan jag dragit ner kraftigt på amningen har mjölken i tuttarna sinat och gravitationen börjar ta ut sin rätt. Suck. Snart är jag både plattbröstad och flintis. Utseendet och egna intressen kommer i andra hand sedan man blev morsa. Som tur är verkar mina barn älska mig ändå, trots förfallet av mitt yttre.
Idag har jag och mamma gått en lång promenad i det härliga vädret med barnen, det är lite vår i luften. Vi skulle sedan ta en fika på caféet i området men då nästan allt var slutsålt blev det fika hemma istället.
I kväll blir det självklart Solsidan och Robert ska fixa gómiddag.
Mormor serverar god gröt
Alvina provar gåstolen. Dessvärre är benen inte tillräckligt långa ännu..

lördag 29 januari 2011

Vår lördag

Hej! Finfin dag idag. Mamma tog barnen inatt, så jag och Robert fick sova nästan hela natten. (Det dumma är nu att man är så van att vakna flera gånger per natt så nu vaknar man ändå på rutin). Sedan klev jag och mamma upp och käkade frulle medan Robert fick sova ut efter en hård vecka.
Sen har vi varit på en liten shopping. Jag har helt tappat intresset av att handla till mig själv men en gåstol och en hoppgunga fick följa med hem. Dessvärre var det inte så lyckat då det visade sig att vi inte har några dörrkarmar att montera hoppgungan på. Och barnen är för korta för att nå ner med benen då de sitter i gåstolen. Ingen lyckad shopping med andra ord. Efter det tog vi oss till Incontro för en sen lunch. Första gången vi var på riktig restaurang med barnen, innan har vi bara varit på caféer. Jag åt en King size Räkmacka + ett glas vitt och övriga italiensk pizza. Gott var det till sista slicken. Barnen skötte sig exemplariskt, de är alltid lättsamma då vi är ute på "byn". Efter lunchen tog jag, mamma och barnen en promenad hem igen. Nu ikväll ska vi kolla på Inception och bara ta det piano.
Att äta räkmacka på Heaven23/Incontro är ett måste då man är i Göteborg. Mums!

fredag 28 januari 2011

Plötsligt händer det...

Idag var jag med om något som hade kunnat bli ett mardrömsscenario. Jag och twinsen bestämde oss för att ta en rejäl promenad i vintervädret och traskade iväg. Halvvägs, typ 4 km från vårt hem så viker sig ett av framhjulen och ramlar halvt av. HJÄLP! (Jag har länge funderat på om man borde se över vagnen. Jag har gjort halvhjärtade besiktningar av vagnen själv men jag är lika teknisk som en fiskmås så jag vet inte om det gjorde någon nytta...). "Hur ska jag ta mig hem nu då??" tänkte jag och pulsen gick upp. "Snart vaknar väl barnen också och gallskriker så har vi ett riktigt party här på trottoaren..". "Vad sjutton ska jag göra? " Det kändes som att vi var strandsatta på en öde ö typ.
Jag tänkte på pappa, han är mekaniker med egen verkstad och hade löst problemet med det havererade framhjulet på två röda. Varför bor han så långt bort då man behöver honom??? Sen tänkte jag på Robert, men kom fram till att han är lika (o)teknisk som jag och dessutom befann sig på jobb i Kungälv... Så det var bara att bita ihop och ta tjuren vid hornen och lösa problemet. Och dra mig baklänges. Jag fick fast hjulet igen. Det sitter nog inte som sten direkt, men tillräckligt för att försiktigt rulla hem vagn + barn igen. Skönt! Nu kommer snart mamma. Jippi!

Svenne-Banan

Jag glömde ju berätta vad vi gjorde igårkväll. Fika på stan eller hemmamys? Som tur var, så var Robert svajningt trött och slut och kunde tänka sig att skippa en kväll på stan. Så vi lagade tacos (kan det bli mer svennebanan  än så?) och hade en väldigt trevlig kväll i soffan. Soffan är inte så himla dum ändå om man tänker efter...hihi.
Vi planerade också för att ta en liten weekend i början på mars då Robert för en gångs skull är fotbollsledig torsdag -söndag. Något resmål som är barnvänligt och inte innebär en allt för lång resa. Tips någon?

Världens bästa mormor

Fredag igen! Jippie! Var tar veckorna vägen? Idag kommer min mamma hit för att stanna till tisdag. Underbart! Det är stundtals riktigt pissigt att bo så långt bort från sin familj (Vilhelmina 110mil från Gbg). Som tur är reser mamma mycket i sitt jobb. Nu har hon haft jobbuppdrag i Bryssel och Stockholm och då passar hon på att komma en sväng förbi Götet också, när det ändå är så "nära". Så vi kan iallafall träffa mamma/mormor relativt ofta ändå. Ser fram emot att umgås men också att få lite avlastning och två extra armar.
Jag och barnen ska ha en mysförmiddag hemma, inte mycket sömn i natt så jag behöver en långsam start känner jag. Sen ska vi promenera och köpa ett litet bord till Bumbostolen och sen ska jag städa lite. Gillar att det är rent och fint då helgen kommer. 
Världens bästa mormor, morfar och moster. Här finklädda, bild från vårt bröllop.

torsdag 27 januari 2011

Psykbryt och mamma-bebisträff

Lugnet har lagt sig hemma hos oss efter en dag med mammor och bebisar i fulla lägenheten. Idag har jag även hunnit med ett återbesök hos läkaren pga fingret, det ser fint ut och jag har fått nytt, snyggt och rent bandage. Det är svårt att hålla ett bandage på höger hand rent med två pluttebebisar. Bandaget blir snabbt fullt av spya, bajs och annan jag inte vill tänka på. Blä. Så äckligt!
Jag och de övriga mammorna har haft en toktrevlig dag. Druckit några kannor kaffe och pratat om allt mellan himmel och jord, livet i allmänhet och bebisar i synnerhet. Dagens ämne kan beskrivas som avsaknaden av glamour i livet just nu. Vi drömmer alla om SPAbesök, filade fötter, slingat hår, rengjorda ansiktsporer och masserade trötta mammaryggar.
Jag hade ett litet psykbryt i morse. Jag är sån. Jag får ofta häftiga anfall då jag skriker och gråter en stund. Jag kan faktiskt rekommendera det. Att va långsur och gå och puttra av irritation inombords är verkligen inte min grej utan jag föredrar att lufta mina känslor omgående och ordentligt. Jag blir snabbt arg/sur men lika snabbt glad igen. I morse handlade det om att jag tycker att jag och min man latat till oss mer än lovligt den sista tiden. Jag vill inte vara ett soffpotatis-par som sitter i soffan med illasittande mjukisbyxor och fett hår och glor på idiotiska TV-program kväll efter kväll. Robert skyller på "småbarnstiden", att livet får vara lite trist en period. Jag accepterar det fullt ut, att vi har fokus på barnen nu och jag älskar egentligen att slappa framför TVn. (Dessutom så ÄR man sliten och slö efter vakna nätter och full rulle hela dagarna). Men just nu upplever jag dosen av slapperi och TVtittande om kvällarna som mer än lovligt hög. Då jag tog upp detta ämne idag med de övriga mammorna verkar det iallafall som att jag inte är ensam om att känna såhär. Men vad gör man åt det???
Robert som alltid vill vara mig tillfreds föreslog att vi och barnen ska ta en fika på stan i kväll då han kommer hem efter träningen kl 19. Och nu sitter jag här och försöker hitta på någon smart undanflykt så att jag slipper ta fram ögonskugga och volymtång. Jag vill nog hellre mysa hemma och äta framför teven i stället. Gaaah. Jag är nog inte så lätt att leva med.


Mmmm, idag äter vi morot

5 månader

Stor dag idag! Kaspian och Alvina fyller 5 månader. Min farfar fyller 85 år. Hipp hipp hurra till dem alla tre. Vi ska fira den stora dagen genom att umgås med tre andra mammor från föräldragruppen samt deras bebisar Siri, Elias och Amanda. Jag missade vår obligatoriska mammapromenad i tisdags (jag låg ju halvt död och tyckte synd om mig själv på soffan hela dagen) och har bjudit hem dem till mig i stället. Det ska bli väldigt kul att träffa dem och deras söta små igen.
Jag har svårt att fatta att mina mini-twins är 5 månader. De är ju snart inga bebisar längre...(snyft och ångest). Jag försöker verkligen njuta och vara i nuet om dagarna tillsammans med min Kaspian och min Alvina. Det är så lätt att man glömmer av att njuta då man är mitt i livet. Men de kommer ju aldrig att vara så här små igen, de kommer snart inte att vilja ligga i min famn och titta på mig med sina nyfikna ögon. Snart kommer de inte att behöva sin mamma på samma sätt som de gör nu. Så jag påminner mig själv om och om igen att stanna upp, uppmärksamma dem, lukta på dem, titta på dem, pussa dem och bara njuta.
5 månader sedan idag..

Nyfödd dotter 1840 g tung och 43 cm lång

Puss på dig brorsan!!

Precis hemkomna från BB, 4 dagar gamla

onsdag 26 januari 2011

Livet har kommit tillbaka..

God morgon! Här är ordningen relativt återställd. Jag mår såå mycket bättre idag. Tack och lov. Robert är i skolan (själv) och jag och barnen är hemma. Jag utvecklar nya färdigheter som möjliggör omvårdnad av barnen med ett minimalt engagemang av mitt högra pekfinger. Livet är väldigt mycket lättare att leva då man inte störs av pulserade, kniv-intensiv smärta. Jag och barnen har inga jätteplaner för dagen. Röja lite hemma och ta en promenad.

tisdag 25 januari 2011

Bakfull mamma och twinsen på universitetet..

Vaknade i morse med sprängande huvudvärk, fränt illamående och munnen kändes torr likt Saharas öken. Har inte sovit mer än typ 3 timmar i natt (pga fingret inte barnen). Jag har faktiskt till och med gråtit i natt för att jag tyckte så synd om mig själv. Att ett litet sketet finger kan göra så ont, det trodde jag inte. Fingret känns som att det är stort som en handboll, det pulserar och jag kan inte röra på det. Helt omöjligt att sova då. Jag har i ren desperation varit uppe och letat fram Roberts gamla smärtstillande (Tiparol) han fick efter att ha opererat ett kompartmentsyndrom i underbenet för några år sedan. Tiparolen blandade jag med 2 st alvedon till en härlig mix. Fingret domnade av hjälpligt och huvudet blev skönt grumligt och jag fick mina 3 timmar innan barnen väckte mig. Jag tror dock att det är denna läkemedelskombo som gjort att jag är så sjukt "bakfull" idag. Det känns precis som att jag varit på nattklubb och druckit Tequila hela natten. Alternativt som min graviditet kändes i vecka 6-16 då jag bara ville spy och sova hela tiden. (Oh herregud tänk om jag skulle vara gravid igen, det skulle vara en gigantisk katastrof). Min underbara man bara såg på mig i morse, skakade lite på huvudet, sedan packade han ner barnen och tog med dem till universitetet där han har ett obligatoriskt seminarium idag. Jag ber till Gud att det går bra för honom, att barnen sköter sig snyggt och att seminarieledaren inte blir arg. Det är dagar som dessa man önskar att man hade någon som kunde hjälpa oss med barnen. Tänk att ha en mormor/morfar/moster/dylikt som kunde rycka ut några timmar- Vilken önskedröm! Jag kan verkligen inte använda min högerhand (och således inte ta hand om mina små) och Robert kan inte missa skolan. Jag har i alla fall fått vila mig + finger idag och jag är evigt tacksam för det.
Utslagen hjälte, precis som sin mamma..

Lagen om alltings jävlighet

Jag är så ARG på mig själv. Jag är världens klantigaste, virrigaste klantskalle. Jag opererades ju igår. Detta låter ju sjukt men jag har verkligen sett fram emot det. Inte att läkaren skall skära upp pekfingret på mig. Men att Robert skulle ta twinsen med sig på både träning och möte. Jag skulle för första gången få vara hemma själv i flera timmar. Bara njuta av tystnaden och att få slappna av till 100% för första gången sedan augusti. Jag var inte ett dugg nervös. Inte för att få fingret uppsprättat i alla fall. Bara lite nervös över hur det skulle gå för Robert.
Innan operationen åkte jag en kort sväng på stan. Jag gick på Espresso House och köpte fika till mig själv, det skulle avnjutas högtidligt  i min ensamhet på soffan.
Hos doktorn la jag mig på britsen och inväntade den stora kirurgskalpellen.
Farbror doktor: Känns det ok?
Jag: JAA, Guuud vilken skön brits! (den var jätteskön faktiskt)
Farbror doktorn: Vad jobbar du med då?
Jag: Jag är sjukgymnast. Men just nu mammaledig med mina tvillingar på snart 5 månader. Jag har verkligen väntat på denna dag. Jag passar på att vila upp mig medans jag opereras.
Farbror Doktorn: Ja, gör du det.
10 min senare var det klart. Jag fick då sitta i ett annat rum då de ville kolla att jag var ok och inte snurrig i kolan. Jag serverades en kaffe latte och fick läsa Veckorevyn under tiden (Det är sant! Värsta lyxstället, fast jag har fått vänta 4 månader på en tid också).
Sen satt jag mig på spårvagnen för att åka hem till vår tysta, tomma lägenhet. Då slår det mig.
Jag har glömt lägenhetsnyckeln. VEM GLÖMMER ATT TA MED SIG HEMNYCKELN?? Det gör ju bara extremt slarviga och förvirrade människor. Jag som alltid, alltid har sådan stenkoll. Har aldrig glömt husnyckeln förut. Det nästan svartnade för ögonen på mig. Min härliga, ensamma, njutarkväll försvann framför mina ögon. Puts väck.
Jag ringde min stackars man och förklarde med gråten i halsen att jag var utelåst. Gud vad jag skämdes. (Robert befinner sig 3 mil från stan, på sitt tränarjobb med twinsen, hans kollega var dessutom sjuk idag så han skulle sköta jobbet helt allena). Robert som är värd sin vikt i guld och diamanter packade in barnen i bilen igen, körde 3 mil och lämnade nyckeln till mig. Kaspian skrek som en besatt i baksätet. Jag kände att jag inte var värd en njutarkväll längre utan tog med mig det gråtande barnet in medan Robert och det mer lättsamma barnet Alvina åker tillbaka till träningen och styrelsemötet. Jag fick göra mitt bästa och profylaxandas mot smärtan för att ta hand om Kaspian med min opererade högerhand. Menmen. jag har ju i allafall lärt mig en läxa. Ta alltid med dig hemnyckeln. Och skaffa inte barn om du vill ha egentid och fika ensam framför teven.

Det ser inte mycket ut för världen.
Men under det lilla bandaget har jag ett litet stackars finger som gör förbaskat skitont!
Har inte sovit på hela natten trots knaprande av starka smärtstillande läkemedel.
Detta är tamejtusan värre än kejsarsnittet!! Tji får jag som var så kaxig!

Mitt fika står fortfarande kvar på diskbänken.
Sorgligt orörd då jag helt tappade fika-lusten.
Jag vill inte fika. Jag vill ha barnvakt. Jag vill sova och inte ha ont.

måndag 24 januari 2011

Jävla skit

Ingen mysig egenkväll. Irriterad make. Utelåst. Skitont i fingret. Skrikig son. Livet är inte alltid jättelätt.

Operation idag!

Idag ska jag opereras. En stor, livsfarlig operation med livet som insats. Nej, jag skojar bara. Jag ska operera en liten skitgrej i ett finger. Har haft en infektion under nagelbandet på höger pekfinger i snart ett helt år och det är så illa att de måste plocka bort hela nageln för att det ska kunna läka. Robert får därför ta med sig twinsen på styrelsemöte ikväll då jag avsagt mig alla former av engagemang av högerhanden. Jag tror det är svårt att byta blöjor med en hand.
Jag tycker i ärlighetens namn att det känns ganska så nice. Helt allena hemma mellan kl 18 och 21. Jag ska ligga på soffan och låtsas ha SKITont. Inombords ska jag skratta högt och så ska jag bara ligga och njuta och fisa i soffan. (Jag hade ju inte ens ont efter mitt kejsarsnitt, så ett litet snitt i fingret måste ju vara en barnlek i jämförelse. I hope.). Jag ska bunkra upp med bra lektyr och något riktigt smaskigt. Kanske en dubbelsemla. Är det någongång man får skämma bort sig själv är det väl efter en operation? Resten av veckan får jag ju snällt fortsätta byta blöjor, torka spyor och busa med mina barn med mitt stackars sargade finger. Håll tummarna för att jag överlever.
Jag ska också ha denna grimas då jag ligger och lider av smärta i soffan..

söndag 23 januari 2011

Bajs under cafébordet

God kväll! Robert kollar handboll. Så j-a tråkigt så att jag spyr. Men snart Solsidan så jag håller humöret uppe. Idag har vi gått en lång promenad med siktet inställt på ett trevligt franskt café. Tyvärr var det fler som hade samma goda idé och vi fick inte plats. Andra snärtiga stadsmammor har ju små, smidiga Buggaboo-vagnar eller hur det nu stavas. Så då vi kommer med vår koloss till vagn tittar bara cafépersonalen på oss som att vi saknar alla ägg i kartongen om ni förstår vad jag menar. Vi fick välja ett annat lite mindre chict café där vi fick plats. Det var vi och några pensionärer där. Kaffe+semla 38 pix. Perfekt. Det enda smolken i bägaren var att det inte fanns någon toa (????!!!!). Så då stackars Kaspian la en brakare i brallan (en väldigt gul-grön-brun och krämig sådan) fick vi lite panik. Men min fantastiska man löste såklart problemet. Han dök snabbt och smidigt som en vessla ner under bordet med Kaspian. En liten obehaglig odör smög sig upp mellan caféstolarna. Tvätt, tvätt, tork och ny blöja. Vips, så var det brun-gula problemet löst och jag tror inte att en enda pensionär märkte något. Men så är det ju tur att panchisar är både döva och blinda också.
Så här snyggt och välstädat har vi hemma numera...
Barnens grejer håller på att ta över hela lägenheten. Vi behöver ett hus!!!

Jag är en hurtbulle

God morgon!
Här har det varit en hurtig start på söndagen. Då jag vaknade i morse lämnade jag man och barn i sängen, hoppade i joggingskorna och sprang en runda. Så skönt!! Det finns inget skönare än att rensa både kropp och knopp med att springa i naturen. Jag är förvånad över hur lätt det går att springa. Jag trodde att min eftergraviditetskropp skulle vara som att försätta ett berg i rörelse. Men icke, jag applåderar min kropp då min kondis är ganska ok trots allt, kanske för att jag går så mycker med monstertvillingvagnen.
I går kväll lagade min nyblivne amatörkocksman middag. Till förrätt serverade han kronärtkocksbottnar toppade med en röra av dill, rökt lax, creme fraiche och pepparrot. Till huvudrätt åt vi smörstekt laxfilé med vitvinsås, sockerärtor och gratinerat potatismos. Mumsfilibabba. Till efterätt naturgodis i soffan. (Robert har tidigare ALDRIG lagat mat men nu har han en App från Tasteline i mobilen och då har det helt plötsligt blivi mer intressant att läsa och följa recept. Tack IPhone!!! )
Hela två glas vitt vin slank också ner i min strupe i gårkväll. Rekord för min del. Vi spenderade kvällen med att kolla på en kass film. The American. Slösa inte bort er tid på den. Jag blir sur som en citron då man ägnar 1,5-2 h helt i onödan på en pruttdålig film. Som tur var hade vi det mysigt ändå. Vi nattade barnen tidigare än vanligt för att få lite egentid och de sov så snällt i sina sängar så att vi fick tanka lite vuxentid och energi.
Nu har vi precis dukat undan vår långfrukost och har inga större planer för dagen. Försöka få undan lite fix som inte blivit gjort under veckan. Kanske ta en fika någonstanns.

Mina första Levis-jeans som jag fått av mina snälla kusiner Thea, Elias och Saga
Vår lilla docka gillar också sköna söndagar

lördag 22 januari 2011

Måste bara dela med mig!

Snygg färg-chockad son
Ibland då min fantastiska man får välja barnens outfit blir det lite kul! Är han färgblind tror ni?

Tacksamhet

God kväll!
Idag har vi hälsat på våra vänner Dennis och Lisa med deras lilla Tyra som föddes den 16e november. Hon föddes med ett diafragmabråck och har sannerligen inte haft en lätt start i livet. Det var så härligt att äntligen få träffa denna lilla tappra och starka tjej. Och deras lika starka och duktiga föräldrar. Jag fick en stor klump i halsen då vi var där och tänkte på att Tyra bara för några veckor sedan låg på barnintensiven. De visste inte ens om hon skulle överleva och nu är hon hemma, hur pigg och glad som helst. Det enda som skvallrar om hennes diafragmabråck (fast nu är hon opererad och blir troligtvis helt frisk) är att hon matas med sond och även får en hel del mediciner via sonden. Våra twins fick ju också mat via sond den första tiden, jösses vad det känns som att det är länge sedan. Tyra var helt underbar och jag tror att hon och twinsen kommer att busa och leka om något år. Jag känner stor tacksamhet över att våra barn är friska. Och att Tyra fått träffa så duktiga kirurger som lyckats ge henne förutsättningar att leva livet precis som alla andra bebisar.
Efter några koppar kaffe, smörgåsar och kanelgifflar åkte vi vidare på lite shopping. Robert handlade två stora påsar med kläder på Replay och Dieselrean, riktigt fina fynd. Jag köpte ingenting, är inte mycket för märkeskläder (handlar hellre på Zara, HM, MQ, Vila och andra Svensson-affärer). Sen storhandlade vi på Ica. Älskar att matshoppa men vi var båda helt utmattade efter att ha packat in barn och tusen matkassar i bilen.
Nu sitter jag och barnen och väntar på att Robert lagar middag. Han har tydligen storslagna matplaner där ute i köket. Ska bli smaskigt. Trevlig kväll!

Jag och tappra, toksöta Tyra

Två stycken MILF´s =)

fredag 21 januari 2011

Tvillingvagnsproblem

Min stora tvillingvagn är sjukt bra. Jag är så nöjd med den. Den är lättrattad, relativt smidig, barnen ligger komfortabelt och det är lätt att ta av och på liggdelarna. Men ibland är det helt klart att samhället inte är uppbyggt för tvillingmammor. Vi hade flera stora gräl igår. Jag och barnvagnen alltså.
Scenario 1: På väg till Pia. Skulle köpa med mig lunch på vägen. På café nr 1 kommer jag inte in, världens smalaste dörr. På café nr 2 kommer jag in genom dörr nr 1 men inte genom dörr nr 2. Får ratta runt och lämna barnen i vagnen utanför. Gillar inte det. Så fort jag stannar vagnen vaknar de och blir skitsura. så länge jag går sover de som stockar men då jag stannar vaknar de på en sekund och skriker " Gåååå fortare mamma, NUUUUUUUUUUU!" Jag är säker på att de var slavdrivare i deras förra liv. Jag springer in på café nr 2 igen och beställer
Jag; "Finns det något färdigt?
Cafétanten. Nej vi lagar efter beställning.
Jag: Då tar jag den salladen som går fortast att göra tack. Skippa rödlök och kött bara. Tack
Jag kastade upp sedlarna på disken och sprang ut till vagnen igen. Twinsen hann inte bli förbannade. Puh.
Scenario 2
På väg hem från Pia. Skall styra ut vagnen genom hennes port. Då fastnar jag på halva vägen. Vagnen sitter i allra högsta grad stenfast och jag kämpar till jag både svettas och nästan gråter. Grannar börjar anlända och det blir ett föreställning av dess like. De vill ju komma in såklart och blir säkert småsura på den hysteriska tvillingmamman som fastnat i dörren. Många sa "Men du kan ju INTE ha kommit in den vägen" varpå jag parerade med "Joooo det är sant". Jag kände mig som Nalle Puh då han ätit för mycket honung och fastnar i Kanins hål. Tillslut fick jag tillbaka monstervagnen in, fick ta lös liggdelarna och fälla ihop vagnskrället. Nästa gång lämnar jag den utanför.
Idag har jag haft ännu fler vagnrelaterade fadäser. Men de skriver jag en annan gång för inlägget blir för långt.

Jag gillar mat på stora fat

Ännu en matbild. Här potatis. De ser ju bara såå roliga ut då de äter..


Nu kommer snart Jane och Linda. Vi ska bara ta det piano ikväll, det blir klassiskt, hederligt, svenskt fredagsmyyys =)

Mina lättroade bebisar..

Hej svej!
Fredag idag! Bästa dagen på hela veckan tycker jag, ser fram emot en ledig helg med Robert. Det är faktiskt lite tungt nu när han tränar så mycket, jag och barnen är ensamma fram till kl 20 på kvällen. Då äter vi och sedan nattar vi barnen. Bad, pyjamas, mat, gos, godnattpuss. Oftast är de tack och lov lätta att få i säng. Då allt är klart är kl 22 och då är vi båda svimfärdiga av trötthet. Jag hade uppskattat en timmas egentid med min man men oftast lockar kudden väldigt mycket efter en hel dag med mina underbara men tidvis arbetssamma twins. Men det är bara att gilla läget, det blir lite kortare träningar då fotbollssäsongen drar igång.
Igår hade jag och barnen en jättehärlig dag med 2 andra mammor ur föräldragruppen. Jag är tacksam över att twinsen är så lättsamma att ha med. De är ju så vana att roa sig själva och de var helt överlyckliga över att få låna ett nytt bebisgym och leka med nya leksaker. Jag kunde i lugn och ro svepa mina kaffemuggar medan barnen hade kul på vardagsrumsgolvet. Skönt! Väldans roligt och lärorikt att få träffa andra mammor och andra bebisar.

torsdag 20 januari 2011

Skrik utan panik

God morgon!
Vi kämpar på med morgongröten här. Kaspian som alltid varit mer glad i mat jämfört med Alvina (tom i magen) äter relativt bra nu. Alvina spottar ut allt och ser ut som att hon vill gråta och kräkas samtidigt. Igår fick de smaka potatis också. Mosad och körd genom vitlökspressen (för att få potäten ordentligt finfördelad) och blandad med bröstmjölk och lite smör. Mmmm...låter ju väldans gott. Barnen tyckte det var ok (iallafall matglade herr K), med de kan inte koordinera munnen så att maten åker bakåt mot halsen. Deras lilla tunga åker ut hela tiden vilket resulterar i att maten åker ut samma väg som den kom in och hamnar lite överallt. Jag måste sanera både barn ock kök efter deras måltider.
Nu ska jag packa ner dem i vagnen och så ska vi promenera till en mamma i föräldragruppen, Pia med hennes lilla Siri som är ungefär lika gammal som twinsen (vår undebara barnmorska Pia har placerat oss i en grupp med barn som är något yngre än twinsen. Eftersom deras egentliga förlossningsdatum skulle vara 3 oktober med de tittade ut den 27 augusti. De är därför lite slow utvecklingsmässigt om man jämför med "jämngamla" barn. Nu är vi med i en grupp där barnen är på ungefär samma stadie i utvecklingen och det känns ju skönt att våra barn kommer att följas ungefär framöver). Jag tycker att det är skönt att umgås med andra mammor. Jag blir inte så stressad om barnen skulle vara kinkiga eller gråta. Jag vet att de är i samma situation och att de har hög tolerans mot bebisvrål. Det är värre då man är på offentliga platser eller med människor utan barn. Man vill liksom inte "besvära" andra och så blir man tokstressad. (Kanske ligger hos mig själv. Innan jag själv fick barn kunde jag tänka "Få tyst på ungjäveln" till stackars mammor med gråtande barn. Det skulle jag ALDRIG tänka nu. Nu känner man bara medlidande för både mamman och det gråtande barmet). Nej nu har jag bråttom. Hej svej.

Dagens höjdpunkt är då vi badar på kvällen!
Vi älskar det (även om Alvina inte ser jätteroad ut på bilden)

onsdag 19 januari 2011

En helt vanlig onsdag

God morgon! Lugn dag här. Jag och twinsen skrotar bara runt här hemma. Jag fixar och donar och de gymmar. Vi ska snart ut och fixa några ärenden och sen kommer Jane hit. Hon flyttar inte till Stavanger än på några dagar så vi får passa på att umgås innan hon drar.
Igår träffade jag och twinsen mammorna ur föräldragruppen och deras sötingar. En väldigt trevlig dag med massa fika och promenad. Det är väldigt roligt att lära känna nya människor tycker jag. Och skönt att ha fler att umgås med under långa ensamma, mammalediga dagar.

Vi gymmar så att svetten rinner

Då mamma inte har någon tid att gå på gymmet får vi gymma en stund för henne också

Jag har störst muskler i kinderna

tisdag 18 januari 2011

Amma? Sluta nu eller fortsätta??

Om en dryg vecka har jag ammat i 5 månader. Delammat i och för sig, de får ersättning också för att de ska bli mätta. Men jag trodde faktiskt inte att jag skulle orka/kunna amma så länge. Vad jag har förstått är det ganska ovanligt att tvillingmammor ammar så länge, det är ju lite knepigt med två munnar att mätta. Så guldstjärna till mig och twinsen.
Amningen var definitivt inte a walk in the park i början. Framförallt för att barnen var prematurer, de orkade inte suga för att de var så små och dessutom hade de inte riktigt koll på hur man skulle göra. Fy sjutton vilken kamp det var, rikigt ångestladdat mellan varven. Jag ville väldigt gärna amma dem och kämpade tills jag var helt slutkörd. Vissa dagar gjorde jag inte annat. Varför gör man så mot sig själv? Man vill va så"duktig" att man blir helt kockobäng i kolan. Det som till sist gjorde att det började fungera bättre var att jag bestämde mig för att skita i amningen. Jag tänkte att de fick ersättning i stället, dagens moderna ersättning ger ju barnen precis all den näring de behöver (och närhet kan man ge vid flaskmatning också). Jag tänkte att jag skulle försöka fortsätta att amma litegrann, bara som mys och om de fick i sig någon droppe bröstmjölk var det bara en bonus. Då kravet på att amningen skulle fungera försvann, släppte också en stor portion stress. Paradoxalt började då också amningen att fungera bättrre. Jag slappnade av mer, sov bättre och vips så gick amningen av bara farten. Med tiden har det blivit allt lättare, barnen har blivit större, stadigare och vet hur de ska göra. Men nu börjar jag tröttna på att amma, funderar på hur jag ska göra i fortsättningen. Fortsätta delamma? Eller gå över till ersättning, gröt och att succesivt introducera mat? Jag gör en lista. Älskar listor.
Plussidan:
Antikroppar. Det största argumentet som gjort att jag velat amma är att barnen skall skyddas mot infektioner genom att de får antikroppar från mig via bröstmjölken. Prematurer har en ökad risk och därför har jag velat skydda dem så mycket det går. Och peppar peppar, de har varit fullt friska sedan de föddes.
Mysfaktorn. Jag tycker att det är ganska mysigt. Inte jämt men oftast är det gosigt att ha dem nära, de ser så fridfulla ut då de ammar. Häftig känlsa att man kan ge sina barn näring till att växa genom sina tuttar. Helt sjukt egentligen. Världens bästa uppfinning.
Min enda chans? Vi kommer kanske inte att skaffa fler barn. Det blir kanske ingen mer amning för mig, någonsin. Då gäller det att passa på då man kan..
Smidigt: Brösten är ju alltid med. Maten är lagom varm och nyttig. Man behöver inte koka vatten och rengöra flaskor stup i kvarten. Men det måste ju jag ändå iof.
Minussidan
Tiden. Det är så sjukt mycket smidigare med flaska. De glufsar i sig en flarra snabbt som attan jämfört med då de ammar. Dessutom vet man exakt hur mycket de får i sig.
Rutiner: Det är lättare att styra barnens mattider och mängd med flaska. Då jag t.ex. ammar en och den andra får flaska är det inte säkert att den som ammar får lika mycket. Amningen beror ju så mycket på hur utvilad man är och om man ätit och druckit tillräckligt. Ibland då jag inte sköter mig så sinar mjölken snabbt.
Bröstpumpen: Jag är så sjukt less på att jag måste pumpa om jag inte ammar på x antal timmar. Brösten gör tillslut ont, de blir hårda och knöliga och då tvingas jag pumpa ur om jag inte kan amma. Jag hatar att pumpa. Känner mig som en mjölkkossa.
Opålitligt: Som jag skrev ovan. Min mjölk kommer och går beroende på hur utvilad jag är och hur jag äter. Vissa dagar då det är fullt ös medvetslös här hemma så vilar jag inte tillräckligt och äter fel också. Då blir det ingen mat till twinsen.
Tröst: Kaspian har ju en förmåga att vilja ligga och snutta om nätterna. Jag är trött på det. Jag vill inte att han ska bli beroende av mina bröst för att kunna somna. För då kan inte jag sova.
Arga barn: Barnen blir ibland arga då jag ska försöka amma. De får i sig maten mkt snabbare ur flaskan. Därför tappar de stundtals tålamodet och blir förbannade om mjölken inte rinner till tillräckligt snabbt.

Hmm...4 plus och 6 minus på listan. Kanske tid att sluta snart då..
Vi är på väg ut till bilen. Alvina har däckat redan innan hon kom i bilbarnstolen

Twinsen = volleybollar?

Är på väg för att möta upp de andra mammorna i föräldragruppen. Jippie! Jag har ofta känt mig ganska ensam då jag går hemma och skräpar hela dagarna. Även om twinsen håller mig sällskap så blir envägskommunikationen ganska tradig i längden. Jag känner mig som Tom Hanks i filmen "Cast Away". Jag går omkring och babblar med twinsen likt han disskuterar med sin volleyboll. Inte jättestimulerande efter ett par timmar. Andra mammor jag känner bor inte i närheten så att styra upp dejter blir ett stort projekt, vilket tyvärr leder till att det inte blir att vi ses allt för ofta. Nu är vi några mammor i samma område, med barn i samma ålder, förhoppningvis blir det mindre ensam tid framöver.
Hans kompis volleybollen

Så här snygg känner jag mig också ibland...hihihi!

måndag 17 januari 2011

Ett jetplan tack!

I går kväll var Björn och Jane här. Vi åt Indisk takeaway och tittade på Solsidan. Världens bästa program, jag älskar att skratta och det programmet bjuder på skratt var och varannan minut. Man känner igen sig själv så väl i flera situationer...just nu kanske mest i Annas och Alex relation med småtjafsande om allt och inget pga sömnbrist.
Lite vemodigt var det igår också eftersom Björn och Jane flyttar till Stavanger i veckan. Björn fått ett nytt bra fotbollskontrakt over there. Är väldigt glad för deras skull, han har verkligen förtjänat detta. Men hjälp vad vi kommer att sakna dem!! Social katastrof. De är ett av de par vi träffar mest och just nu känns det som att alldeles för många av våra nära och kära bor för långt bort. Min familj och vänner i Vilhelmina, syster och vänner i Umeå, Ann-Ida som är på Bali tills maj. Roberts storebror med familj i Danmark och nu också Björn och Jane i Norge. Jag önskar att vi hade ett jetplan så att vi snabbt kunde åka och hälsa på alla vi håller kära. Finns det jetplan på Blocket tror ni?
Twinsen kommer också att sakna världens bästa Jane och Björn!

Bekräftelse

God morgon!!
I gårkväll sa Robert: "Sofi, jag är SÅ imponerad av hur bra du klarar av att ta hand om barnen själv så mycket. Jag är HELT SLUT efter igår. Man kan ju ALDRIG slappna av och de sover ju ALDRIG samtidigt. Jag hann inte äta och då jag försökte gå på toa tog det en timme!".
Det kändes skönt att höra.
Gröt är gott..mmmm!

Smaskens!

söndag 16 januari 2011

Radhus-visning

Vi har varit på visning av ett radhus idag. Väldigt vuxet kändes det. Det var bara vi och andra barnfamiljer där. Tänk att vi är en barnfamilj nu...tokigt.
Huset var fint men det kändes inte 100%. Vi letar vidare!!
Nu väntar vi på Björn och Jane, vi ska spendera söndagskvällen med dem.

Vi får fortsätta att trängas i lägenheten ett tag till. Tur att vi inte är så stora ännu..

Inre konflikt..

Hej!! varning för långt inlägg idag.
I går hade ju jag en barnfri dag. Både härligt och jobbigt på samma gång. Dagen startade med massiva förberedelser här hemma, 2 cm tjock concealer för att dölja blå ringar under ögonen, volymtång och så high heels! Jag mötte vinglandes upp mina vänner på stan. Har inte gått i höga klackar på några månader så det kändes lite ovant. Men guuud så  mycket snyggare man blir i heels. Vi fikade och shoppade. Jag köpte en svart top med gulddragkedja i ryggen, en vit blus med spetsdetaljer på och en marinblå kavaj med bruna skinnlappar på armbågarna.
Då jag stod i kassan på Åhléns skickade Robert MMS på barnen och då jag tittade på dem överraskades jag av att ögonen fylldes med tårar. Jag ville bara släppa mina kassar, springa (eller i alla fall småjogga i klackarna) till bussen och åka hem igen. Det känns ungefär som då Kalle Anka har en djävul och en ängel på vardera axel. Men den ena är en "Extremt mammiga Sofi" och den andra är "Sofi-innan hon blev mamma". Jag åkte inte hem såklart, man får bita ihop ibland.
Därefter åkte vi hem till Mariell. Lagade jättegod middag, drack ett glas rött och gjorde allmänna "tjejiga" aktiviteter som t.ex. gå igenom Mariells accessoarsamling (gigantisk), locka håret, klaga över hängig röv och sånt. Även nu fick jag slåss med min inre Mamma-konflikt. Å ena sidan ville jag bara slappna av, umgås med mina underbara och roliga vänner, vara oansvarsfull, dricka massor av cocktails och gå ut och dansa på en bardisk. Samtidigt saknade jag mina twins och min man och ville hem på momangen och pussa på dem. Inte blev det bättre av att Robert ringer och säger:
R: Jag tycker att du ska gå ut. Nej, jag förbjuder dig att komma hem om du inte varit ute.
S: Men hur gåååår det med barnen? Mår de bra? Hur går det för dig? Behöver du ingen hjälp? Saknar ni mig??
R: Men lägg av. Gå ut och flörta lite ikväll.
S: Flirta?!! Vad menar du??
R: Ja men bara lite oskyldigt flörtande. Du är ju snygg, det kan ju va trevligt för dig att få lite bekräftelse bara.
S: Nej fy farao. Äckligt. Jag dör hellre.
Jag blev nästan provocerad av att han var så cool och för att han inte ville att jag skulle komma hem.
Efter det kom ett gäng av Mariells sambos vänner och vi åt och drack och vi drack och åt. Sen spelade vi charader. Hur kul som helst!
Då klockan närmade sig midnatt åkte övriga gänget ut. Jag åkte hem. Jag kom också på mig själv med att ha smuttat på samma glas vin i 6 h. De andra drack Gin och Tonic. Jag drack drinken H2O (vanligt kranvatten).
Jag är inte redo att släppa kontrollen ännu. Är för nojjig att något ska hända barnen. Jag kan inte vara smulig och lullig i hjärnan då.
Men jag antar att det kommer att ta sin tid innan man anpassat livet så att både "Extremt mammiga Sofi" och "Sofi-innan hon blev mamma" får plats och att man hittar sin balans mellan "dem". Jag tror absolut att man måste släppa mammarollen och få vara lite ego ibland- För att bli en ännu bättre mamma. Summa summarum hade jag en fantastisk dag, jag njöt av lugnet utan barnen och av mina vänner. Sedan att jag fick lite Längta-efter-barn-ångest emellanåt hanterade jag ganska bra ändå tycker jag.
Kia och jag tar fjortisbilder

Charaderlappar. Mitt lag förlorade. Jäkla skit!

Hungriga middagsgäster.

Mariells bebis Sony

lördag 15 januari 2011

Barnfri dag!

Hej igen!
Då Robert haft långa dagar hela veckan så har han idag lovat mig en helt barnfri dag. Hjälp, oceaner av tid framför mina fötter. Så nu bloggar jag och äter frukost helt själv (resten av familjen ligger och gosar i sängen, de ville inte ha någon frukost galningarna). Jag avnjuter resterna från gårdagens fruktsallad med vaniljyougurt, ägg, grov fralla med ost och marmelad. Och kaffe såklart!
Gó morgon!!
Idag är mina planer att springa en runda, piffa till mig, möta upp Kia, Mariell och Ulle på stan, fika, shoppa något (helst til mig själv men jag antar att jag hamnar på rean på Polarn och pyret), äta middag hos Mariell, dricka ett glas vin någonstans på stan. Låter som en bra plan tycker jag. Det är bara att packa bröstpumpen och sedan off I go!
Jag är inte ett dugg ledsen över att min mamma ska vara borta idag..

Gymnasie-reunion

Hej svej! Pruttnatt här igen med en son som vill göra allt annat än sova. Men jag ska inte tråka ut er och klaga igen. Det är bara att inse att bebislivet är såhär. Jag får dricka mitt kaffe, äta mitt socker och bita ihop. Det kommer bli bättre.
Jag överlevde gårdagen trots min enorma trötthet. Hade till och med en väldigt bra dag. Först promenad med Jane på fm. Sedan kom Robert hem över lunch så jag fick duscha och läsa en skvallertidining ifred (då man är zombietrött är det meningslöst att läsa mer kompilcerad litteratur än Hänt Extra. Om boken är för krävande så glömmer jag vad jag har läst och får läsa samma sidor om och om igen, mycket meningslöst). På kvällen var Robert på Surpriseparty hos en klasskompis och jag hade Kia, Ulle och Mariell här på middag. Vi 4 gick gymnasiet ihop och det var inte igår vi träffades alla 4 (Ann-Ida brukar också va med men hon är på Bali just nu). Kia har flyttat hem till Svedala efter 5 år i London, tyvärr har hon flyttat till Västerås och inte Göteborg av någon galen anledning (en karl). Vi hade en superkväll. 3 rätters middag (förrätt: grillad zucchini med tomat och mozzarella. Serverades med en ört- och balsamicodressing. Sedan åt vi ugnsbakade rotfruter med citronkyckling med smarrig, gräddig sås. Till det en sallad med sparris och sugarsnaps. Till efterrätt gjorde vi en fräsch exotisk fruktsallad och gräddglass). Sedan nattade vi bebisarna och tillbringade resten av kvällen snickelisnackades i soffan. Jag hade så kul att jag inte var ett dugg trött.

fredag 14 januari 2011

Vad gör vi för fel?

Hej svej! Mycket sliten och trött tvillingmorsa här idag. Vi nattade vid barnen kl 22. Inför natten proppar vi dem tokfulla med mjölkersättning, försöker verkligen att få dem så mätta och dästa vi bara kan med förhoppning att de ska sova lääänge. Tidigare har Kaspian alltid vaknat vid kl 2 och ammat. Och sen matar vi båda två kl 5 och de sover sedan till 8. Det tycker jag är helt ok. Men nu inatt precis som igår natt vaknar Kaspian kl 24, 01, 02, 03 osv. Han vill inte alls ligga i sin egen säng utan vill ligga nära sin mamma, gärna med ett bröst i munnen trots att han inte äter. Tuttfixerade, lilla, jobbiga kille. Det känns extra jobbigt då alla mammorna igår på föräldragruppen berättar om sina barn som sover mellan 7-12 h per natt. Då jag hör sådant vill jag bara sätta händerna för öronen och säga aaaaaaaahh för att slippa höra eländet. Blir grön av avundsjuka. I natt kl 3 då jag var uppe med Kaspian för 4e gången (och då inte somnat om mellan gångerna) började faktiskt min underläpp att darra lite av trötthet och maktlöshet. Då man vet att man har en lång dag med barnen framför sig vill man bara få sova och tanka energi. Jag vill orka va en bra mamma. Dessutom ska jag ha tjejmiddag här i kväll och då vill jag inte sitta här som en sömnig zombie med trögtänkt hjärna. Varförvarför har han plötsligt börjat sova så dåligt??? Jag antar att det är någon utvecklingsfas han går igenom och behöver närhet. Men jag hoppas att det går över snart. Jag har inte sovit en hel natt på 4,5 månader och då det kommer svinjobbiga nätter som grädde på moset, det blir bara för mycket. Man behöver verkligen sin sömn för att fungera som människa. Tack goda gud för kaffet ialla fall säger jag. Jag har börjat halsa kaffe likt en uttorkad människa i öknen halsar vatten för min överlevnad.

torsdag 13 januari 2011

Trött

Barnen har varit helt galna i natt. Våra tidigare rutiner helt väck. Inte ens 1,5 h sammanhängande sömn på hela natten. Sedan full rulle hela dagen med bl.a. första mötet med vår föräldragrupp. Helt slut både jag och Robert. Orkar inte ens blogga. Men föräldragruppen var jättemysig, ska fika på tisdag med mammorna vilket jag ser fram emot.
Jag kan sitta själv i soffan, superkul!!

Jag kan också!

onsdag 12 januari 2011

Socker Socker Socker. Min vän och fiende.

Jag brukar oftast vara nyttig, healthy och duktig med maten, jag brukar säga att jag följer 80/20 regeln. Dvs äter man 80% bra, nyttig, vanlig mat så kan man unna sig vad tusan man är sugen på övriga 20%. Fungerar fint, man får vara mätt och smal och kan unna sig lagom. Jag brukar inte heller vara så speciellt godis- eller sockersugen, kan ha godis i veckor i skåpen utan att ens tänka på det. Men nu efter alla helger då det blivit godsaker nästan varje dag verkar det som att min kropp ändrat sig. Den liksom skriker efter socker. Chokladbitarna i skafferiet och glasspaketen i frysen talar till mig då jag går förbi. "Ät mig, ät mig, säger de". Och då man bara går hemma mestadels av tiden är det ju snorjobbigt att låta bli. Man måste ju ha självdisciplin som en isdrottning. Dessutom är jag halvtrött hela tiden då jag inte sovit en hel natt sedan 27 augusti. Och socker = snabb energi = Quick fix för en småtrött tvillingmamma. Men samtidigt veeet jag ju att man inte mår bra av allt för mycket av det goda. Jobbigt värre...
Choklad är hälsokost för själen har jag läst...

Vuxenpoäng till tusen!

God morgon! Vi ska titta på ett radhus på söndag!!! Ska bli sjukt spännande. Ni som läst tidigare inlägg om hus vet ju att jag har mina tvivel ang att köpa och bo i hus. Men vi har hittat ett radhus som är renoverat 2010, superfräscht, bara att flytta in. Tomten är liten och lätthanterlig plus att huset huvudsakligen är byggt i tegel. Lite underhåll med andra ord och passar ohändiga latmaskar som jag och Robert. Priset är också ok. Vi får se hur det känns då vi är där. Men kanskekanskekanske lägger vi ett bud på söndag. Oj, detta betyder verkligen är jag är jättevuxen nu. Gift, 2 barn, ICA kort, pensionssparande, SAAB kombi, jag gillar chokladbiten Romrussin i Aladdinasken. Och kanske snart HUS! Jag är gammal!
Är detta jag inom kort?

tisdag 11 januari 2011

Reta inte mig! Då X&#¤X*§!!!

Jag har ju glömt att berätta om en sak som fortfarande gör mig JÄTTEUPPRÖRD! I fredags då jag och Robert gick en långpromenad runt 8an i Skatås mötte vi en snorkig kärring som kom ridandes på en brutalstor 3000-kilos häst. Då vi närmar oss varandra väser kärringen med nasal röst "Ta det nu lite försiktigt med vagnen, så ni inte skrämmer lille Pontus. För då kan han attackera barnvagnen". Jag och Robert blev likvita i ansiktet, pep ett "Jaha" och liksom puttade upp vagnen i snödrivan så att skittanten kunde rida förbi på sin monsterhäst. Ni vet, då man blir på paff så att man inte vet vad man ska säga. Efteråt var jag så arg att det rök ut öronen på mig och jag svor långa barnförbjudna ramsor över kärringjäveln och hennes äckliga häst. Jag menar, HUR tänker man om man väljer att rida längs med ett av Göteborgs mest barnvagntäta promenadstråk. Varför väljer hon inte ett annat ställe om nu hennes häst är så himla rädd för barnvagnar? Hon borde väl hålla till i skogen med alla andra nötter?? Jag funderar nu allvarligt på att skaffa vaktlicens och vapenlicens, jag ska specialisera mig på snobbiga kärringar och vagnrädda monsterhästar. Så om jag träffar på dem igen ska jag först skjuta hästen. Sen tänker jag hänga kärringen i hennes egen Burberryscarfs. Jag tänker hänga upp henne i närmsta träd så kan hon hänga där och dingla. Dingelidong, dingelidong. Sedan ska jag och twinsen stå nedanför och garva. MOOOAHAHAHAHAAAAA!!!!
Så där jag. Nu fick jag ur mig lite frustration. Nu känns det bättre.
Akta er alla kärringjävlar, vi har en ilsk mamma!!

Nu är det tid för potatis, gröt och paltkoma!

Hej! BVC-besöket gick bara fint. Barnen växer precis som de ska. de följer kurvorna perfekt. Kaspian, vårt lilla matvrak, som tidigare varit lite korpulent för sin längd har växt så att det knakat i skelettet och är nu lagom lång och lagom tjock. Kaspian väger 6,76 kg och är 63 cm. Alvina väger 5,60 kg och är 59,5 cm.
Barnen får nu börja med smakportioner vilket känns himla spännande. Superkul att få ha dem med vid middagsbordet. Vi tänkte börja med gröt till kvällen, förhoppningsvis börjar Kaspian att sova över sitt kl 2 nattmål då. Vi ska mata honom med gröt tills han uppnår stadiet paltkoma och sover lika bra som sin syster. (Alvina sover alltid till kl 5-6).
Ge oss potatis nuuu!!

Jag är så lycklig!


Mina två underverk, de är mitt allt!
Hur det känns att bli mamma hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Det är både jobbigare och mer fantastiskt än jag trodde. Jag har precis haft en gråt-attack här hemma för att mina barn är så jäkla underbara. Ibland svämmar känslorna bara över. Jag fattar inte att jag haft en sådan tur att jag fått två friska helt bedårande barn. Deras skratt och deras joller gör att mitt hjärta dansar hambo av gjädje. Och insikten att jag alltid skall ha dessa två mirakel i mitt liv är överväldigande. Ett liv utan Kaspian och Alvina skulle inte vara ett liv. Livet har verkligen fått en helt ny mening. (Till alla er utan barn ber jag om ursäkt för detta inlägg. Innan jag själv fick barn skulle jag tycka att detta inlägg var sååå sjuuukt trist och jäkligt självgod-aktigt. Men jag kan inte låta bli, för att vara mamma är det största jag varit med om).
Nu ska vi på BVC och mäta bebisfläsket.

måndag 10 januari 2011

SVT Play = Mammanödvändighet

På förmiddagarna springer jag alltid omkring som en hög galning här hemma, jag får massvis gjort. Städar, plockar bloggar, äter frukost, ammar och kokar nappar. Men på eftermiddagarna tar jag och bebisarna det oftast väldigt lugnt. Vi myser i soffan och kollar ofta på SVT play, tv4 play, kanal 5 play eller Tv3 play. Play is the shit!!! När man kollar på vanlig TV missar man ju alltid massor då man samtidigt ska umgås med och tillfredsställa två 4-månaders. De skiter fullständigt i om det är dags för efterrätt i "Halv 8 hos mig" eller om man precis ska få se hur Maria Montazami skall inreda badkaret. De vill ha nya blöjor, tutte och mammas kramar omedelbums och vill inte vänta till reklamen. NUUUUU mamma säger de. Därför är Playkonceptet helt fantastiskt. Man kan pausa, rewind:a eller se ett avsnitt flera gånger. Toppen!

Min och twinsens sällskap då vi slappar i TV-soffan!

Ispromenad med dödsfruktan..

Idag har vi haft Linda och hennes charmör Karl-Alfred här. Hon hade med sig lunch, "Jag tror inte du äter så mycket hemlagad lunch" sa hon. Linda är rar och omtänksam hon. Hon har så rätt, jag äter mest mackor om dagarna och annat som går snabbt att slänga in i munnen. Efter att vi mammor ätit god kycklinggryta med ris, druckit kaffe, matat bebisar och allt som hör till trotsade vi ishalkan och gav oss ut. Det blev en promenad med livet som insats, herregud vad halt det är! Man skulle kunna använda skridskor iställetför skor. Det går väl ok på rak väg men kommer det minsta backe får man hålla i vagnen så att händerna blir blå och så får man liksom trippa fram. Tripp tripp. Inget läge för powerwalks är det i alla fall. Efter en kort med supertrevlig promenix vinkade vi adjöss då Linda och lilla K-A skulle hinna hem innan alla eftermiddagsköer. Nu hänger jag och barnen hemma och gör inget vettigt alls. Jag äter upp alla fruktbitar och nötter ur müslin eftersom jag inte får äta raffinerat socker innan fredag...
Här sitter vi i våra nya köksstolar, vi ser inte helt nöjda ut just nu
men har suttit länge och lekt förnöjt innan kameran togs fram!

Varför har Alvina skallran och inte jag??