Socfall?

Hej! Vi har överlevt dagen och twinsen har överlevt tortyren (sprutorna). De skrek högt i säkert 2 sekunder och sedan ville de leka i det roliga väntrummet på BVC. De är inte så blödiga de där två. Värre är det med deras mamma.. De växer och utvecklas som de ska. Kaspian helt på normalkurvan och Alvina en standarddeviation under normalkurvan- precis som de alltid gjort. Jag ber om ursäkt för den informationen. Så fruktansvärt ointressant läsning. Sömn- och gäspframkallande. Är det något jag avskyr är det information gällande längd och vikt på bebisar/barn. Kan ingen blocka alla nyblivna mammor på facebook som stolt statusuppdaterar angående deras små guldklimpars framsteg gällande gram och centimetrar. Det får ju själen att dassa ihop av uttråkning. Urk.
BVC besöket bjöd även på samtal gällande vår dotters sömnproblem. Under twinsens första år var detta ämne ett ständigt återkommande tema här på bloggen. Sömn. Eller främst avsaknaden av just sömn. Även om sömnproblemen lyser med sin frånvaro här på bloggen så är de i allra högsta grad fortfarande närvarande i vårt "riktiga" liv. Jag väljer att inte skriva om det för jag har ingen motivation eller lust att skriva om det. Jag tycker inte om att gnälla. Och jag anser också personligen att ämnet "småbarnsföräldrar som inte sover" är fruktansvärt ointressant- nästan i klass med att läsa om babyfett och babycentimetrar. Men idag tänker jag skriva om det i alla fall. För det är jobbigt att aldrig få sova. Jättejobbigt. Jättejättejättebautajobbigt. Det påverkar alla parametrar i mitt liv. Hur jag är som mamma, mitt äktenskap, mitt sociala liv, mitt engagemang i ämnen/hobbies som tidigare intresserade mig, min karriär, mitt humör och min energi/ork generellt. Vi kan räkna de nätter Alvina sovit hela natten på en hand. Hon är över 18 månader gammal. Hon vaknar mellan 3-30 gånger varje natt (och nej, jag överdriver faktiskt inte denna gång). Vi vet inte varför och vi vet inte vad som är "fel". Hennes sömnbesvär är någon blandning av Nattskräck (googla det om ni inte vet vad det är) och diverse andra sömnstörningar. Vi har testat allt. ALLT. Så snälla- inga välmenande sömntips i kommentarsfältet. Vi har redan provat- jag lovar. Jag blir bara provocerad. Problemet är inte att få henne att somna själv. Hon har sedan hon var 4 månader alltid somnat själv i egen säng. Alla som träffar Alvina har svårt att tro oss då vi berättar om våra nattliga äventyr. Hon är en pigg, levnadsglad, nyfiken, trygg och enormt charmig liten tös. På natten är hon annorlunda. Milt uttryckt.
Nu ska vi i allafall få träffa en sömnpsykolog. Jag hade snarare hoppats på någon ofarlig men effektiv drog men det finns tydligen inte..(fattar ni hur sjukt desperat man är då man önskar att man fick droga sitt eget barn). Jag känner mig ambivalent inför detta- psykologbesöken. Jag vill såklart göra allt för att komma till rätsida med våra problem. Men jag känner mig samtidigt så misslyckad. Som förälder. Som mamma. Jag kan inte ens få min egen dotter att sova. Failure. Jag känner mig som ett socfall där det står "obs- dålig mamma" i journalen på BVC. Som en mamma som står iklädd morgonrock och röker under fläkten, ständigt skriker, svär och vrålar till sina ungar, sätter på barnen smutsiga, urväxta kläder och serverar dem chips i stället för middag. Ett socfall. Idag då vi satt mittemot läkaren och BVC-sköterskan som tittade på oss med oroliga, förstående och moderliga blickar- då ville jag bara sjunka genom jorden.
Trots att rollen som "mamma" är den enda variabel i mitt liv där jag ärligt känner att jag gjort mitt allra bästa. Jag har under de senaste 1,5 åren inte alltid varit den fru eller vän jag önskat att jag varit- där hade jag många gånger kunnat va bättre. Mitt val att studera på distans och vänta lite extra med att återgå till jobbet grundar sig till stor del i att jag ärligt inte tror att jag skulle ha tillräckligt med energi, fokus och intelligens för att arbeta just nu. Men som mamma har jag gjort mitt jobb. Jag har gjort så bra jag kan. Men det räcker inte. Och nu ska vi sitta hos en psykolog och dissekera detta misslyckande ytterligare. Jippi. Jag är dock så obeskrivligt trött på detta. Självklart allra mest för Alvinas skull. Det måste va fruktansvärt att inte kunna sova. Men jag längtar också efter mitt vanliga jag och att få livet tillbaka. Jag är trött på att vissa dagar slåss mot depressiva symtom orsakade av sömnbrist. Jag är trött på att förlora riktiga Sofi och förvandlas till en negativ, pessimistisk bitterfitta. Jag vill inte tappa hoppet om att en vacker dag få lägga huvudet på kudden med vetskapen om att jag inte kommer att behöva kliva upp innan morgonen kommer. Sedan får ni inte tro att vårt liv alltid är ett sömnfattigt mörker. Jag och Robert har både utvecklat strategier för att tackla detta samt drastiskt minskat vårt sömnbehov. Vi är ett grymt team- jag och min man. Jag klarar mig numera på 4 timmars sömn. Jag är inte så värst trött. Men kanske inte tokpigg heller. Kroppen är i allafall amazing. Men trots att vi överlever vår nuvarande situation så längtar vi båda efter att leva på riktigt igen. Och att dela säng hela natten...

På natten är jag MYCKET argare än såhär...