tisdag 20 september 2011

Dolly, känner någon henne?

Sedan twinsen föddes har jag upplevt att för varje vecka, varje månad som passerar har livet som mamma blivit allt lättare. Jag har blivit tryggare, bättre, fått rutiner och erfarenhet. Barnen har växt, blivit lättare att förstå sig på och hantera. Men sedan 1årsdagen tycker jag att det vänt 180 grader igen, för varje dag som passerar tycker jag att det blir jobbigare. Och jobbigare. Och jobbigare. Vissa dagar känns det faktiskt som att jag håller på att bli knäpp. Eller kanske deprimerad. Varför? Jo, det ska jag berätta.
1. Dels för att de är så mycket mer aktiva. Superhärligt att de utvecklas såklart. Men de är överallt, hela tiden. Jag hinner inte med längre. Jag är allvarligt oroad över hur jag skall kunna hålla dem båda vid liv. Idag klättrade Kaspian upp på bordet. Och lite senare upp på spisen (som hade en varm platta på- tack och lov så var jag ju där och hann rädda honom från att bränna upp handen).
2. De är mammagrisar så det sjunger om det. Jag har dem båda inom en meters radie heeela dagen heeela tiden. Ofta så har jag dem bokstavligen runt vart ben. Allra helst vill de bli burna- och det gör jag mycket. Tyvärr så resulterar det i avundsjuka och missnöje hos den som inte blir buren. Så trots att jag konstant försöker att tillfredsställa deras behov så är i princip alltid någon av dem ändå missnöjd. Att under 13 h på raken konstant höra ljudet av en halvmissnöjd ettåring är som tortyr efter några dagar. Jag är alltid otillräcklig. Aldrig tillräckligt bra.
3. Sömnen. Detta återkommande ämne. Jag berättade för ett antal veckor sedan att vi köpt en flaska champagne som vi högtidligt skall avnjuta då båda barnen sovit hela nätter i en vecka. Om man säger såhär. Den ligger inte på kylning direkt. Vi har testat varenda sömnmetod som finns. ALLA. Ingen fungerar. Alvina kan inte sova hela nätter och just nu sover hon skrattretande dåligt. Eller, problemet är och har aldrig varit att få henne att somna. Hon somnar alltid själv i egen säng utan större protester. Men hon vaknar alltid ett par gånger varje natt. Tidigare har det räckt att ge henne nappen eller välling ibland. Nu vill hon bara inte sova. Hon vaknar 5-20 gånger varje natt och är ofta otröstlig. Jag känner mig desperat. Och maktlös. Vet inte vad vi ska ta oss till med detta. Som tur är så tar Robert största ansvaret på natten. Helt enkelt för att jag inte klarar av det, jag får panik. Jag klarar inte att vara mamma och spendera mina långa, ensamma dagar med barnen om jag måste vara uppe på natten. Hur Robert orkar med detta är en gåta. Han är Hulken i mina ögon.
4. De vill stimuleras på ett helt annat sätt nu. Då de var små kunde de leka med sina egna fötter en halvtimma. Nu tar de en leksak-tittar på den i 2 sekunder och slänger den sedan åt skogen. De vill mest bara leka med sådant de inte får leka med. Kaspian vill dricka vattnet ut toaletten. En annan favoritsysselsättning är att dra ut allt ur garderober, skåp, hyllor och byråer. Eller att klättra i gardinerna. Och äta på min iPhone. Och dyl. Jag städar och plockar konstant.
5. Eftersom jag inte ens räcker till för mina barn så har jag dåligt samvete över att jag är otillräcklig för min man och mina vänner. Och för mig själv också för den delen.

Sedan är jag medveten om att det finns flertalet faktorer som också påverkar min nuvarande låga och bitterfittiga sinnesstämning. Till  exempel att det är mörkt ute och pissregnar hela tiden. Jag vill inte gå ut. Men om man inte går ut på en hel dag blir man galen. Jag måste slå ihjäl lite tid genom att ta mig ut på promenad eller fixa ärenden (Ica- dit går vi för att hitta på något "kul"- hur patetiskt är inte det?). Även det faktum att jag känner en stress över skolan. Jag har alltid varit en A student som i princip fått alla rätt på alla tentor. Det är inte lika lätt att vara A student som tvåbarnsmamma. Suck. Då jag ska plugga på kvällarna så somnar jag sittandes framför datorn. Min hjärna fungerar defenitivt inte efter kl 19.
En annan bidagande faktor är att Robert är borta och jobbar 12 h varje dag. Tolv timmar är lååååång tid. Jag känner mig ofta ensam. Men att han ska jobba hårt just nu är ett gemensamt taget beslut, så det är bara att tugga i sig.
Misstolka mig inte nu. Jag älskar mina barn villkorslöst och oändligt. De är underbara. Det handlar inte om det. Jag har bara så himla trött, sliten och otillräcklig. Jag känner olust till sådant jag normalt tycker är kul och jag har ingen lust att träffa folk (Jag är alltså verkligen inte mig själv just nu). Jag har en sådan stark önskan om att kunna klona mig själv just nu. Är det någon som känner fåret Dolly? Jag hade velat ta ett snack med hennes forskarkompisar, jag ställer gärna upp på en klonings-experiment. Det hade varit en dream-come-true!
Jag känner mig lika tom i bollen som detta får är ulligt..

5 kommentarer:

  1. Din stackare! Men du, dagis då? Då får dom ju leka av sig o träffa andra barn. Hoppas det blir bättre snart. De är nog vädret som drar ner humöret lite. De brukar jag skylla på iallafall :) kram louise

    SvaraRadera
  2. Super Sofi!!!
    Det är inte konstigt att du känner att du inte räcker till! Jag har haft barn i tre år och jag har aldrig räck till tillräckligt mycket för både mina barn, min man, mina vänner och mig själv.. Utan har tvingats att prioritera. Detta förstår alla i ens närhet men det är ju ändå trist ibland.. Och ensamt! Intensiteten med barnen kommer dock att bli ännu värre ( sorry!!) men för att senare bli lättare igen när de blir allt mer självständiga. Och dina kommer ju alltid att ha varandra att roa :) men det är en supertuff tid som man bara måste ta sig igenom. Mitt råd är dock att inte lägga någon press på dig själv. Somliga dagar hinner man inte ta den där duschen, göra klart sminket, laga super nyttig mat till barnen, gå på den glammiga festen, ge maken egentid, träna eller vad det nu kan vara. Men vad gör det om 100 år? Se till att ha något bokat med mannen din bara ( och det har ni ju sannerligen med Thailandsresan!!) som ni kan se fram emot. Det tycker jag hjälper så här i småbarnsåren då vi iallafall verkligen inte har haft i stort sett någon tid för varandra. Vi har ju inte heller föräldrar och familjer på plats som kan underlätta, utan har i stort sett alltid barnen. Men som sagt, livet har olika säsonger och det här är en. Och sett i ett livslångt perspektiv så är det ju inte en allt för lång säsong även om det känns så vissa dagar.,
    All kraft till dig, kära Sofi!
    Många kramar Jenny

    SvaraRadera
  3. Hörrdududu, sänk kraven på dig själv! Vet att det är svårt, men du får helt enkelt prioritera. Måste du plugga just nu? Är det nödvändigt att få alla rätt på alla tentor? Skit i att plocka efter twinsen under dagarna - och ta ett race när det börjar närma sig läggdags istället. Då kan de dessutom vara med och hjälpa till. Noah var nog runt 1 år när jag började be honom om små tjänster, som att lägga kläder i tvätt, "hjälpa mamma att sätta tillbaks boken i hyllan" etc. Så stolt han blev när han klarade det! Finns det någon öppen förskola etc. i närheten där barnen kan leka av sig? Eller någon lekpark, något bibliotek med småbarnsavdelning eller något museum för barn (i Uppsala har vi Biotopia som är KANON)? Mammigheten går i perioder, runt året är det jobbigast eftersom barnen börjar fatta att mamma och pappa kan gå ifrån dem, och sedan inte har tillräcklig erfarenhet av att de kommer tillbaks. Sömnen verkar hänga med vad som händer på dagis. Om rutinerna på dagen havererar, gör sömnen det också. Noah sov jättedåligt just när han började på dagis, nu är det lite bättre. Jag tycker för övrigt att dagis är en utmärkt institution. Barnen får vara i en miljö som bara är inriktad på barns behov av lek, mat och sömn; de utvecklas massor. Och om man inte behöver ha dem där så länge varje dag, har man mer energi att umgås med dem när de kommer hem sedan. Noah är t.ex. på dagis 6 timmar fyra dagar i veckan; 2 av dessa 6 timmar ägnas åt mat och sömn. Sedan hämtar jag honom vid 14.30 och vi har hela eftermiddagen till att umgås. Jag har fått min egentid, och han har fått busa av sig. Upplever att det är lättare nu än förut... Säger inte att det är en universallösning, men kanske en del av en större lösning. Styrkekramisar!

    SvaraRadera
  4. Fina fina Sofi!
    Läser du Katrin Zytomierskas blogg? Hon hade stora problem med sin son, men hon provade Anna Wahlgrens metod och den funkade HUR bra som helst enligt henne. Jag hittade själva schemat som hon fick
    http://www.finest.se/userBlog/?uid=28711&beid=1621469
    men du kan ju läsa inläggen innan och efter om du vill prova. Det kan ju inte bli värre =)
    Kämpa på fina du!

    SvaraRadera
  5. Malin Lundquist11 juli 2012 kl. 23:13

    Hej! Jag älskar din blogg då jag känner så stor igenkänning! Jag har själv tvillingar födda i maj 2011 och jag känner igen precis allt du skriver i detta inlägg från 20/9 2011. Jag har fått dig lite som ett föredöme och tänker att det finns en ljusning där framme gällande barnens sömn, rutiner, stimulans och vilja att dricka toalettvatten. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter och tankar! Vänliga hälsningar Malin Lundquist

    SvaraRadera