Sliten o jäklig..

Alltså det här med att slå klackarna i taket. Himla skojigt. Men hjälp vad min kropp inte är van vid kombinationen alkohol + lite sömn. Idag, tisdag, dvs 2 dagar efter möhippan börjar jag känna mig någorlunda normal igen. I söndags ville jag egentligen bara ligga i fosterställning och äta salta/smöriga popcorn hela dagen. Igår var min första tanke då jag vaknade- "åh herregud- jag måste sjukskriva mig, jag klarar inte att leva i min egen kropp!!". På något sätt har jag trots allt överlevt. På söndagen blev jag väckt 05.30 efter 2 h sömn av två barn som skrek "mammaaaa" och kramade mig från varsitt håll i sängen. Och trots bristen på sömn så kunde jag just då inget annat än att tycka att livet var härligt. Eller så var jag kanske fortfarande full. Resten av söndagen spenderades med fam Risp och cykeltur plus utflykt med alla barn. Den 1 km långa cykelturen kändes ansträngningsmässigt som ett ultramarathon ungefär. Tog mig igenom söndagen tack vare kaffe och kladdkaka med kokostosca på samt det oklanderliga sällskapet. Gårdagen överlevde jag endast tack vare att mitt jobb är otroligt roligt. Med vilja klarar man det mesta även om min kropp ville annat (ligga horisontellt framför Netflix). Men som sagt, idag ser jag ljuset i tunneln!! 

Vacker men iskall utflykt och picknick

Kusinerna. Jag är lycklig i själen då de leker och skrattar så fint tillsammans.

Äventyrsbana