måndag 8 augusti 2011

Splittrad..

Hello! Haft en både kul och tung dag idag. Kul eftersom Annida och Jossan varit här och ätit lunch och hjälpt mig att underhålla och leka twinsen. Tung eftersom jag hamnat i ett djupt grubblerihål. Det är inte alltid lätt att vara mamma alltså. Av en miljard anledningar. Just nu jobb-nojjar jag. Twinsen börjar närma sig ett år och jag känner att det börjar bli dags att gå tillbaka till jobbet. Eller, jag vet redan att det inte är aktuellt fören januari. (ska iof plugga på heltid på distans nu i höst) Men det svåra är HUR mycket ska jag jobba? HUR ska vi få ihop vardagspusslet. Hur mycket behöver vi jobba för att få en bra balans mellan ekonomi och tid med twinsen. Är barnen för små för att börja dagis? Hur många timmar känner jag är ok att lämna dem på dagis? Hur ska jag hinna pussa dem, leka med dem, tvätta, laga mat, hångla, träna och träffa vänner? Hur ska vi hinna med ett liv mitt i allt? Redan då twinsen var 4 månader började jag redan känna mig lite småstressad över jobbrelaterade frågor. Kommer jag efter karriärsmässigt? Kommer jag glömma allt jag kan? Jag har alltid varit väldigt duktig och ambitiös och mår ibland lite dåligt över att "bara" gå hemma. Och samtidigt som jag jobb-nojjar får jag dåligt samvete över att jag tänker på jobbet då jag borde lägga allt mitt engegemang på twinsen. Jag borde vara nöjd med att gå hemma. Vissa dagar kan jag tänka mig att vara hemma-mamma i åtta år till. Varför inte liksom? Mina twins är mina ögonstenar och jag vet att jag baara har dem till låns. Snart kommer de bröla, lukta svett och tycka att jag är pinig. Vissa dagar vill jag bara krama och krama och krama och krama dem. Jag vill att de ska bo hemma hela deras liv och aldrig skaffa någon parter eller vänner förutom sin mamma. De ska bara vilja leva och bo med mig forever and out!
Sen har vi dagar då jag vill sälja dem på blocket. Dessa dagar längtar jag ihjäl mig efter mitt jobb, mina kollegor, min 60 min lunchrast. Att få använda hjärnan lite och träffa massa intressanta människor. Att få vara ego och utvecka min egen karriär. Att slippa torka upp barnmat från köksgolvet 17 gånger, att slippa torka bajs, att slippa höra på ilskna bebisvrål.
Det var lättare att veta vad man ville i livet då man bara hade mig och Robert att ta hänsyn till. Jag känner inte igen mig själv längre. Vad har hänt? Jag känner mig så ambivalent och slits mellan karriär-Sofi (som vill börja jobba heltid och gå in för det till 100%) och mamma-Sofi vars hjärta brister vid tanken på att lämna bort dem mer än 2 timmar. Idag skulle jag ut och springa. Typ 45 min och fantastiska-pappa-Robert var hemma. Jag hade precis suttit och grubblat över ovanstående ett tag. Då jag ska passera ytterdörren möts jag av Alvinas gigantiska leende och Kaspians gurglande skratt. Varpå jag bryter ihop fullständigt i hallen.
"Hur ska jag någonsin klara av att börja jobba??....Buhuuhuuuhuuu... Jag klarar ju inte ens att gå ut och springa.... Det känns så hemskt. Jag får separationsångest. Jag vill inte missa något. Man skaffar inte barn för att sedan vara ifrån dem. Jag kommer att sakna dem...buhuuuhuuu..."
Och så höll jag på ett tag (ni som följer mig vet ju att jag får mina psykbryt mellan varven..)
Men... Jag antar att allt ordnar sig. Det måste ordna sig.
De leker ihop mest hela tiden. Och bråkar. Och slåss. Och skrattar åt/med varandra.

Dessa ljuvliga två har har förändrat varenda liten cell i min kropp. Varken hjärnan, hjärtat eller själen är densamma längre. Men min enda önskan är att göra det som är bäst för Kaspian och Alvina..

6 kommentarer:

  1. Tvillingmamman Johanna8 augusti 2011 kl. 22:07

    Känner igen mig.. skulle lika gärna kunnat vara jag som skrivit ditt inlägg. Mina twins blir 11 månader då jag tänker börja arbeta efter nyår men har efter mycket vånda bestämt mig att "bara" arbeta 50% under våren för att sedan utöka till nästa höst. Förlorade ett barn i magen sent i graviditeten innan jag fick twinsen så jag känner att det är värt att leva lite ekonomiskt fattigare för att få vara med de barn som man har i livet!

    SvaraRadera
  2. Då är du mammaledig 1,5 år,har du sparat dagar eller tar du ut hela veckor?m

    SvaraRadera
  3. Känner igen delar av grubbleriet, men jag tror att man blir en bättre mamma av att ha ett liv vid sidan om familjen. Det är inte fel att satsa på sitt jobb, men kanske inte lika hårt som innan man fick barn. Nu är jag ju lite i en annan situation, eftersom jag doktorerar, men själv tycker jag att det är ganska lagom att jobba 5-6 timmar om dagen och sedan ägna resten av tiden åt Pysen. Han ska börja på dagis i slutet av augusti (då är han 20 mån), ganska lagom ålder. Det börjar bli svårt att sysselsätta honom hemma en hel dag nu. Niklas ska vara hemma på fredagar, så det blir ändå "bara" fyra sextimmarsdagar för Noah på förskolan. På pappret kommer jag att jobba heltid, men i praktiken blir nog timantalet betydligt lägre. Jag har å andra sidan ett prestationsbaserat jobb, så så länge jag hinner det jag ska på en heltid, fast jag jobbar kortare tid, är det lugnt. Ett tips - det är lättare att få dagisplats i augusti än i januari, eftersom många barn "försvinner" från förskolan till förskoleklass just vid höstterminens start. Kramisar till hela familjen!!!

    SvaraRadera
  4. Till Johanna: Fruktansvärt att mista ett barn. Kan inte ens sätta mig in i det. Fy så hemskt, en mardröm. Jag håller med. Jag känner mig rikare då jag är med mina barn... Man får passa på då an kan. Jag kommer inte att gå tillbaka till heltid. Har dock inte bestämmt om jag vill jobba 50 eller 75%, måste ju prata med min chef också.
    Till anonym: Jag tar ut 3 dagar/v. Så jag har en hel del dagar kvar.. De kommer jag att använda för att jobba 50 eller 75% samt ta ut ledigt i samband med lov i framtiden...
    Till Josefine: Härligt att höra att ni får ihop er vardag på ett bra sätt. Jag antar att det kommer kännas bättre då vi väl bestämmt oss. Jag är bara inte van att känna mig så...velig och osäker.
    Kramar till er!

    SvaraRadera
  5. Jag började ju jobba nu igår och har också känt mig kluven. Precis det där att ena dagen (stunden) så är jag kräkless (bildligt talat) på att vara hemma och inte göra annat än bebisgrejer men så får man såna där leenden, skratt eller se hur dom plötsligt kommer på nåt nytt. Det är inte meningen att man ska missa sånt, eller hur?

    Men iallafall, nu är min sambo hemma med dom och det gör att jag inte kan tänka att jag borde vara hemma för dom har det lika bra med honom plus att jag vill ge honom chansen att upptäcka själv hur det är att vara med dom hela dagarna, både kräk-dagar och underbara dagar. :)

    I februari när dom ska skolas in på förskolas kommer jag nog att ha en del ångest dock men samtidigt funkar det ju inte att vara hemma hela livet heller. Jag hoppas på att dom hunnit bli tillräckligt stora och nyfikna för att uppskatta ett gäng nya kompisar och leksaker då medans mamma och pappa smiter iväg och jobbar. Får dock se hur vi kan lösa med timmar då för jag vill inte att dom går heldagar. Har en heltidstjänst nu men får se om det måste bli att jag jobbar lite mindre. Min sambo måste göra samma jobb på kortare tid om han går ner så det är liksom ingen bra lösning...

    Men för att sluta pladdra och komma till kärnan av det hela: Ja OJ vad man funderar över vad som blir bra och känns bra. :S

    Härligt med tvillingar är ju iallafall att dom alltid har varandra, även på förskolan sen. Tryggt :)

    SvaraRadera
  6. Åh, vad jag känner igen mig. Jag vill mer än allt (nästan) träna, men kommer sällan iväg då jag inte heller vill skiljas från barnen. Tänk om de börjar gå just när jag är borta i en timme?!
    Och detta med att få ihop ett liv när de börjar på dagis (i januari)...hur gör man? Hur gör folk? Jag fattar inte. Men jag fattar precis hur du känner. Och hoppas verkligen att det löser sig. Att det på något vis liksom rullar på.
    Kram

    SvaraRadera